Ibland öppnar sig helt nya världar. I helgen har jag haft anledning att läsa på och lära mig mer om två intressanta amerikanska fenomen: blackface och minstrel shows.
Blackface var ett sätt att sminka sig (oberoende av vilken hudfärg man hade till att börja med – det finns färgade artister som uppträdde i blackface) för att återge en stereotyp bild av en “svart person”.
Minstrel shows var en sorts revyer som växte fram i början på 1800-talet och som fick sin höjdpunkt under senare delen av 1800-talet och de första decennierna på 1900-talet. Minstrel shows kännetecknas av att vita eller svarta skådespelare framträder i blackface och framför sång- och dansnummer samt komiska dialoger. Minstrel shows tar sin utgångspunkt i en idealiserad (och, måste man säga, rasistisk) uppfattning av hur de färgade i USA tänktes leva, tänka och uppföra sig. I minstrel shows fanns ett antal arketyper: Jim Crow, the mammy, the dandy etc. som återkom regelbundet.
Det finns mycket intressant att läsa om dessa två fenomen, börja gärna på Wikipedia. En reflexion jag gör är att minstrel shows har en del gemensamt med commedia dell’arte. Bägge omfattade en blandning av improvisation och fasta format och, icke minst, roller. Commedia dell’arten var tidigt ute när det gäller att låta kvinnor spela kvinnoroller. På samma sätt kan man spekulera i om minstrel shows genom att visa upp “svarta” aktörer kunde bidra till att synliggöra färgade i det samhället.
Man kan också spekulera i om det kan vara så att skådespelare genom att ikläda sig blackface tar på sig en roll som gör det möjligt att framföra kritik mot olika samhällsfenomen utan att så att säga blotta sig själv.
Jag bifogar ett exempel på sent blackface-shov. Det är från filmen Mammy från 1930 med Al Jolson. Då hade minstrel showerna i stort försvunnit och hela traditionen sugits upp i den mer påkostade showkultur som vi känner så väl från denna tid.
Titta på filmen och sök sedan själv exempel på minstrel shows och blackface! Ett mycket bra ställe att börja på är filmen Dumbo.
Den uppmärksamme noterar att jag i en post nyligen travesterade Gullberg. Hans “Tinget i sig” från 1935 är både fyndig och ett av de mest pedagogiska texter jag läst. Varsågoda!
En vinterafton läser Örtstedt Kant
och finner honom verkligt intressant.
Men filosofens tyska flyter tungt.
Snart somnar över boken vår adjunkt.
I nattens dröm gror dagens tankesådd.
Kant illustreras och blir lättförstådd.
Det kommer, svept i brokig omslagsfärg,
till Örtstedt ett paket från Königsberg.
Aktas för stötar! står det utanpå
med petig stil som verkar rokoko.
Avsändare och varans fabrikant
är ingen mindre än professor Kant.
Han granskar lådan vid sin fönsternisch.
Det står som innehåll: Das Ding an Sich.
Kring tinget i sig själv, de vises sten,
är sinnevärlden blott ett brokigt sken.
Vem törs dock rycka undan slöjan kring
den rena verkligheten, tingens ting?
Adjunkten Örtstedt ryggar bort bestört
från det som ingen sett och ingen rört.
Om gåvan i hans grova händer sprack!
Han returnerar den med tusen tack.
För många år sedan satt jag i en kall båthangar och skrapade färg på en träbåt då plötsligt en röst hördes som inte liknade något jag hört tidigare. Då rösten sjöng “Ave Maria” var det fullt möjligt att tro att det var en ängel jag hörde. Verkligheten var dock näst intill lika fantastisk: det var en kastrat som sjöng! Inspelningen var gjord 1904 på vaxrulle i Vatikanen. Rösten till hörde Alessandro Moreschi, en av de sista kastratsångarna och den enda vars röst finns bevarade.
Det finns olika uppfattningar om Moreschi var eller inte var en stor sångare. Jag kan dock inte låta bli att fascineras av hans röst, inte bara för att den är så speciell, utan också för att den talar till oss från en helt annan tid, en tid med andra sätt att leva, tänka och agera, en tid som inte är så långt borta men som ändå är så annorlunda.
Det vi kan lära av detta är att vår värld om 100 år kan vara så annorlunda från idag att vi knappt kan föreställa oss det. Det är en tanke som borde leda till viss ödmjukhet inför de många utmaningar vi står inför idag.
För er som inte hört en äkta kastrat sjunga bifogar jag ett exempel: (Ave Maria, 1904).
Familen Groth har figurerat i Aftonbladet (se här). Hälsa och datorer är ju ett ständigt samtalsämne. Denna gång handlade det om matvanor kopplat till barns datorspelande.
Just i vår familj handlar det till stora delar om att det är helg och att på helgen både spelar vi mer spel och äter mer godis, chips etc. Lite av två sidor av samma mynt med andra ord.
Men visst är det lätt hänt att man äter mer skräp när man spelar. Det handlar om att man inte vill ta sig tid att lämna ett pågående spel för att laga något ordentligt. Det handlar om att spel kan stressa dig och att du då vill äta något. Det handlar också om att många av de lokaler där spel finns tillgängliga på staden inte tillhandahåller bra mat.
I detta som i så mycket annat handlar det dock om att vi som vuxna måste ta ansvar och ge barnen kunskaper, arbeta med attityder och “verktyg”. För många barn idag ser för lite av “vuxna” och engagerade vuxna …
En vinterafton läser Groth Malmsten och finner henne verkligt intressant. Ja, så tagen av stunden blev jag till och med att jag skickade ut en tweet där jag lät kungöra att jag var kär, åtminstone i författaren, personen känner jag inte.
Boken “Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig” (ISBN 978-91-85625-80-2) handlar, som flera andra böcker jag läst av Malmsten, om Frankrike, Sverige, sorkar, DVD-filmer, naturen, staden, människor och möten, politik och barndomsminnen.
Boken är förledande lätt att läsa; man märker till en början inte dess komplexitet i innehåll och språk. Just denna skicklighet i att använda orden gör att man har samma behagliga blandning av känslor efter att ha läst boken som man kan ha efter att ha åkt skidor en dag eller så. Man är både trött och pigg, utmattad och uppfriskad, allt på samma gång.
Malmsten är en viktigt röst tycker jag, en röst som pekar på behovet av att få ha tid att läsa, skriva och tänka. Gör våra politiker och beslutsfattare det? Tar sig tid? I ett samhälle där inte ens våra forskare har tid för reflexion kan man undra. Allt mer offras på effektiviseringens altare …
Läs boken, tänk till och bli en lite bättre människa!
I Exodus, kap. 3:14, står det: “Gud sade: ‘Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.’” (Bibel 2000). På hebreiska står det ’ehyeh ’aser ’ehyeh där det första och sista ordet ofta översätts med “jag är” och ordet i mitten översätts med “den” eller “det som”.
Nu är det så att ’ehyeh även betyder “jag ska bli” (hebreiskan gör ingen skillnad på nutid och framtid) vilket innebär att den första utsagan skulle kunna vara “Jag är den jag ska bli” som skulle kunna tolkas som “Jag är den jag ska [visa mig] vara” eller “Du kommer att lära känna mig”.
Den traditionella (och officiella) översättningen kan i mitt tycke kännas som något av ett cirkelbevis, ett påstående som på något sätt förusätter att Gud är början och slutet och, om man så vill, allt. I så fall är det rimligt att säga “Jag är den jag är” men det blir också onödigt.
Den andra översättningen rymmer, enligt min uppfattning, mer dynamik. Meningen kan då tolkas som att Gud säger till Moses att Han kommer att förändras eller snarare vissa nya sidor av sig själv. Detta blir också fallet när Gud senare för första gången väljer sida i ett krig mellan olika länder och folk. Gud har alltså visat sig vara en krigare.
Om man, som brukligt är, tänker sig att vokalerna inte skrivs ut står det ’hyh vilket ligger nära ’hwh (likhet är tydligen än större med hebreiska bokstäver). Om man så lägger till vokaler igen så kan man komma till ’ahweh där vi således återfinner Guds egenamn. Tolkning blir då “Jag är YHWH” vilket inte känns som ett orimligt uttalande eftersom det är första gången Moses träffar Gud och vi minns att Gud ofta hade ett personligt tilltal i sina samtal med Adam och Abraham.
P.S. Dessa funderingar kring Bibelns texter kommer från att jag just nu läser Jack Miles bok “God – a biography”. Jag återkommer med sedvanlig recension när jag läst klart. Jag kan dock inte låta bli att skriva flera poster om dessa intressanta språkliga vändningar som Miles gör och som ger mig nya perspektiv på texten.
Det var, måste jag erkänna, inte alltid bättre förr. Jag hittade just ett kvitto från den 19 september 1996.
Kvittot gäller följande:
Powerbook 190cs/66 8/500
Modem Postman PCMCIA Data/faxmodem 288 FaxIt!
Laserwriter 4/600 PS
För detta fick man då betala det faciala priset av 39.474 kr (inkl. moms). Men datorn hade i alla fall färgskärm (vilket inte var givet då), 8 MB RAM, en hårddisk på 500 MB och Mac OS 7.5.2.
Den var en trogen maskin men är nu sedan länge borta …
Filmen “He who gets slapped” från 1924 är ett mästerverk. Lon Chaney spelar en forskare (Paul Beaumont) som blir lurad av sin menecat och bedragen av sin fru. I sin desperation söker han sig till en cirkus där han som clownen HE i sitt paradnummer om och om igen återupplever sin förnedring.
Under filmens första 15 minuter, när man anar den annalkande katastrofen just för att allt går så bra, är det näst intill omöjligt att andas. När man följer HEs liv på cirkus svider det i hjärtat när han varje kväll åter utsätter sig för sitt ursprunliga lidande.
En dag tänds ett hopp när en ung flicka ansluter sig till cirkusen. Hoppet blandas med sorg eftersom HEs kärlek är så stark och just därför omöjlig. När han till slut, till publikens jubel, dör i manegen är tårarna inte långt borta …
Lon Chaney är en känslornas mästare. På ett avstånd i tiden på över 85 år, i en film utan ljud, gör han sin smärta, sin sorg och sin kärlek till något nästan fysiskt.
Liksom i många andra filmer med Chaney så ställer filmen frågor om kärlek, hopp och glädje. Är dessa alls möjliga känslor i vår värld? Eller är de nödvändiga just för att vår värld behöver dem? Lon Chaney spelar ut varje känsla, från sitt hjärtas innersta rum och lyckas i och med detta nå även oss …
P.S. För oss svenskar är det intressant att filmen är regisserad av Victor Sjöström (”Seastrom”) som tillsammans med Mauritz Stiller tillbringade ett antal år i USA (det gick bättre för Sjöström än för Stiller som snart återvände till Sverige).
Det är anti-krig, det är på tyska, hon sjunger med händerna i fickorna, det är Nena! Ungdomar, släng er i väggen, sån’t här gör man inte längre! Njut nu på lördagskvällen!
Nyss skrev jag om iPad och om hur Apples nya magiska maskin kommer att påverka vad vi gör och hur vi gör det. Det kan i sammanhanget vara värt att påminna om hur det gick till förr. Här följer en film från 1963 som visar state-of-the-art datateknik. Notera gärna att man skriver in sitt program på en tape som sedan lyfts ur inläsningsdatorn och bärs över till huvuddatorn som utför programmet varefter tapen bärs tillbaka till utläsningsdatorn. Detta är inte så effektivt varför forskarna föreslår en ny teknik: timesharing. Flera terminaler (ja, det är de som ser ut som skrivmaskiner) ska då kunna samverka direkt med samma dator!
Jag är särskilt imponerad av redogörelsen för hur en dator egentligen fungerar (för er som är unga kan jag berätta att professor Corbato skriver med en krita på en griffeltavla). Notera att ungefär 9.29 minuter in i filmen så säger professor Corbato att målet är att skapa terminaler med “graphical displays”!
Professor Corbato refererar till en PDP-1, själv körde jag på en PDP-11/23 så jag är ju en ungdom jämfört med denna film.
Nå, filmen är härlig med sin seriösa ton, ingenjörernas flugor, de tjocka glasögonen etc. Den visar också att den som vill se möjligheter med ny teknik kan komma sanningen ganska nära men att det är väldigt svårt att förutsäga framtiden. Samma sak är med iPad. Så är det, o, I tvivlare!
Ibland öppnar sig helt nya världar. I helgen har jag haft anledning att läsa på och lära mig mer om två intressanta amerikanska fenomen: blackface och minstrel shows.
/images/scan0009.jpg)
I Exodus, kap. 3:14, står det: “Gud sade: ‘Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.’” (
Det var, måste jag erkänna, inte alltid bättre förr. Jag hittade just ett kvitto från den 19 september 1996.
Senaste kommetarnerna