Kursen IKT och lärande, Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling, våren 1999

Inledning

Det fanns en tid då datorer var relativt ovanliga maskiner. De tronade i ensamt majestät på skrivbordet, möjligen anslutna till en skrivare (även om jag minns att vi i slutet av 80-talet fick lägga det vi ville skriva ut på en diskett och promenera ner till “skrivardatorn” som stod en våning ned). Datorerna användes för ordbehandling, kalkylprogram och speciella program som t.ex. bokföring eller rättstavning. Datorerna utbytte information med varandra ungefär lika mycket, eller snarare lika lite, som skriv- eller räknemaskiner gör och gjorde. Det fanns emellertid rykten som visste berätta att på (de tekniska) högskolorna och i obskyra datorföreningar fanns det datorer med vilkas hjälp man kunde utbyta meddelande av olika slag. Höga teleräkningar och långsam överföring av information kombinerat med krav på ett avsevärt teknikintresse (ord som Kermit, Z- eller X-modem, paritetsbit etc. var nödvändiga att känna till) gjorde dock att breda folkrörelser eller genomgripande samhällsförändringar i teknikens spår lyste med sin frånvaro.

Så, när 80-talet övergick i 90-talet, började det hända saker. Tre förändringar hade direkt att göra med den tekniska utveckling. Den första var att digitaltekniken slog igenom på bred front, det blev möjligt att lagra alla typer av information (text, bilder, ljud, filmer, animeringar etc.) i digital form, dvs. som en rad av ettor och nollor. Finessen med detta var att det blev möjligt att med datorer hantera alla sorters information. Dessutom är digital information lätt att lagra och sprida (jämför en vinylskiva med ett på datorn lagrat musikstycke). Digital information kan vidare kopieras utan kvalitetsförluster. Digital information kan enkelt bearbetas och förändras (t.ex. kan en tabell förvandlas till en graf eller bakgrundsbrus tas bort från en ljudupptagning). Häri skiljer sig digital information från t.ex. en oljemålning eller en tryckt bok som inte kan bearbetas på samma sätt.

Den andra var att datorerna utvecklades. De blev snabbare, fick mer minne och större skärm. Färg och ljud blev vanligt. Det blev helt enkelt möjligt och meningsfullt att tänka på text, bild, ljud etc. i datorsammanhang. Den tredje förändringen har att göra med att datorerna gick från att vara isolerade maskiner till att vara delar av nätverk, lokala, regionala, men framför allt globala. Detta gjorde det möjligt att dela och utbyta information mellan människor på en global nivå. Man kan säga att baksidan på datorerna trillade bort och där öppnade sig istället ett fönster mot världen. Idag är det nästan så att vilket nät man är anslutet till är viktigare än vilken maskin man har på bordet: “the network is the computer”.

De tekniska förändringarna gav upphov till andra förändringar. En sådan handlar om avstånd i rummet. När man kommunicerar med hjälp av datorer och datornät är det lika lätt – och lika billigt – att tala med någon som sitter tvärs över gatan som med någon som sitter på andra sidan jorden. När fysiska avstånd blir mindre viktiga blir gemensamma intressen viktigare. I en alltmer global värld kommer vi att känna större gemenskap med personer vi aldrig mött men som vi delar erfarenheter och åsikter med än med personer som finns i vår närhet.

En annan förändring rör informationens format. Vi ser idag hur det företräde texten haft försvinner och hur olika format likställs. Textens dominerade roll är ett arv från tryckpressens införande då det blev enkelt och billigt att mångfaldiga texter. Ljud, bild, film etc. har inte varit lika lätta att hantera. I datorn är alla format likvärdiga och vi är fria att välja det format som passar situationen bäst. Medeltidens praktfulla bokverk där bild och text samspelar ger en aning om ett förlorat uttryckssätt som nu åter blir möjligt.

En tredje förändring handlar om rollerna som konsumenter och producenter av information. Tidigare var en majoritet endast informationskonsumenter. Informationsproduktion var förbehållet dem som hade kunskap och resurser för att driva ett tryckeri, en radiostation etc. Idag kan var och en som har en dator producera information. Vi kommer således att gå in och ut ur de olika rollerna och vara producenter inom områden vi kan och/eller är intresserade av medan vi är konsumenter i övrigt. Datorn gör det möjligt för alla att producera information i godtyckligt format. Datornäten gör det möjligt för alla att nå en global publik.

En sista förändring har att göra med utgåvor och “samtidigt publicering”. Vi är vana vid att när ett verk har publicerats (tryckts, framkallats etc.) så är det oföränderligt och permanent. Nu växer det dock fram “levande” eller dynamisk information. Information kan uppdateras och förändras samtidigt som den är tillgänglig för användaren.

Sammantaget kan vi säga att tekniken i början av 90-talet tog några betydande steg framåt som framför allt gjorde datorerna mångsidigare och lättare att använda. På samma sätt blev nätverken tätare, stabilare och mångsidigare. Kravet på tekniska kunskaper sjönk, fler människor kunde göra fler saker. Förändringar i hur vi kommunicerar och utbyter information blev synliga.

Överraskande fort spreds i och med detta datorkommunikationen från högskolorna och datorklubbarna. Plötsligt talade “alla” om IT och såväl Elle som Vi i villa hade IT- och Internetbilagor. Man “måste” ha ett @-tecken på visitkortet och alla “surfade på nätet”. Det var ingen hejd på hur bråttom det var att förse alla och envar med Internetaccess och inga samhällsförändringar syntes längre möjliga utan IT:s hjälp. Det var våren 1994 och informationstekniken hade kommit till Sverige.

Den första fasen

1994 var ett hektiskt år för alla som var verksamma inom skolan. Gymnasieskolan genomgick en genomgripande förändring som innebar att studierna helt skulle baseras på kurser. Resultaten mättes i avklarade kurspoäng snarare än i närvarotid. Samtidigt fick samtliga skolformer (grundskolan, gymnasieskolan, sameskolan och särskolan) nya läro- och kursplaner. Läro- och kursplanerna utgick dessutom från ett nytt styrsystem: målstyrning. Staten angav från och med nu vilka målen för skolan var, men sa ingenting (eller i alla fall mycket lite) om hur de skulle uppnås. Lärare och skolledare fick själva ta ansvar för att finna vägen mot målen. Betygssystemen skulle likaledes reformeras men här hann reformen inte ens införas förrän den re-reformerades. 1994 var nämligen också valår. I oktober blev det regeringsskifte med nya statsråd med nya visioner och idéer. Detta kom inte minst att påverka arbetet inom de relativt nyinrättade forskningsstiftelserna.

Mitt i allt detta kom informationstekniken, IT, också till den svenska skolan. Ett naturligt val av datum för denna händelse är den 8 mars 1994. Då invigde de nordiska statsministrarna det nordiska skoldatanätet, Odin.

Odin var i någon mening resultatet av flera års samnordiskt arbete inom datorområdet. Samarbetet hade sin grund i två olika frågeställningar. Den ena var: hur kan antalet pedagogiska program med en nordisk prägel utökas? Den andra var: hur kan datorkommunikation användas för att stärka samarbetet inom de nordiska skolsamarbeten som pågick? (Se Ranebo i “Internet kommer till skolan”, s. 35f). När Sverige och Per Unckel övertog ordförandeskapet i det nordiska utbildningsministersamarbetet 1993 genomfördes en inventering av pågående projekt. Det stod ganska snart klart att datorer och datorkommunikation var en knepig fråga inom skolsektorn. De skolprojekt som pågick hade i många fall gått i stå och nyttan med att använda datorer var på intet sätt uppenbar.

Vad skulle man då göra för att göra det möjligt för skolan att dra nytta av de pedagogiska möjligheter som datorerna och datorkommunikationen trots allt verkade erbjuda? Många dyra och relativt misslyckade försök att skapa egna programvaror, operativsystem och hårdvaror avskräckte från nya storskaliga statliga satsningar. Istället valdes en helt annan metod. Tidigare statsekreteraren Odd Eiken beskriver den nya strategin på följande sätt: “småskalighet och mångfald [måste] vara ledorden. Integrera datorerna i undervisningen och bygg inga datasalar. Hellre infrastruktur – i form av nätanslutning – än bara prylar. Och använd standardprogramvaror inom t.ex. ordbehandling, kalkylering och grafik. Styr genom att sprida inspirerande exempel snarare än dekret om hur det ska vara. Skaffa ett bra nätverk just för att kunna sprida best practice och inspirerande exempel. Så ungefär översatte vi målstyrningen till IT-området” (se Eiken i “Internet kommer till skolan”, s. 28f). Valet av metod var ingen slump. Det låg väl i linje med tankarna bakom de nya läroplanerna (Lpo/Lpf 94).

Den 8 mars 1994 kom så att bli både en slutpunkt och en startpunkt för datorutvecklingen i den svenska skolan. Det var slutpunkten för de tidigare teknikcentrerade och centrala datorsatsningarna. Det var startpunkten för en IT-utveckling i skolan där multimedia, Internet, öppna system och global kommunikation var ledord.

Våren 1994 förde emellertid med sig ytterligare tre händelser av betydelse. För det första inrättade regeringen en särskild kommission som skulle arbeta med IT-frågorna. IT-kommissionen skulle inte vara en vanlig kommission utan något annorlunda. Kommissionen skulle inte utreda eller exekvera. Istället skulle den stimulera, stödja och vara ett föredöme. Kommissionen bestod dessutom till stor del av statsråd och leddes av statsministern själv. Regeringen Bildt ville med detta tydligt markera den vikt man lade vid IT-utvecklingen (se vidare Unckel i “Internet kommer till skolan”, s. 72f). IT-kommissionen kom att bli en katalysator. Dess blotta närvaro visade för alla och envar att man på central nivå såg positivt på IT, och inte minst på IT-användning i skolan.

Det andra som hände var att den nyinrättade Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling (KK-stiftelsen) gavs ansvaret för den s.k. IT-miljarden. Beloppet bedömdes vara tillräckligt stort för att kunna påverka IT-utvecklingen i samhället men ändå inte så stort att det riskerade att hämma det önskade lokala utvecklingsarbetet. Den då ansvarige ministern uttrycker problemet så här: “Att med en begränsad summa pengar få en god och dynamisk effekt på andra beteenden är grannlaga. Erfarenheterna av statligt stöd till allehanda pilotprojekt är också blandade. Ofta upphör det nydanande när projektpengarna är slut. Spridningseffekterna av positiva erfarenheter är ofta begränsade.” (Unckel, ibid.).

Den tredje och sista statliga insatsen var regeringsuppdraget om det svenska skoldatanätet. Skolverket skulle med projektet Skoldatanätet främja skolornas IT-utveckling genom att samla in och sprida information och erfarenheter om IT som pedagogiskt verktyg, skapa tjänster på Internet för skolan samt initiera samarbeten och projekt vilka i sin tur skulle kunna bidra till kunskapsuppbyggnad och nya pedagogiska tjänster och verktyg. (Se vidare Karlberg, Regnér och Groth i “Internet kommer till skolan”, s. 11f, 45f resp. 59f.)

Gemensamt för alla tre satsningarna är att de ser statens roll som katalyserande och inspirerande. Det handgripliga arbetet med att realisera informationsteknikens möjligheter överlåts till den lokala nivån. Glädjande nog visade det sig att såväl skolhuvudmännen som skolledarna och lärarna hade både ork och intresse kvar för att ta itu med IT-frågorna (se t.ex. Persson och Broman Sjösten i “Internet kommer till skolan”, s. 80f resp. 87f). Ett mångfacetterat och spännande utvecklingsarbete tog vid. IT-miljarden tjänade i många fall som en morot men man bör komma ihåg att de stora ekonomiska satsningarna gjordes av skolhuvudmännen själva. Även om samhällsandan var IT-positiv verkar det som om de allra flesta satsningarna genomfördes efter en analys av möjligheterna och en avvägning mot andra behov.

Det stod tidigt klart att olika skolhuvudmän skulle komma att välja olika sätt att arbeta med IT-frågorna, likväl fanns det en sorts koherens i strävandena, en koherens som hade sitt ursprung såväl i de möjligheter som låg i själva tekniken som i de visioner som presenterades av IT-kommissionen, KK-stiftelsen och på Skolverket.

Regeringsskiftet i oktober 1994 innebar inga större förändringar, möjligen kom IT-frågorna att spela en något mindre central roll på regeringsnivå. Detta illustreras av att IT-kommissionen kom att innehålla färre statsråd och ledas av kommunikationsministern istället för statsministern. Det övergripande målet för kommissionens arbete var dock i stort sett det samma: att främja IT-utvecklingen i Sverige.

På Utbildningsdepartementet var IT-frågorna fortsatt viktiga. I november 1996 presenterade det dåvarande statsrådet Ylva Johansson för sina europeiska ministerkollegor planerna på ett europeiskt skoldatanät vars övergripande mål skulle vara “to establish a European school information network as a multimedia and communications platform as well as a framework for 1) collaboration between schools in Europe, 2) high-quality information services with a pedagogical content and representing a European added-value, 3) co-operation at a European level among national education authorities, universities and industry to develop ICT in schools as regards content, pedagogical approaches and technology and 4) professional development of teachers, in particular as regards the use of ICT in teaching and learning”. Förslaget väckte berättigad uppmärksamhet och kom att utgöra grunden för ett omfattande all-europeiskt samarbete baserat på de erfarenheter som vunnits och de metoder som utvecklats i arbetet med de svenska och nordiska skoldatanäten. Det svenska arbetet leds av en kommitté på departementet.

Ytterligare ett regeringsinitiativ från denna tid var att göra all statligt finansierad forskning (dvs. all forskning som bedrivs vid eller erhåller stöd från myndigheter, högskolor och forskningsråd) tillgänglig via Internet. Detta var ytterligare ett exempel på att arbeta genom exempel och på att främja IT-utvecklingen genom att göra intressant information, information som kan tänkas locka nya användare, tillgänglig. Projektet kom att kallas SAFARI och ansvaret för dess genomförande lades på Högskoleverket.

Lärdomar av den första fasen

Framåt våren 1998 började det gå att se resultaten av de olika IT-satsningarna. Det stod tämligen klart att mycket hänt vad gäller IT i skolan. Alla enkla mått (antal datorer per elev eller lärare, andelen skolor med Internetaccess etc.) visade att tekniken som sådan nått in i skolan. Det stod även klart att många lärare och elever börjat använda IT i skolan och att de gjorde så inte därför att de var tvungna utan för att de såg fördelar med det. Naturligtvis fanns det stora skillnader, allt från skolor där varje elev hade en egen bärbar dator och där IT var en integrerad del i all undervisning, till skolor där man just börjat arbetet med att använda IT.

Intressant att notera var att skolans IT-utveckling till största delen varit en lokal process, en process där skolhuvudmännen och lärarna i mångt och mycket haft ansvaret. Detta är naturligtvis ingen slump utan en direkt följd av det valda styrsystemet för skolan. Jag har valt att kalla arbetssättet den “immateriella” eller innehållsdrivna metoden (se vidare “Internet kommer till skolan, s. 257f).

Den innehållsdrivna metoden kännetecknas av att staten, och i bästa fall även kommunen, stöder lokala (dvs. på skolnivå) initiativ genom information, hjälp att knyta kontakter etc. Metoden bygger på en lokal utveckling och lokala önskemål. Fördelen med detta är att dynamik och flexibilitet kommer att ingå “automatiskt”, dvs. de valda IT-lösningarna och sättet att arbeta med IT har förmåga att anpassa sig till elevernas och lärarnas behov.

Metoden ger även en god koppling till andra förändringar. Detta är viktigt eftersom en lyckad IT-satsning kräver vilja och beredskap att ändra på administrativa rutiner eller organisatoriska mönster. Om IT visar sig underlätta en problembaserad och individualiserad undervisningssituation vilket bedöms vara till fördel för elevernas inlärning så får inte en rigid schemaläggningsstruktur hindra detta.

Den andra fasen

Under 1998 inleds också den andra fasen av skolornas IT-utveckling. Situationen är nu helt förändrad. 1994 fanns det knappt några Internetoperatörer i Sverige och de som fanns vara vana vid kunder som klarade mycket av det tekniska själva (se t.ex. Brunell, Wallberg, Josefsson och Malmström i “Internet kommer till skolan”, s. 103, 114, 120 resp. 128). Informationen som fanns tillgänglig på Internet var begränsad och inte direkt avsedd för skolan. Kringtjänster som webhotell och byråer för webdesign fanns inte alls. Insikten om hur IT skulle kunna användas i skolan och till vilken nytta var begränsad. Entusiasmen var det däremot sällan fel på.

När den andra fasen inleddes var situationen helt annorlunda. Hundratals företag och tusentals människor arbetar idag med Internet, inom allt från teknik till grafisk design. Hundratals skolor har genomfört tusentals projekt, aktiviteter och satsningar inom IT-området. Skolverket och andra myndigheter har följt upp och utvärderat. Högskolorna har forskat.

På denna nya scen presenterar regeringen den senaste nationella satsningen på IT i skolan: Lärandets verktyg. Satsningen består av flera olika delar, bl.a. kompetensutveckling för lärare, ge lärarna tillgång till egen dator, påskynda skolornas uppkoppling mot Internet samt ge alla elever och lärare en egen datorpostadress. Sammanlagt avsätts 1,5 miljarder under åren 1999-2001.

Jämfört med hur staten agerat i IT-frågan under de senaste fyra åren ser vi här en övergång till en metodik som präglas av viss “technology push” och centrala lösningar. I den annorlunda situation som nu råder kan det dock komma att visa sig att detta är vad som behövs för att på bredden nå lärare och elever och ge dem möjlighet att börja använda IT. Det som skiljer nu från då är att det nu finns en relativt brett intresse för IT som pedagogiskt verktyg vilket innebär en beredskap ute i skolorna att medverka i satsningar som Lärandets verktyg. Tidigare satsningar av liknande slag har riktats mot en mindre engagerad grupp mottagare vilket inneburit att satsningen blivit mer eller mindre “luftlandsatt” i en miljö som ej kunnat ta hand om den på ett riktigt sätt.

Den tredje fasen

Den andra fasens breddsatsningar kommer mycket snart att följas av den tredje fasen i skolornas IT-utveckling. Denna kommer att karakteriseras av fördjupad insikt, nya målbeskrivningar och, i en del fall, av en viss tillnyktring.

Det första som kommer att hända i den tredje fasen är att den nuvarande “projektifieringen” av arbetet med IT i skolan kommer att ersättas av en välbeprövad praxis för hur IT ska användas som pedagogiskt verktyg. Det är först i och med detta, när vi har en samlad erfarenhet att bygga på, som IT kommer att kunna fungera som en naturlig del av skolans arbete. I och med detta kommer även paroller av typen “en dator åt varje elev” att framstå som teknikfixerade och gammaldags, dels för att det inte kommer att vara något problem att ge varje elev en dator skulle det befinnas önskvärt, dels för att det kommer att vara alldeles naturligt att inte ge varje elev en dator skulle det inte behövas.

Det andra som händer i den tredje fasen är att “underhållsbomben” kommer att brisera. Underhållsbomben har sin uppkomst i tumregeln som säger att en krona på hårdvara kräver fem kronor i utbildning för att hårdvaran ska bli utnyttjad på ett seriöst sätt. Vidare krävs per en krona hårdvara tio kronor för drift och underhåll och femton kronor för olika typer av följdförändringar i skolornas administration, organisation och lokaler. En intressant aspekt på underhållsbomben är att IT-systemen blir alltmer “affärskritiska” för skolan, dvs. fungerar de inte så är det svårt att alls genomföra delar av undervisningen.

Kopplat till underhållet är en tredje händelse: insikten att IT inte innebär några enkla förtjänster, några inbesparade tjänster eller något minskat behov av skollokaler. Samhällets och teknikens utveckling kommer snarare att ställa högre krav på lärarna både vad gäller deras antal och deras pedagogiska förmåga. Lika fel som de har som ser IT som boten för alla skolans “krämpor” har de som anser att IT utgör ett hot mot den goda skolan. I den tredje fasen kommer det att stå klart att IT varken är bot eller hot utan bara något nytt, ytterligare en fråga för dem som är verksamma inom skolan att hantera.

Hur genomför man en IT-satsning?

Det står således alldeles klart att informationstekniken direkt eller indirekt för med sig ett antal fundamentala förändringar i hur vi kan kommunicera och utbyta information. Dessa förändringar är enligt min mening objektiva, dvs. de finns där vare sig vi vill eller inte. I och med att de finns där kommer en del människor att använda sig av de nya möjligheterna vilket kommer att påverka även dem som ännu inte tagit till sig tekniken fullt ut (du kan inte skicka fax till den som slängt ut faxen till förmån för datorposten). Den relevanta frågan är alltså till vad och hur mycket ska jag använda IT, inte ska jag eller ska jag inte använda IT. Häri finns det likheter mellan IT och t.ex. biltrafiken: den finns där och är en fråga som man måste relatera till och hantera.

Att IT finns där är dock inget skäl att inte ställa sig frågan om IT är till nytta eller ej. (En intressant parallell är biltrafiken igen. Vad skulle ha hänt om man sagt i början av 50-talet att nu ska vi göra bilen till var mans egendom men det kommer att innebär 1000 dödsfall och mångdubbelt fler skadade per år?)

Till all lycka tyder dock den största delen av de idag tillgängliga erfarenheterna (vilka, och det bör understrykas, fortfarande är relativt begränsade, inte minst i avseende på de långsiktiga effekterna) på att IT är till fördel för skolan. Att IT ger tillgång till sådant material som tidigare var antingen svårt (t.ex. experter som svarar på frågor) eller dyrt (t.ex. tidningsarkiv) att få tag i är klart. Mycket tyder också på att IT gör det lättare att individualisera undervisningen och att arbeta problembaserat. Icke minst verkar det som om många elever och lärare tycker att det är roligare i skolan när IT finns att tillgå.

Om nu IT är till nytta i skolan är det intressant att ställa frågan om det gått för fort eller för långsamt att införa IT i skolan. Många debattörer anser att det går för långsamt och att kraftiga åtgärder måste till för att snarast förse skolorna med Internetuppkoppling och eleverna med datorer. Mitt intryck är snarare det omvända: det har gått fort, till och med mycket fort, att införa IT i skolan. IT kom till skolan samtidigt som skolan gick igenom ett antal stora förändringar. Tekniken var dessutom outvecklad och svår att använda under de första åren. Trots detta har skolan i stor utsträckning börjat arbeta med IT och många utvecklingsprojekt har genomförts. Detta har å andra sidan andra debattörer tagit till intäkt för att hela IT-utvecklingen är regisserad av olika “yttre” krafter (politiker, myndigheter, KK-stiftelsen, Skolverket etc.). Den decentraliserade och innehållsdrivna metod som präglat arbetet i Sverige gör dock denna åsikt tämligen långsökt. Det är min tro att den imponerande snabbhet som skolan visat när det gäller att ta till sig IT beror på att man i skolan upplevt en reell nytta med den nya tekniken.

Hur ska man då gå till väga för att införa IT i skolan? Vilka förutsättningar måste vara för handen på en skola för att den verkligen skall kunna dra nytta av tekniken? Hur skapas dessa förutsättningar och av vem?

På skolnivå är det viktigaste att man utgår från en genomtänkt pedagogisk idé. Under det inledande arbetet med en skolas IT-utveckling är det ingen nackdel om ordet IT aldrig nämns. Det handlar istället om att tänka igenom vad man gör och vad man vill göra. När man är klar över vad man vill kunna göra är nästa steg att ta reda på hur IT kan bidra till detta. Om IT inte verkar kunna bidra ska man naturligtvis inte använda IT. Fördelen med denna övning är att man samtidigt kommer att upptäcka en del andra områden där det finns behov av reformer.

I linje med det sagda ska man akta sig för att blanda in “IT-tekniker” för tidigt. Det finns inget som är så hämmande för utvecklingen som en teknikcentrerad diskussion. Notera att ordet “tekniker” inte ska tolkas bokstavligt. Jag avser personer som, oavsett bakgrund, utgår från tekniken, inte från pedagogiken.

Varför behöver man inte koppla in tekniker från början? Jo, det visar sig att näst intill inget av det man vill göra är tekniskt omöjligt. Det kommer hela tiden nya hårdvaror, mjukvaror och IT-tjänster. Det är således direkt skadligt att låta dagens teknik styra arbetet med att beskriva den pedagogiska visionen. Man bör också komma ihåg att det finns duktiga och mindre duktiga “tekniker”. Tyvärr är det allt för ofta så att det är de mindre duktiga som tillåts styra. Det finns i min erfarenhet inget exempel på att en god pedagogisk idé inte har kunnat genomföras på grund av tekniska orsaker.

När så visionen är klar och det börjar bli dags att investera är det klokt att satsa på fortbildning före apparater. Det är bättre att ha en dator i klassen och en lärare som vet hur den ska användas än att varje elev har en egen dator men ingen vet hur man bäst använder dem. Oanvänd hårdvara är en katastrofal kapitalförstöring eftersom de flesta datorer är i det närmaste värdelösa efter några år.

Hårdvara måste dock köpas in i något led. Då gäller det att köpa apparater som användarna vill ha, inte sådana som någon annan anser att de ska ha. Låt användarna själva bestämma vilket arbetsverktyg de vill ha för sin undervisning. Det är skillnad på att lära ut svenska i årskurs 1 och att lära ut svetsteknik på gymnasiet. Det finns idag ingen som helst anledning att inte tillåta stor valfrihet när det gäller hårdvara, operativsystem och programvaror. Meningen är väl att lärarna och eleverna ska få verktyg som de trivs med, inte att någon central IT-strategi ska realiseras. Informationstekniken är i sig själv decentraliserad, öppen och flexibel. Utnyttja detta istället för att se det som ett problem.

När IT-utvecklingen väl börjar ta fart är det dags att förbereda sig på organisatoriska och administrativa förändringar. Eftersom IT påverkar hur vi kommunicerar och finner information kommer dylika förändringar som ett brev på posten. Det är också dags att inse att IT inte är någon engångskostnad som kan finansieras med projektmedel. Ska IT fortsätta att vara användbart krävs det avsättningar i budget för underhåll, fortbildning etc. Är man inte beredd att hantera det bör man nog låta bli IT-satsningen överhuvudtaget.

Det sista man måste göra är att inse att projekt och förändringar tar tid. Att införa IT i en skola är en lång och komplicerad process där många olika frågor kommer att komma i dagen under resans gång. Det underlättar om man är beredd att lära av andra, att då och då låta tiden ha sin gång (det som är ett oöverstigligt hinder just nu kanske är mer eller mindre borta imorgon).

Avslutning

När det gäller förändringsarbete finns det tre parametrar att tänka på: skalbarhet, förankring och snabbhet. Problemet är att man bara får välja två. I många länder har man valt snabbhet och skalbarhet, t.ex. har man på kort tid introducerat IT i skolan från central nivå. Haken är att nyheterna då inte förankras bland de tilltänkta användarna. Ibland förekommer det satsningar där snabbhet och förankring kombinerats, dvs. man inför lösningar som passar väldigt väl för vissa användares behov. Problemet är att sådana system sällan skalar, dvs. de fungerar inte när fler och fler ansluter sig till förändringen. Den sista möjligheten är att kombinera skalbarhet och förankring. Detta kommer att leda till långsiktigt användbara och stabila förändringar. Att det tar något längre tid är svårt att se som en nackdel.

Benny Regnér, en av de tidiga pionjärerna inom området IT i skolan, brukar framhålla att det finns tre frågor som är nyttiga att då och då ställa sig:

  • Vilket är skolans uppdrag?
  • Hur ska det utföras?
  • Var ska det utföras?

Jag tror att de lärare, skolledare och beslutsfattare som då och då reflekterar över dessa och liknande frågor kommer att lyckas med sina IT-satsningar eller andra förändringsarbeten. Jag tror också att det är först när vi talar mer om frågor som dessa än om bandbredd, processorkraft etc. som vi kommer att se IT:s verkliga möjligheter och fördelar.

För den som vill läsa mer

  • Internet kommer till skolan, Groth & Olausson, 1998, Ekelunds förlag, ISBN 91-646-1095-0
  • IT in Education – The Role of Government, Groth, 1998, http://www.pi.se/gogab/arkiv/rio-98.html
  • Physical or virtual networks? Connecting Swedish schools to Internet, Groth, 1998, http://www.pi.se/gogab/arkiv/INET98
  • Vingar åt människans förmåga, SOU 1994:118
  • Lärandets verktyg – nationellt program för IT i skolan, Skr 1997/98:176

Några länkar

  • Den svenska avdelningen av Internet Society, http:// www.isoc-se.a.se
  • Det svenska skoldatanätet, http://www.skolverket.se/skolnet
  • Det nordiska skoldatanätet, http://www.odin.dk
  • Det europeiska skoldatanätet, http://www.eun.org
  • Det egyptiska skoldatanätet, http://www.horus.ics.org.eg
  • Horatius digitala container, http://www.common.se/horatius
  • IKON, http://www.ikonart.org
  • Internet Society, http://www.isoc.org
  • ITiS-delegationen, http://www.itis.gov.se
  • Musiknet, http://www.musiknet.se
  • SAFARI, http://safari.hsv.se

Comments are closed, but trackbacks and pingbacks are open.