Brödluvan – en saga för stora barn i tre delar

Förord

Någon gång i slutet på 1970-talet hörde jag sagan om Brödluvan första gången. Sagan fanns på en kasset som någon i bekantskapskretsen hade fått av någon, sagans ursprung förlorar sig därmed i dunklet. Ryktet visste förtälja att sagan var påkommen och inläst av en ledare på ett konfirmationsläger – vem, var och när visste dock ingen.

I ett försök att rädda historien om Brödluvan från förgängelsen lägger har jag skrivit ut texten och lagt ut den på nätet. Min gode vän Magnus Svanfeldt bidrog genom att spela av banden till moderna format och media. Den som vill kan därför lyssna på sagan i orginalversion: ljudfil nr 1 (2,2 MB), ljudfil nr 2 (2,9 MB), ljudfil nr 3 (4,4 MB) och ljudfil nr 4 (2,9 MB).

Har du hört sagan förut, vet du något om dess tillkomst eller vet du vem som berättade sagan på bandet så får du gärna höra av dig till mig.

Djursholm april 2001
/Johan Groth


Del 1

God morgon, flickor! Det här är er egen lilla sagopappa Poppe som är här hos er. Jag hade tänkt att berätta en liten saga för er nu under några kvällar och jag börjar i kväll. Sagan handlar om Brödluvan och hertigen av Ångermanland och den ser ut ungefär så här mina små vänner. Det var en gång en gammal herre som hette Brödluvan. Han var stor som en störtsjö och bred som ett blodbad. En dag skulle han gå med wienerbröd och brännvin till sin gamla avdankade kusin Askungen.

Brödluvan hade ingen lust att gå. Han ville mycket hellre sitta hemma och klistra upp herrtarmar i sin lilla kliddiga arbetsbok med senapspärmarna. När Brödluvans mamma fick höra att han inte ville gå kom hon sakta ut ur den lilla pysiga tortyrkammaren nio trappor ner. Hon lutade sig makligt mot dörrposten och loskade nonchalant i förklädet. Hon knackade fram fjorton cigaretter ur det tillknycklade paketet och tände dem. “Stick”, sa Brödluvans mamma med raspande röst. Brödluvan lade upp ett enormt hånflin tvärs över sin vårtiga kropp och lyfte kakelugnen för att lära kärringen veta sju sorter. Då fick han se att mamma höll en 45:a automat i varje hand och att det dinglade ett trettiotal handgranater från det mittersta strumpebandet. “Hä, hä, det var bara ett skojskämt”, sa Brödluvan rodnande och ställde generat ner kakelugnen.

Tyvärr råkade han ställa den rakt på dom sju dvärgarna som genast förvandlades till en blodig syltliknande massa. Brödluvan tittade ner. “Ursäkta”, sa han och kastade sig huvudstupa ut genom dörren när han såg att lilla mamma höll på att skruva fast ljuddämpare på 45:orna. “Hon kommer att sätta ett piller i kistan på mig”, tänkte han.

När Brödluvan kom ut i parken vräkte solen ned från en benfri himmel och allt var som spön i backen. “Så härligt”, tänkte Brödluvan och började dansa vägen fram med sin lilla korg lustigt trotsande fram och tillbaka, till och frambaka. Hans fötter kändes lätta som brödsågar i en slaktarprinsessa eller som en elefantbagare i en prinskross, ja, kanske till och med som en porslinsmarodör i en ättiksbutik.

Efter en stund kom han till en gammal sinad brunn, uttorkad ni vet. Nere i brunnen stod tomtefar och ylade med käften full av fisk. “Vad fattas dig, tomtefar?”, vrålade Brödluvan ner i brunnen så att tranorna singlade bedövade till marken. “Jag badar”, sa tomtefar. “Var snäll och räck mig handduken, osten, förfördelaren, busspolityren, kikaren och äggdängaren, tack!”

Del 2

God morgon, flickor. Det är er sagopappa igen som är här hos er och ska hjälpa er ned i sömnens lilla mjuka kuddelidudde. Nu börjar sagan om Brödluvan lida till sitt slut och jag hoppas att ni inte är ledsna för det för den kan ju inte hålla på hur länge som helst. Hm, så att vi ska väl ta en liten bit till. Ni kommer ihåg att sist vi träffades så hade Brödluvan träffat tomtefar i en gammal förtorkad brunn och hade räckt ner handduken och alla möjliga andra saker till honom, inte sant? Just det. Mm. Hrm-hm.

Efter några dagars ritt på en gammal uttjänt varuhusdetektiv kom Brödluvan till en pepparkaksbungalow. Den ägdes av en gammal häxa som sysslade med biluthyrning mellan barnaroven. Häxan satt vid stugknuten och rensade paddor. “Rapa upp en kärra, kärring, men snabbt”, väste Brödluvan mellan händerna. “Det står en Cheva 56:a bredvid kommoden”, sa häxan. “Ta den och lägg stålarna på skärbrädan.” Brödluvan gick in i stugan, startade och blåste ut genom västra gaveln i 160 knyck. Det regnade pepparkaksflisor hela den eftermiddagen.

Efter några mil var Brödluvan framme vid mormors stuga. Han vräkte in på gårdsplanen på ett hjul och bromsade så småfåglarna sprutade om stäven. Vår hjälte klev ur med sin lilla korg. Han tittade sig omkring men såg inte till mormor. Plötsligt hörde han ett frustande från swimmingpoolen. Han gick fram till kanten. Nere i vattnet låg mormor och crawlade utklädd till varg. “God dag mormor!”, skrek Brödluvan för han hörde lite illa och ville gärna veta vad han hade sagt.

“Tyst pojk!”, sa mormor. “Jag jagar haj”, förklarade hon och höll upp en förgiftad pennkniv. “Adjö då mormor lilla”, utbrast Brödluvan just då den gamla damen gjorde en djupdykning i de blodfärgade böljorna som var packade med trekantiga fenor. “Mormor, det är en flicka med rutor i chokladen”, tänkte Brödis. Lille Brödluvan strävade vidare mot Askungens lilla betonghydda.

När han nästan var framme hörde han ett knirkande läte bakom en fyra tons stridsvagn som stod parkerad i en sjögräsberså. Vetfiken och nygirig som han var smög han sig mot ljudet på hälsenorna och kikade fram bakom stridsvagnen. Där var en hängmatta av fårtalg uppspänd. I den låg en jägare utklädd till mormor. Han var död. Trodde Brödluvan ja! Innan han visste vare sig från eller till fick han en saftig rallarorre av gevärskolven vinkelrät mot tjocktarmen som råkade hänga utanför halslinningen prydd med svarta förgätmigejer. “En garde!”, skrek Brödluvan och slet upp värjan ur portmonnän. “Tack för maten”, flåsade jägaren när han duckade.

Plötsligt stod Mandrake där med hatten full av konserverade duvor. Med en hypnotisk gest förvandlade han jägaren till en trasmatta i gustaviansk stil. “Äsch”, sa Brödluvan, sparkade till mattan och fortsatte sin något avbrutna vandring.

Slutligen var Brödluvan framme vid stängslet till det lilla minfält som Askungen med kärleksfull hand hade ordnat till en bit ifrån hyddan. Då stannade han med ett skrämt utrop. Det stod fullt av bilar runt hyddan. “Snuten”, tänkte Brödluvan och började svettas som den värsta sifon.

Del 3

God morgon, flickor. Det är er lilla sagopappa Poppe igen. God morgon, god morgon, men det sa jag nyss så det tar vi inte om igen. God morgon, flickor. Hej.

Ja, jag ska berätta vidare lite granna om Brödluvan och hertigen av Ångermanland som vi har talat om under ett par kvällar här.

Nu ska vi se var vi var vi var någonstans. Ja, hur var det nu? Eh, Brödluvan hade visst samlat ihop några vargar och så hade han bundit ihop dom med russin mellan varje varv, varg så att dom inte skulle skava så väldigt och sen hade han skjutsat sig själv, eh, och honom själv och sig själv och sin syster på en skottkärra, tror jag det var, ner till byn där man skulle bada.

Nä, nu lura jag er allt. Det var inte alls så. Det där finns inte i den här sagan överhuvudtaget alls utan vad som i själva verket hade hänt, det vet vi väl alla. Det tror jag nog att ni känner till. Det måste ni komma ihåg för det här är viktiga saker.

Brödluvan hade ju kommit fram till Askungens lilla stuga och sett att polisen var där. Det börjar ju bli hemskt spännande det här och nu ska vi se vad som händer. Kolon:

Brödluvan kände minsann till att Askungen, den lilla näppelisnäppsnäppan, hade börjat smuggla lakritsremmar. Hon köpte dem av en gammal trollgubbe som bodde på andra sidan bäckenet. Kommissarie Stjärnöga i Storskogspolisen hade länge haft öronen på trollfar i sitt brödskrin nämligen. Men så fort man gjorde razzia, kan ni tänka er, så förvandlade trollkarl, trollfar sig själv till Alice i Plastlandet och lakritsremmarna till lösnavlar för lantbrevbärare med kikhosta. Och då kunde ju inte polisen göra ett endast himla smack, ju.

Men nu hade alltså kommissarie Stjärnöga slagit till mot Askungen. Till hade han faktiskt verkligen slagit kan man nog säga. Det tror jag vi kan vara överens om och överens var nog Askungen också.

“Jag måste hjälpa Askungen”, tänkte Brödluvan och rynkande på sig i en väldig ansträngning att fundera ut någon sorts plan. “Ha”, polerade han plötsligt. “Jag vet.” Ålande på alla nio tog han sig fram till Askungens hundkoja. Han bände loss vänster knäskål på sig, stekte den lätt i lite smör, strödde väl på bröd också, lade på några klickar länsmansgrädde och så prydde han det hela med en nödbroms.

“A-pull, pull”, tjoade han in i hundkojan som var något mindre än själva hunden. Hunden, som förresten hette Benke, drog ner blixtlåset och tog av sig hundkojan. Det var riktigt skönt för honom för det är himla svettigt att ha på sig en sån där koja hela dan och det tränger och knakar och sen har man spikhuvudna som trycker i armhålorna hela tiden. Ni vet själva hur det är när man har hängslen.

När hunden fick syn på knäskålen började han vifta och gick fram till Brödluvan med dreglet hängande ur handväskan. “Tänt var det här”, mumlade Brödas bistert och fläskade ner armen ända till ljumsken i gapet på Benke, hunden alltså. Han rev ut hela innanmätet på hunden och vad var det då? Ja, där var hjärta och gomsegel och snabel och fotsäck, brudkista, en lavoar, två brandsegel, några tjallare, bladmögel och en maräng. Så var det njurarna, magsäcken, kloster, klister, plåster, faster, moster, mäster, ett antal tåjärn, tretton sjömanskalsonger, en timmermansläpp, två timmermansläppar till, tio sjukhuspastiller, lite ormnäsdukar. Så var det åderbråckstillverkare, tandvärksförstärkare, flickskoleingenjörer, spottklockor, barkbåtsrullader, fotogenmarmelad, domkyrkoräknare, orgeltvättare, liktvättarhustrur och nåldynor.

H-hm. Brödluvan krängde på sig hundskinnet. Han tassade fram till dörren och knackade med svansen. Han hade nämligen råkat ta på sig skinnet bak och fram eller fram och bak om man så vill. Jag tror vi säger bak och fram. Ska vi säga så? Okej. Han hade tagit på sig skinnet bak och fram.

Dörren öppnades av kommissarie Stjärnöga själv med cigarrer i håret och en blomma i munnen. Inne i stugan utbredde sig en fruktansvärd scen. Kring väggarna stod 6940 poliser med skottsäkra hästar och dragna fioler. Mitt i rummet satt Askungen bunden i en stol och med den nakna ryggen vänd mot dörren och huvudet hängande i ett snöre om midjan. Brödluvan såg till sin fasa att ryggen var helt täckt med långa äckliga strimmor. Hon hade blivit piskad med en stor bröllopstårta som en av poliserna stod och höll i foten.

“Upp med händerna!”, skrek Brödluvan som tyvärr hade glömt skjutjärnet hemma. “Spelet är slut, Brödmössan”, sa kommissarien segervisst och svedde bort hundskinnet med en blåslampa. Brödluvan stod där slokögd och tomörad och med en stor rutten svamp mitt i knapphålet. Ångestsvetten droppade från knävecken. Ögonen började tränga ut ur sina lådor.

Då fick Brödluvan en liten idé. För det var så här nämligen att när han var på födelsedagskalas hos Läderlappen förra torsdagen så fick han ett alldeles äkta Läderiläderlappsbälte i vilket det fanns en hemlig patron med fnittergas och lite annat smått och gott. Ja, det fanns uppblåsbara noshörningar till exempel och fågelfrö i form av pristävlingar.

Plötsligt slet han upp bältet som var gömt under ena tumnageln. Han pillade ut gaspatronen som knappast var större än en normal radiogrammofon. Samtidigt som han släppte ut gasen slet han fram två gasmasker av marsipan ur bältet och kastade den ena till Askungen. “Ta på dig den här”, skrek han till Askungen på domses hemliga chifferspråk. Så här lät det: “Dopt moj lachretet nusum hmpotent dial dihatentatt danja hichnit haresnet duhutumnuset hachar hrachnet mutne då och då”.

Vad som sedan följde var en syn för bödlar. 6490 poliser och en kommissarie fnissade och gick an som om dom hade bananer i kavajen. “Dansa”, kommenderade Brödluvan. Och då skulle ni ha sett, jaha då, för då växte det ut små tyllkjolar på alla poliserna och strax ovanför öronen kom det fram små rosettprydda flätor drypande av köttbullar med vaniljsås.

Alla poliserna med kommissarie Tumörböld, eller vad han hette, i spetsen tog varann i hand i hand i hand i hand i hand och så vidare tills alla stod oppepå varandra. Så dansade de ut i skogen sjungande Den kvävda ekorren ur Blodbadet på Ulvåsa av Rimini.

“Skönt”, sa Brödluvan till Askungen när poliserna hade försvunnit och bara syntes som en såsfläck på den bruna himmelen. Brödsmulan lämnade över korgen med skorpioner till sin kusin. Hon lyfte på asbestduken och kikade ner i asken. “Mm”, vrålade hon elegant. “Fanns det inga i storlek 38?” “Nä”, frågade Lösdruvan och började smörja in sig med stekt potatis. “Jag kan inte förstå varför solen är svart på natten.” “Jaså”, log Maskstungen hysteriskt och virkade en spansk kavaj på tiden 4.36.07.15 och 3.

Bullsmulan förstod vinken och satte igång med att tvätta ribbstolar på ackord. Ackordet förklingade när Apungen började kasta frukost på Slösflugan. “Kusin för dig va!”, skrev båda två i korus och samlade förnicklade sågspån som om dom hade haft hår i baken.

Alla pressade in paraplyet i örat på handelsmannen med hjälp av en domkraft och två portioner gott humör. Knaskungen ställde sig på slaktarsoffan och sjöng in i paraplyet. “Jag vill ha fyra millihekto torkat smör, en kyrkoherde med filter, fyra deciliter kontaktbehov och en aningens aningens aning hästsylt. Och så skulle jag vilja beställa lite blodsmak att ha i munnen.” ” Det sak jag skriva upp”, sa Bodknodden och svalde skrivmaskinen. Sen var det fest i tio minuter. Det bjöds på livbälten i gelé och fransk vårtpilsner.

Ja, och sen när kriget var slut så slutade alltihopa med en smärtfri förlossning. Stödkrukan och Baslungan delade på poliserna samt gifte sig med halva kungen. Prinsessan, ja, hon kom bort i sorteringen men alla levde så länge som man brukar ungefär.

Kuddelinatti, kuddelinatti och puss puss.

Comments are closed, but trackbacks and pingbacks are open.