Boken “Bomba vid grottfloden” av Roy Rockwood (B. Wahlströms Förlagstryckeri – Stockholm 1957, grön rygg, nr 855) är en riktigt dålig bok. Ni som följer min blogg vet att jag brukar hitta något försonande i det mesta jag läser och tittar på men (vilket i och för sig är en poäng i sig) ibland når man en plats om vilket inget gott finns att säga.

Jag vet inte vad herr Rockwood tänkte (om det alls var på tapeten) när han skrev boken. Boken saknar handling, personskildringarna har samma djup som en spader knekt och språkligt sett ligger boken någonstans mellan pekoral och panegyrik. Dessutom är boken rakt av rasistisk. Några exempel bör räcka och förskräcka:

  • “Bomba var en grann syn. […] Musklerna spelade smidigt under hans skinn, som var lika brynt av sol och vind som hos en indian. Varje antydan om att han skulle vara inföding försvann dock genast, då man tittade på hans ansikte. Det var vackert som på en grekisk gud och vittnade klart om hans vita härstamning.”
  • “Gibo säger många ting, som är dåraktiga, svarade Bomba. Vi ska fortsätta.”
  • “Nej, det är min far, svarade pojken och betraktade porträttet. Han såg ett kraftfullt, känsligt ansikte, en konstnärs ansikte.”

Så där håller det på, sida upp och sida ner. Det finns ingen spänning, bara ett oavbrutet staplande av ormar, vulkanutbrott, okända monster med meterlånga tenktakler, jordskred, störtfloder, jaguarer, fler ormar, grottor, jordbävningar etc. ad nauseam. Ständigt håller Bomba eller hans följeslagare Gibo på att falla ner i hål, trilla ner i ormgropar, spolas bort, blåsa iväg, bli uppätna etc.

Vad ska man då säga? Något positivt bör det väl finnas att lära av denna läsövning? Ja, just i det här fallet tror jag det mest positiva man kan säga är att förhoppningsvis har de flesta Bomba-böckerna försvunnit från barnens bokhyllor. De exemplar som finns kvar bör få multna i frid på referensbibliotek och hos allvarligt sinnade litteraturvetare.

Inser just att stycket ovan ger uttryck för en kulturelitism som jag brukar undvika men man kan inte spara på allt … Ah, vi inför härmed en praktiskt, pragmatisk elitism! 😉