Den sociala webben #2: Facebook

Facebook är på många sätt själva sinnebilden för den sociala webben. Facebook har vuxit på ett alldeles fantastiskt sätt och har idag över 300 miljoner aktiva användare (jämför Facebooks egen statistiksida). Detta gör Facebook till världens fjärde största “land” efter Kina, Indien och USA (se t.ex. denna lista). Bara detta gör det svårt att avfärda Facebook som fenomen och  som företag.

Vad är då Facebook egentligen? Vi kan till att börja med konstatera att Facebook är en tjänst på World Wide Web. Frågan blir då: vad är det som skiljer Facebook från “vanliga” webbplatser?

facebookMin uppfattning är att det är två saker som är typiska för Facebook. Den första är att Facebook i sig inte innehåller något egentligt innehåll. Innehållet skapas av användarna själva. Till sin hjälp har användarna olika stora och små applikationer (eller verktyg om man så vill) som gör det möjligt att lägga upp länkar, bjuda in till olika typer av evenemang, sätta upp “mikro-webbplatser” om personer, platser, händelser etc., hantera bilder, recensera böcker, spela spel m.m. Man skulle kunna säga att Facebook är ett ramverk eller en “låda” där olika verktyg finns tillgängliga. Det är upp till var och en att använda verktygen för att dela med sig av tankar, bilder, funderingar, fakta, länkar; ja, allt man kan tänka sig. Facebook drar, i någon mening, den yttersta konsekvensen av att webben gjort oss alla, mer eller mindre, till författare, redaktörer och “programledare” med en egen “TV-soffa”.

friendsDen andra saken är att Facebook utgår ifrån att vi alla har vänner, kollegor, bekanta etc. All den information vi delar med oss av inom Facebook delar vi med personer som vi definierat som “friends”. Man kan, i stort sett, inte kommunicera eller dela information med personer som inte är “friends”. Detta förändrar ju i någon mening definitionen av vad en vän är. På Facebook vill många (inte minst jag) ha många friends för det gör att jag kan nå många människor med information. Till slut leder detta till att man har en ganska intressant blandning av nya och gamla kollegor, släktingar, vänner man träffar, vänner man inte träffar, bekanta, grannar etc. i sin “friendlist”. Detta bör man beakta när man börjar dela med sig av sina tankar och idéer.

När användarna skapar det material som finns på webbplatsen och när “strukturen” på webbplatsen utgår ifrån personliga nätverk då vet man att man är på den sociala webben!

Är Facebook en lekstuga eller “på riktigt”? Är det en arena där man kan stoltsera med egna och lånta fjädrar? Är det en logisk konsekvensen av dokusåpornas krav på att lämna ut sig själv, sin kropp och sina tankar? Ja, så kan det vara för den som vill visa upp sig. Nej, så behöver man inte använda Facebook.

En högst ovetenskaplig undersökning bland mina närmaste medresenärer på den sociala webben avslöjer kanske några intressanta trender. I början var många nyfikna på de olika applikationer som fanns och man “samlade” på applikationer och fyllde med deras hjälp sin Facebook-sida med information om sig själv (boklistor, filmlistor, länklistor, förteckningar över städer man besökt etc.). Efter ett tag började många tycka att det blev stökigt med alla applikationer och alla förfrågningar man måste hantera. Dessutom var det kanske inte så roligt att läsa andras Facebook-sidor så varför skulle de andra vilja läsa min sida? Många har därför lämnat Facebook och besöker tjänsten mer sporadiskt. De som är kvar har skalat ner sina sidor vad gäller antalet applikationer.

Det som är intressant är att de ofta behåller mer renodlade kommunikations- och informationsverktyg. Det är fortfarande populärt att använda Facebook för att bjuda in till evenemang (lätt att bjuda in, lätt att hålla ordning på anmälda, lätt att skicka ut kompletterande information etc.), att uppdatera sin adressbok (man kan skicka ett meddelande genom Facebook för att få nya kontaktuppgifter när någon bytt jobb), att ställa frågor till ett pålitligt nätverk etc.

De lite yngre intervjuobjekten använder, i första hand, Facebook som chatverktyg och för att posta korta kommentarer på varandras “wall”. De använder, med andra ord, Facebook som de gamla, goda Internettjänserna IRC och forum. Anledningen till att de gör detta via Facebook är att deras vänner finns där! En av dem jag pratade med sa till och med att “Facebooks applikationer suger men siten drar lite när man väl laddat sidan och men har lätt att se vem som är on-line”.

Slutsatsen skulle kunna vara att Facebooks styrka ligger i just det att det är lätt att hålla en struktur på sitt personliga nätverk. Å andra sidan är det ju just detta som den sociala webben handlar om, inte om att kasta varma virtuella potatisar på varandra.

I nästa post tar jag itu med Twitter. Stay tuned!

1 thought on “Den sociala webben #2: Facebook

  1. Johan Post author

    Precis när jag publicerar denna post får jag en länk via Twitters som belyser frågan vem som använder Facebook (och andra tjänster):

Comments are closed.