[Denna text publicerades på Mindpark den 5 november 2009.]
Det är uppenbart att samtalet är viktigt för oss som människor. Människor pratar, skvallrar, debatterar etc. Här finns, på en nivå, inget nytt när det kommer till vår nya mediavärld. Vi använder “bara” nya verktyg som Twitter, Facebook etc. för att föra de samtal vi ändå vill föra.
Jag vill inte här ta upp frågan om information overflow, att våra FB-vänner är något annat än “riktiga” vänner etc. Jag ser dessa frågor som varande av vad man kan kalla kvantitativ karaktär. Jag skulle här vilja lyfta en fråga som jag anser är av en mer kvalitativ karaktär.
Det jag vill peka på är att hittills har ett samtal kunnat karakteriseras av att alla deltagare i samtalet varit på samma “plats” samtidigt. Sitter vi i ett rum är det uppenbart att alla som deltar i samtalet är på samma plats vid samma tid. Om vi har ett telefonsamtal eller deltar i en videokonferens är vi också på samma “plats”: i samma telefonuppkoppling eller samma videosession. Alla som deltar i samtalet vet vilka andra som är med i samtalet och alla kan höra och tala med alla andra.
Det vi nu ser är framväxten av samtal som sker i olika grupper som överlappar varandra och där olika personer ryms i olika snitt. Ett exempel förklarar vad jag menar. Lisa och Lasse följer varandra på Twitter. Lisa postar en tweet om något. Den kan ses av Lasse och alla Lisas followers. Lasse gör en reflexion på Lisas tweet. Den kan ses av Lisa och alla Lasses followers. Bara de som är followers till både Lisa och Lasse kommer att kunna följa hela samtalet. Resten kommer bara att se delar av samtalet. Detta kallar jag för det disjunkta samtalet.
Jag vill påstå att det disjunkta samtalet är något nytt som vi ännu inte riktigt förstått finns. Jag tror många fortfarande på något sätt känner det som att om jag twittrar med Lisa så kan alla följa samtalet. Eller också bryr man sig inte alls utan ser det hela som ett samtal med bara Lisa.
Icke desto mindre kommer en uppsjö människor att få ta del, olika delar, av det samtal som pågår. Vad betyder detta? Kan de förstå samtalet? Är inte risken större att de kan missförstå samtalet? Kan detta leda till ekoeffekter?
Parallellt med framväxten av det disjunkta samtalet skapar Twitter verktyg för lägga samman delar av samtal som pågår mellan olika personer. Med hashtags (#) märker man sina tweets och sedan kan man skapa sökfönster baserat på kombinationer av hashtags. Det gör det möjligt att ta del av alla tweets som handlar om ett visst tema, en viss person, en viss händelse eller kombinationer därav. Sådana flöden vill jag kalla för konjunkta samtal.
Det märkliga är att de konjunkta samtalen initialt inte finns, dvs. talarna känner inte till varandra utan urvalet av informationsobjekt skapar samtalet. Hur utvecklas den typ av samtal?
Vad innebär det disjunkta och konjunkta samtalen för våra sätt att diskutera och kommunicera? Vilka möjligheter och faror finns? Jag kastar ut bollen nu och hoppas på feed back!
PS Mina tankar och funderingar kring webben, böcker och filmer hittar du på www.gogab.se.
 |  | |