Boken “Kinesiska tänkare” i urval av Alf Henriksson och Hwang Tsu-Yü (ISBN 91-37-09295-2) är en antologi som samlar texter av några av Kinas viktagaste och intressantaste tänkare. Flera av texterna översättas och bearbetades särskilt för denna utgåva.

I huvudsak utgör texterna, föga förvånande, exempel på den tankevärld som företräds, å ena sidan, av Lao-Tzu och, å andra sidan, av K’ung-Tzu. Utöver dessa mer filosofiska texter finns en del poesi, några texter som minner mer om sedelärande berättelser samt några biografiska texter.

Det jag först slås av är att texterna är så vackra; oaktat ämne så lever texten och utstrålar skönhet. Jag undrar hur det skulle vara att läsa dem på kinesiska då även tecknen bidrar till intrycket. Det andra är att texterna är på något sätt odogmatiska. Västerländska filosofer, politiska och religiösa tänkare etc. ska, i någon mening, alltid vara normativa. De vill övertyga och övertala. Deras texter ska alltid vara “rätt”, vilket ju kräver ett “fel”. De kinesiska tänkarna, å andra sidan, beskriver, föreslår och reflekterar. Här påminner de mer om Västerlandets naturvetenskapsmän som beskriver och låter slutsatser växa fram.

Bland de vackraste texterna i boken är T’ao Ch’iens prosadikt “Hem vill jag fara” (“Jag vill vandra ensam bort en ljus morgon, eller måhända sticka min käpp i marken och börja bortrensa ogräset och plöja min mark”) och Su Tung-P’os “Det glädjerika regnets lövsal” och “Röda klippan” (“I en båt av kanel med åror av orkidé skär vi månens strålar och stiger på floden av ljus.”).

Av de konfucianska tänkarna föredrar jag Meng-Tzu eftersom han tror på människans godhet.

Det som slår mig som märkligast är att taoismens skrifter fått så stort genomslag i Västerlandet. De är vackra och tänkvärda men på intet sätt lätta att ta till sig eller förstå. Kanske Lao-Tzu blivit ett ofrivilligt offer för västerlänningarnas behov av exotisk mystik? Det är i så fall betydligt mindre än han förtjänar.

Comments are closed, but trackbacks and pingbacks are open.