Under de senaste fem åren har jag, som leverantör till den offentliga sektorn, arbetat med mycket med upphandlingar och ramavtal. Jag har en hel del synpunkter på nuvarande system som i korthet kan sammanfattas i följande punkter:

  • onödig användning av upphandlingar och ramavtal – tillämpa lagen som den är tänkt och skjut inte med större kanon än vad som behövs,
  • referenshysteri – upphandlande enheter kräver all tfler referenser i en överdriven tilltro till att dessa kan minska risken för att “göra fel”. Förfarandet leder till att anställda hos våra kunder utan ersättning förväntas svara på enkäter, genomgå intervjuer etc. Ta referenser när det behövs i stället, t.ex. när det finns tre företag kvar att välja på
  • onödig byråkrati – varför måste alla upphandlande myndigheter kräva in registreringsbevis från Bolagsverket? Varför kan man inte hämta dokumentet automatiskt?
  • fokus på formalia istället för affären – det finns en rädsla att göra fel som gör att upphandlande enheter stirrar sig blinda på formalia istället för att se som leverantören kan göra något bra

På det stora hela taget beror dagens situation på en sjuka som drabbat stora delar av Sverige: en rädsla för att våga prova. Det leder till fokus på formalia istället för att bygga goda samarbeten och fungerande samverkan. Jag är bekymrad för hur detta kommer att påverka privata leverantörers vilja att arbeta tillsammans med den offentliga sektorn.

Mitt alternativ till dagens ordning är att införa en legitimering av leverantörer till den offentliga sektor. Legitimeringen syftar till att rensa ut de riktiga skurkarna. Alla som blivit legitimerade kan fritt sälja mot alla aktörer inom offentlig sektor. Ett motsvarande system finns redan i dag i hur fristående skolor för godkännande att driva verksamhet.

Mina tankar kring upphandlingar har jag fört fram i flera artiklar och på konferenser: