Det åldriga slottet ruvar

Nyligen var jag på årsmöte i Föreningen Gamla djursholmare, en kamratförening för de som tagit studenten vid Djursholms samskola. Traditionsenligt sjunger man i samband med mötet nedanstående verk:

Det åldriga slottet ruvar
på minnenas skumma gull,
dess grånande mer är brusten,
dess festsal av vemod full.
Då klappa på ekeporten
tre slag av en barnahand
//: och in bryter vårens rike
med fläktar från barndomens land. ://

Det åldriga slottet blickar
föryngrat kring höjd och dal
när glammande barnaröster
ge genljud i högvälvd sal.
Det glädes när klockan ringer
de unga till arbetsdag
//: och aggande minnen flykta
vid psalmsångens harposlag. ://

Den här typen av nationalromantiska kulturyttringar har jag mycket svårt att förhålla mig kallsinnig till. Jag tycker de ofta rymmer en oemotståndligt blandning av dådkraft, framtidstro, mystik och sentimentalitet. De har ofta också ett rikt och målande språk. Jag kan ibland tycka att mycket man läser idag är “platt” och “okänsligt” jämfört med texter från denna tid.

Rent innehållsligt handlar sången om Djursholms slott som ju användes som skola under Djursholms första år och innan Samskolan stod klar.