Forskning eller floskler?

Berzelius - excellent utan excellenscenter!

På sommaren får man tid att gräva i gömmorna. Jag hittade nyligen en bilaga som skickades med SvD i början på juni 2010: “Framtidens Forskning – från idé till applikation”. Bilagan är framtagen av NextMedia på uppdrag av Stiftelsen för strategisk forskning och är tydligen en årligen återkommande inblick i vad som pågår inom svensk forskning.

Det första man kan notera är rubriken. Vadå “Framtidens Forskning”? Det heter “Framtidens forskning” på svenska. Vakna NextMedia! Å andra sidan är man konsekvent och skriver “Stiftelsen för Strategisk Forskning” i hela bilagan. Tröst för ett tigerhjärta men ändå tröst …

Efter detta initiala hinder för oss små själar kan man ta itu med redaktionens stick på sidan 3. Här staplas flosklerna i högar: “Sverige har länge tillhört de ledande nationerna på det vetenskapliga området men den globala kunskapskonkurrensen hårdnar.”, “Kina satsar enorma belopp på avancerad forskning och Indien massproducerar ingenjörer. Som svensk får man anta den utmaningen genom att satsa mer på ny kunskap […]”, “Om Sverige ska kunna konkurrera som forskarnation krävs forskarmiljöer som är både effektiva och uppmuntrar till att testa djärva hypoteser.” och, sist men inte minst kraftfullt, “För att Sverige ska kunna konkurrera globalt även i framtiden krävs att många krafter drar åt samma håll.”

Håret raknar när jag läser sådant här. Jag anser inte bara att den här typen av påståenden är meningslösa utan även att de är i det närmaste kontraproduktiva, ja, rent av farliga, eftersom de flyttar fokus till någon form av spegelvärld. Påståendet att Indien “massproducerar” ingenjörer är dessutom näst intill rasistiskt eftersom det antyder att Indien, världens största demokrati, producerar någon form av sämre ingenjörer i enorma volymer, underförstått för att konkurrera ut “våra” ingenjörer och forskare.

Man kan bläddra vidare i bilagan och hitta plattityder som “Jag tror på att utgå från [redan framgångsrika områden] och hitta nya gränsytor mellan skärningarna”. Eh, förlåt, hur menar ni nu? Man kan också räkna ord och konstatera att “konkurrens” används 52 gånger, “världsledande” används 16 gånger och “unik” 5 gånger. Vidare noterar man att de stora forskningsfinansiärerna vill ha större forskargrupper, att näringslivet vill se ökad samverkan mellan företag och akademi, att forskningsministern pratar globalisering, att Wallenberg pratar om behovet av affärsänglar och så vidare tills man tröttnar.

Hallå, hallå, allesammans som bidragit till och medverkar i bilagan, staten och kapitalet, akademi och företag! Det här är ju samma visa som 1985, 1990, 1995, 2000 och alla andra år däremellan som jag ägnat åt att följa och delta i utformningen av svensk forsknings- och utbildningspolitik. Vad har ni gjort sedan sist? Varför återkommer ni alltid till samma frågor, samma analyser, samma förslag på förändringar? Framför allt: varför gör ni inget åt det mellan bilagorna i SvD?

Vad svensk forskning behöver är inte mer floskler, tjockare bilagor och mer upprepande av välkända ståndpunkter. Vad svensk forskning behöver är

  • höjda basanslag så forskarna slipper vara någon sorts “konsulter de luxe” (dvs. konsulter med stora uppdrag och långa säljcykler) och kan ägna sin tid åt att forska och mindre tid åt att tillfredsställa olika finansiärers nycker,
  • en välfungerande uppföljning och tillsyn som garanterar att basanslagen används på rätt sätt (jämför t.ex. Riksrevisionen) och att forskarna gör det de får lön för, nämligen forskar (staten har all rätt att ställa krav på att forskarna faktiskt forskar!)
  • en fungerande personalpolitik och personalledning på universitet och högskolor. Idag sker ett enormt slöseri av tid, kraft och resurser genom dålig arbetsledning, bristande projektstyrning och en feghet när det gäller att anställa personal och, icke minst, avsluta anställningar

Skulle man se till att få ordning på dessa tre punkter, alla lite av att “städa på egen trapp”, så skulle mycket vara vunnet. Men, nej, här gäller det att hitta syndabockar på andra sidan haven. Tittar man på Sverige så handlar det alltid om att bygga nytt, t.ex. excellenscenter eller nya konstellationer av olika aktörer, aldrig om att städa upp, utveckla och effektivisera det som redan finns …

Jag kunde inte låta bli att skriva denna post även om jag inser att det är svårt att vara riktigt tydlig i alla delar i en kort(?) bloggpost. Alla som har synpunkter, som håller med eller mot, är välkomna att höra av sig så kan vi utveckla tankegångarna i mer ordnade former! Jag är villig att ta debatten om problem och möjligheter med svensk forskning var och när som helst 😉

PS För den som har tråkigt och verkligen inte har något att annat att göra finns hela opuset här.

PPS Efter att ha bläddrat igenom bilagan en sista(?) gång ställer jag mig fråga: vem är den tilltänkte läsaren? Knappast mannen på gatan (“the small people“), knappast aktiva forskare, beslutsfattare och företagsledare möjligen, svaret undflyr mig …

3 Comments

  1. Ja, visst är det märkligt med alla floskler (inom många områden) som bara lever vidare från år till år utan att något faktiskt händer…

    1. Author

      Hej Lena,
      Tack för kommentar. Jag kan förstå att man ibland måste formulera sig försiktigt och/eller se saker på lite sikt men jag håller med dig; varför drar man upp samma saker igen och igen? Här talar vi ju om personer som sitter i position där de kan förändra. Gör det då!
      Trevlig sommar!
      /Johan

Leave a Reply