Filmen “The Man Who Laughs” från 1928 av Paul Leni och med Conrad Veidt och Mary Philbin i huvudrollerna är en film som på sätt och vis markerar slutet på 10- och 20-talets klassiska och nyskapande stumfilmer.

Tecknen på att vi står inför ett skifte är många: filmen är full av referenser till föregångare som Doktor Caligaris kabinett (1920) och He Who Gets Slapped (1924), ton och nyans i bildspråk men framför alltid handling är klart amerikansk (filmen är inspelad på Univeral City i Kalifornien) och Leni själv dör året därpå.

Handlingen är i sig dramatisk nog: en ung prins i 1600-talets England straffas för sin fars upprorsförsök. Straffet består i att hans mun skärs till ett leende “så att alltid ska skratta åt sin far”. Prinsen växer upp hos ett kringresande teatersällskap under artistnamnet “Skrattmänniskan”. Han lockar publiken till skratt men lider av att alltid uppfattas som lycklig och leende vilket innebär att ingen tar honom på allvar alternativt uppfattar honom som respektlös.

Hans lycka i livet är den blinda Dea, den enda som “ser” honom som han är. En dag avslöjas Gwynplaines bakgrund och han blir en bricka i ett cyniskt spel om makt och pengar innan han flyr England tillsammans med Dea och sin fosterfar teaterdirektören.

Filmen är till sin handling en melodram men genom att Leni till fullo behärskar expressionismens skugg- och stämningsspel skapas en känsla i filmen som snarare gör den till en skräckfilm i samma anda som Caligari, Golem, Körkarlen och, förstås, Nosferatu. Känslan av en själens klaustrofobiska skräck (snarare än en skräck riktat mot ett extern hot) förstärks av Veidts oerhört uttrycksfulla men samtidigt sparsmakade mimik (jämför gärna med övriga skådespelare i filmen som vevar med armarna och hoppar och skuttar).

Den linjära handlingen och det i princip lyckliga slutet visar det amerikanska inflytandet. Jag är övertygad om att Leni, om han varit kvar i Europa, skulle ha låtit fler karaktärer utveckla fler bottnar (t.ex. hovnarren Barkilphedro som utvecklas till en skicklig politisk intrigör) och att slutet skulle ha varit mindre sockersött.

Även med dessa invändningar är filmen ett mästerverk. Ingen, utom möjligen den oförliknelige Lon Chaney, kan som Conrad Veidt gestalta själens ångest och de stunder av lycka livet trots allt kan skänka!

Leave a Reply