Ringarna herre (igen) samt några synpunkter på Åke Ohlmarks

Jag känner mig tvungen att återkomma till ett ämne som nyligen behandlats här på bloggen, nämligen språket i Erik Anderssons översättning av Tolkiens trilogi “The Lord of the Rings“. Det är måhända ingen stor fråga men jag antar att den ändå intresserar några av er som läser min blogg. Eller vid närmare eftertanke: det är nog en stor fråga eftersom den bl.a. belyser frågan om relationen mellan författaren och översättaren. Detta är en fråga som vi talar för litet om överlag och utan närmare analys av den förändring som alla konstverk genomgår vid en översättning eller, som man säger på svenska, localization …

Den enda, stora, främsta och/eller rätta ringen!

Hur som helst, jag upplever nyöversättningen av LotR som platt och utan stuns. Språket känns som det man hör när tre kollegor äter bricklunch en tisdag i november. Jag passerade också ett antal ord (skam att jag inte markerade dem när jag läste boken) som användes på, i mitt tycke, fel sätt. Jag är således rätt besviken på Andersson.

Nu skulle det ju vara lätt att avfärda mig som en gnällig gubbe (eller två) men det kommer ni inte undan med av två skäl: det första är att jag inte läst Ohlmarks översättning och alltså inte har någon relation till den (även om jag läst väldigt mycket annat av Ohlmarks), det andra är att jag kan påvisa solid akademisk forskning och analys som till stor del stödjer min tes.

Denna solida kunskapsbas finns i artikeln “God åkermark eller fet och fruktbar mylla?” av Charlotte Strömbom, Institutionen för litteraturvetenskap, Göteborgs universitet.

Strömbom gör en mycket intressant analys av översättarens roll och metoder utifrån en jämförelse mellan Tolkiens text och Ohlmarks och Anderssons översättningar. Hon tolkar och förklarar den skillnad som finns mellan översättningarna utifrån olika perspektiv på översättarens roll (som också återspeglar olika tidsepoker).

Jag vill här med ett enda exempel peka på vad jag anser vara bristen med Anderssons översättning och jag väljer det första stycke som Strömbom analyserar (sidan 8):

This book is largely concerned with Hobbits, and from its pages a reader may discover much of their character and a little of their history. (Tolkien, s. 1)

Den här boken handlar till stor del om hobbitar, och i den får man reda på åtskilligt om deras egenart och litet om deras historia. (Anderssons översättning, s. 13)

Denna bok handlar till stor del om folket hober. Det är av vikt, att läsaren redan i denna prolog kan göra sig en någorlunda klar bild av dessas egenart och även få åtminstone en översiktlig uppfattning av deras historia. (Ohlmarks översättning, s. 19)

Andersson skär hårt med osthyveln: “pages” blir “den”, “reader” blir “man”, “discover” blir “få reda på”. Tolkiens redan rätt torra stil blir i stort sett helt befriade från ord med eget innehåll. Varför inte skriva

Denna bok handlar till stor del om hobbitar, och på dess sidor kan läsaren upptäcka åtskilligt om deras egenart och något om deras historia. (Groths översättning)

i stället?

Å andra sidan visar Strömboms jämförelser att Ohlmarks (som vanligt vill jag säga) inte översätter rätt av, knappt ens gör en parafras, utan mer eller mindre skapar ett nytt verk. Även om jag kan förstå dem som tycker att Ohlmarks är bättre än Andersson (och till och med bättre än Tolkien) så tycker jag att han går till överdrift. Detta har dock inget att göra med Ohlmarks som översättare utan med Ohlmarks i allmänhet.

Ett bevis för detta är om man jämför boken “Björndansaren och andra legender från kusten” av Ejnar Smith från 1928 med antologin “Övernaturligt“, sammanställd och bearbetad av Åke Ohlmarks, från 1970.

I Björndansaren finns en vacker och sorglig saga: “Den svarta duken” som handlar om en prästgård som drabbas av pesten. Historien är stark, väl avvägd och får mig att nästan börja gråta var gång jag läser den.

Detta räcker dock inte för Ohlmarks. Han lägger till en inledning. Han lägger till lite text här och där. Han adderar till och med ett tidigare obefintligt spöke! Han skriver om stycken eller meningar och tar sig till och med besväret att ibland ändra på ett enda ord! Titeln ändras till “När den döde kallade de levande med sig” (jepp!). Resultatet blir ett mångordigt misch-masch som vare sig är sorglig saga eller skrämmande spökhistoria.

Sammanfattningsvis:

  1. Anderssons översättning av LotR upplever jag som tråkig och språkligt okänslig,
  2. Ohlmarks låter i sin översättning, liksom även annars, sin prunkande stil växa över alla bredder vilket mer ofta än inte leder till ett sämre resultat än vad som borde behöva vara fallet,
  3. Strömboms artikel är välskriven, genomtänkt och spännande för alla som intresserar sig för Tolkien och/eller översättaryrket!

Analysen är högst intressant och läsvärd så det tycker jag ni ska göra!

Leave a Reply