En del av er har noterat att jag i annan post kommenterar Valter Lundells avhandling om skillnaden i synen på kommunistiska och nazistiska brott mot mänskligheten. En slutsats Lundell drar är att det är svårt för många kommunister att, trots överväldigande bevis på brott och missförhållanden, erkänna att det de trott på i många år inte var vägen till Paradiset.

En som överhuvudtaget inte verkar ta av sig skygglapparna är Jan Myrdal. Nyligen rescencerades hans nya bok “Röd stjärna över Indien” i Svenska Dagbladet. I Myrdals värld verkar den som för “historien framåt” vara ställd ovanför gängse moral. Gråskalorna är borta och fel begås bara av motståndarna, de som hindrar historien …

Myrdals bok är ett bevis på att det krävs fortsatta insatser för att dels öka kunskapen om vad kommunismen verkligen står för och vad den i alla praktiska tillämpningar leder till: ofrihet, död och slöseri med liv, resurser och naturen, dels öka förståelsen och respekten för demokratins metoder och arbetsätt.

En vän till mig som arbetade på Palmecentret sa en gång att demokrati är tråkigt och att det är bra. Det är bra men det är samtidigt en utmaning att visa att även det som kan uppfattas som långsamt, tråkigt och ineffektivt i långa loppet är det hittills enda beprövade sättet att skapa fred, högre levnadsstandard och frihet för alla.

Leave a Reply