Civilsamhällets betydelse, idrotten och demokratin

Rapporten “Civilsamhällets betydelse” utgiven av Civos ger en bra överblick över nuläget och vissa framtidsfrågor inom civilsamhället. Det är uppenbart att civilsamhällets aktörer står inför ett antal viktiga utmaningar som har att göra både med samhällets omvandling och med hur vi som individer använder vår arbets- och fritid. En hel del god tankeföda kring dessa frågor finns i rapporten.

Just här och nu vill jag dock uppehålla mig vid det kapitel i rapporten som skrivits av Riksidrottsförbundet. Här talar man rakt och tydligt om idrottens roll i öva unga i demokrati och olika värderingsfrågor som mångfald, gemenskap och glädje.

Min fråga är varför dessa goda intentioner så ofta inte återfinns på lokalplanet. Jag ser fotbollsföreningar där föräldrar uppför sig som om de köper en tjänst. Jag ser fotbollsföreningar som har åldersgräns på rösträtten på årsmötet vilket gör att majoriteten av medlemmarna inte får rösta! Jag ser föräldrar och, tyvärr även, tränare som hellre låter “bra” spelare spela när det står lika i slutet på andra halvlek än låter alla få vara med på plan och detta trots att man tidigare sagt att alla ska få spela lika mycket.

Min uppfattning är att debatten om och förståelsen för frågor som demokrati, inflytande och medverkan är alldeles för svag inom idrottsrörelsen. Dessutom verkar man vara rädd för att låta ungdomar ta verkligt ansvar.

Inom Sverok har vi barn och unga som ansvarar för arrangemang med flera hundra deltagare och budgetar på uppåt miljonen. Varför kan det inte vara på samma sätt inom fotbollen?

Dela gärna med dig av dina erfarenheter av fungerande eller bristande demokrati inom idrotten. Min uppfattning är att det finns oändligt mycket att göra innan de goda intentionerna når ända ut i omklädningsrummet.

Comments are closed.

Categories

Utvalda poster