“Oj, titta en kines!” – om två svenska böcker om Kina

Här kommer en något ovanlig post här på min blogg. Jag brukar ju recensera och rekommendera böcker. Denna gång ska jag dock göra tvärtom: jag ska nämligen avråda er från att läsa två böcker.

Det handlar om två tämligen nya böcker om Kina: “En linje över Kina” av Marcus Haraldsson (ISBN 978-91-501-0822-4) och “Mei wenti! Inga problem!” av Catarina Lilliehöök (ISBN 91-27-35637-X).

Med all rätt är intresset för Kina stort och växande i Sverige. Kina har haft en snabb ekonomisk utveckling under de senaste åren. Kina har också medvetet agerat inom andra områden för att uppnå ett inflytande och en roll som motsvarar landets storlek, styrka och historia. Då är det väl bra att det kommer moderna, svenska böcker som kan hjälpa till att förklara vad som händer i världens största land?

En helt vanlig tunnelbanekarta

Visst är det så men Haraldsson och Lilliehöök misslyckas bägge totalt med att berätta något väsentligt om Kina. Böckerna redovisar tämligen rapsodiskt bitar och fragment ur författarnas upplevelser i Kina. Men författarna lyckas inte förklara eller egentligen ens beskriva något av vad de upplever som gör att man lär sig något om Kina, dess historia eller kultur eller framtid.

Lilliehöök vacklar mellan att vilja uppträda som en mer eller mindre naturaliserad kines som bor i hutongerna och talar putonghua och att låta som en romantisk västeuropeisk upptäcktsresande på 1870-talet (typ “de grönklädda bergens toppar ringlade som en uråldrig drakes ryggkam mellan de skummande forsarna”). Vid upprepade tillfällen lyser det dock fram en attityd som ser kineserna som omöjliga att förstå och pittoreska. Här kan jag ibland känna att tonen blir näst intill nedlåtande, för att inte säga kolonial.

Haraldsson gör en i och för sig fantastisk dubbelresa tvärs igenom Kina: med sju års mellanrum cyklar han från Xining mitt i Kina till Hongkong vid kusten i södra Kina. Han ser förstås en hel del och träffar många människor men upplevelserna blir märkligt atomära i Haraldssons texter. En sak som förvånar mig är att Haraldsson beskriver sina möten med andra utan, som det verkar, någon som helst respekt för de personer han möter. Det är fullt möjligt att herr Z. är en bov men att inte bara återge episoden om den ensamma cyklisten och nämna herr Z. vid namn utan fastmer inkludera foto och adress till sagda herr Z. finner jag minst sagt märkligt.

Sammanfattningsvis uppvisar Haraldsson och Lilliehöök två egenskaper som, i mitt tycke, gör deras upplevelser och böcker ointressanta. Den första är att böckerna saknar struktur, referenser (inte formella i slutet på boken utan tankemässiga) och sammanhang. De återger okritiskt allt de upplever, stort och smått, allt blandat och på en gång. Det gör att vi inte lär oss något nytt eller får några nya insikter av att läsa böckerna. Den andra är att författarna kombinerar en lätt nedlåtande syn på Kina och dess innevånare med en sorts fascination över det mystiska och obegripliga med Kina. Attityden känns antikverade på mer än ett sätt. Det är dessa två aspekter som jag valt att sammanfatta i utropet i rubriken till denna post …

Nej, om ni vill läsa om Kina börja med att läsa Ola Wong som bl.a. skriver i Svenska Dagbladet och Sydsvenskan.

Bloggar etiketter: böcker, recension