Jag vill minnas att jag någon gång hört att Jack London tillhörde en av de allra mest lästa och lånade författarna i Sverige under första halvan av 1900-talet. I dag undrar jag hur pass läst han är. Ni som läser detta och vet besked får gärna höra av er.
Hur som helst, nyligen läste jag Varg-Larsen som möjligen är en av Londons mest kända böcker. På en ytlig nivå är detta en äventyrsbok av det traditionella slaget: en ung man förliser och plockas upp av Varg-Larsens skepp. Varg-Larsen är en hård man som driver sitt skepp och sina män framåt med hot och våld och ofta mot döden. På slutet lyckas huvudpersonen och en senare i boken skeppsbruten kvinna som också plockats upp av Varg-Larsen rädda sig och samtidigt dör Varg-Larsen.
Går man förbi pojkboksromantiken hittar man dock flera andra lager.
Det första är att boken är en filosofisk bok. Varg-Larsen och huvudpersonen ser världen på två olika sätt; materiellt och ideellt. Deras olika hållning till livet påverkar hur de agerar på skeppet och mot övriga personer på skeppet men också hur de själva lever och, åtminstone i huvudpersonens fall, utvecklas och förändras.
Det andra är att boken är en politisk bok. Varg-Larsen (och Jack London) har inte mycket till övers för dem som lever gott på andras slit (som Dag Vag skulle uttrycka saken). London var också mycket riktigt medlem i USA:s socialistparti.
Det tredje är att boken är en lärd bok. Det finns fullt av referenser till författare och debattörer, till ideologier och filosofier. Det är uppenbart att London förutsätter att publiken, även den unga, ska förstå vem han refererar till.
Så hur är det med pojkboksromantiken egentligen? Kanske var det så att alla vi som växte upp på äventyrsböcker fick med oss både filosofiska, politiska och lärda vinklingar på livet på köpet? I fallet med Jack London är det uppenbarligen så. Kanske det inte gäller lika mycket för W.E. Johns eller Edward S. Ellis …
Det väcker i alla fall frågan vad dagens unga läser. Jag kan inte på något sätt se att J. K. Rowling vågar vara svår eller bjuda på något annat än action. Varför har kunskap och bildning blivit så fult och så oförenligt med det som betraktas som roligt eller modernt? Uppenbarligen gick det förr i tiden att vara både spännande och rolig samtidigt som man förmedlade kunskaper. Här en sak som kanske var bättre förr …
En sista reflexion: det är en brutal värld Jack London målar upp. Skildringen av livet under Varg-Larsen är säkert inte långt från den verklighet som rådde på haven runt år 1900. Här dör människor utan att det verkar bekymra någon. Här kan man kidnappa folk till höger och vänster utan samvetsgny. Här slåss man tills blodet flyter utan betänkligheter. När man läser sådant här så förundras man över hur folk hade det i modern tid, på min farfars tid, och att det återigen står klart att allt inte var bättre förr.
- Excited
- Fascinated
- Amused
- Bored
- Sad
- Angry
UNICEF:s humorgala 2011
The Man Who Laughs
Billig vardagslyx #5: rätt sorts glas
Det åldriga slottet ruvar
Skillnaden mellan då och nu kan nog sammanfattas i 2 bokstäver: TV.
Man tar det som bjuds.
Jag reflekterar ibland över min fars (född 1910) ungdom: När min far var ung fanns det inte datorer och internet, men det fanns det – i praktiken – inte när vi var unga heller. När min far var ung fanns det inte TV; nej det har vi ju förstått. När min far var riktigt ung fanns det inte RADIO – Radiotjänst började sända 1924 om jag minns rätt. Det fanns ju stumfilm på bio – vilket hade räckt utmärkt för Dr Groth – men medievärlden i hemmet var tidningar, tidskrifter och böcker.
Ungdomen klarar ändå att hitta till litteraturen på något sätt. Mina syskonbarn (födda på 80-talet) läste Dostojevski i 12-årsåldern.
För att runda av återgår jag till artikelns bakgrund: jag vill minnas att jag läste “Skriet från vildmarken” i högstadiet eller så. Jag tror att jag tyckte att den var rätt okej, men jag gjorde nog inte några reflektioner liknande Johans
Jo, förvisso. Visst har vi ett rikare mediasamhälle men hur förhåller vi oss till överflödet och hur utvecklas våra sätt att kommunicera, lära och debattera? Läs gärna denna lilla godsak i borgarpressen: På Twitter kan ingen höra dig tänka.
Postar en kommentar till för att säga att när jag postade den förra fick jag upp en sida med massa felutskrifter som fick mig att tro att postningen misslyckats. Verkade vara nån plugin backtype-connect som var(är) kinkig. Kanske värt att kolla upp?
Jag har tittat på detta men inte hittat det … Jag gräver vidare … Och nu är det fixat (hoppas jag)! Tack Ann!
Jag fick i mig lättviktsvarianten av sådana böcker via att det hos mina norska farföräldrar fanns ett par inbundna samlingar av dessa: http://www.illustrerte-klassikere.com/ik/illustrerte_klassikere_galleri.html
Utgående från de historier jag faktiskt minns (främst Under två fanor och Den svarta tulpanen) så bör årgången 1958 varit med i samlingen. Kanske därför jag känner igen Varg Larsen även om jag kanske inte helt minns historien.
Jag tror att även dagens ungdomsböcker håller sig med referenser, de är bara av annat slag, ex.vis populärkultur som tv-serier och liknande.
Illustrerade klassiker kommer jag väl ihåg. Läst bror och jag med stort nöje
Point taken vad gäller referenser även om jag kan tycka att djupet är grundare idag än igår
Eller kanske djupt på andra ställen.
Vilka läste ungdomsböcker på den tiden? De som tagit studenten? De som skulle ta studenten? Fanns det ungdomar som inte förväntades kunna läsa och ta till sig dessa böcker eller riktade de sig till all? Med 6-7 år i folkskola som min mamma hade, vad förväntades man läsa då?
Bra poäng! Men jag tror att många ändå läste på den tiden. Jag minns en bekant jag hade vars far gått folkskola och sedan läst vidar i studiecirklar under sitt liv. Det var inga lättsmälta chicklit-saker han fått sig till livs den vägen … Tvärtom!