Category Archives: Publicerat

Konglig Datasektionen fyller ett kvarts sekel!

När Datasektionen på KTH fyllde 25 år fick jag en förfrågan från sektionshistorikerna om jag inte kunde skriva en kort berättelse om den första mottagningen. Det gjorde jag förstå gärna. Inlägget publicerades så vitt jag vet i sektionens tidning D-buggen.

Den första föhsningen (sic!) på Data

Det hade länge varit tal om att KTH skulle skaffa en egen linje för dataingenjörer. Linköping hade ju en sådan linje och inte skulle väl KTH vara sämre. Efter mycket diskussioner beslöt man således att hösten 1983 så skulle den första d-n0llan släppas in över KTH:s ärorika trösklar.

Bland ansvarskännande fysiker och elektriker väcktes under våren 1983 den viktiga frågan om vem som skulle lära den nya n0llan allt vad en teknolog bör veta. Då tanke och handling hos den sanna teknologen är ett beslöt man tämligen omgående att, så vitt jag vet, för första gången i KTH:s historia, bilda en joint venture-mottagning. En rutinerad samling fysiker och elektriker, alla härdade föhsare, faddrar och skændare, samlades och lade upp en plan.

Tanken var att samla det bästa ur Fysiks föhsning och Elektros skændning och samtidigt lägga till en del nytt. Målet var att skapa något som innehöll gamla traditioner, nya idéer men som, viktigast av allt, lämnade möjlighet för D-teknologerna att själva skapa egna traditioner.

Så kom augusti och med den n0llan. I den första årgången var många av studenterna något äldre (det fanns sannolikt ett uppdämt intresse i Stockholm för att läsa data på KTH vilket skapade en hård konkurrens vid intagningen) vilket innebar något av en utmaning med höga krav och höga ambitioner. Tidigt visade det sig att den nya n0llan snabbt acklimatiserade sig till KTH. D-teknologerna lärde sig fort to walk the walk and talk the talk. Det var inga problem att genomföra välkomstgasque, n0lleföreläsning, stadsorientering, stadorienteringsgasque och alla de andra mer eller mindre traditionella aktiviteter som ingår i en väl genomförd mottagning.

Mottagningen kröntes av en såväl historisk som minnesvärd aktivitet: det konstituerande sektionsmötet vilket genomfördes i dåvarande sal F11 (nedersta våningen i Sing-Sing, rummet närmast huset där släprännan för fartyg tidigare fanns och där biblioteket nu ligger). På detta mötet, där flera påpassligt bar frack, fattades bl.a. beslut om sektionssymbol, sektionsfärg (det blev som vi alla vet inte khaki) m.m.

När så Datasektionen formellt hade bildats kunde den förste och ende Överföhs-D tillsammans med sin kollegor dra sig tillbaka för med åren förvandlas till historia. En historia som blev legend och en legend som blev till myt …

/Johan Groth
Riddare av Integralorden, Hedersmedlem D-sektionen
Överföhs em -82, Överföhs-D em -83

Historien kring mottagningen på D-KTH

Det hade länge varit tal om att KTH skulle skaffa en egen linje för dataingenjörer. Linköping hade ju en sådan linje och inte skulle väl KTH vara sämre. Efter mycket diskussioner beslöt man således att hösten 1983 så skulle den första d-n0llan släppas in över KTH:s ärorika trösklar.

Bland ansvarskännande fysiker och elektriker väcktes under våren 1983 den viktiga frågan  om vem som skulle lära den nya n0llan allt vad en teknolog bör veta. Då tanke och handling hos den sanna teknologen är ett beslöt man tämligen omgående att, så vitt jag vet, för första gången i KTH:s historia, bilda en joint venture-mottagning. En rutinerad samling fysiker och elektriker, alla härdade föhsare, faddrar och skændare, samlades och lade upp en plan.

Tanken var att samla det bästa ur Fysiks föhsning och Elektros skændning och samtidigt lägga till en del nytt. Målet var att skapa något som innehöll gamla traditioner, nya idéer men som, viktigast av allt, lämnade möjlighet för D-teknologerna att själva skapa egna traditioner.

Så kom augusti och med den n0llan. I den första årgången var många av studenterna något äldre (det fanns sannolikt ett uppdämt intresse i Stockholm för att läsa data på KTH vilket skapade en hård konkurrens vid intagningen) vilket innebar något av en utmaning med  höga krav och höga ambitioner. Tidigt visade det sig att den nya n0llan snabbt acklimatiserade sig till KTH. D-teknologerna lärde sig fort to walk the walk and talk the talk. Det var inga problem att genomföra välkomstgasque, n0lleföreläsning, stadsorientering, stadorienteringsgasque och alla de andra mer eller mindre traditionella aktiviteter som ingår i en väl genomförd mottagning.

Mottagningen kröntes av en såväl historisk som minnesvärd aktivitet: det konstituerande sektionsmötet vilket genomfördes i dåvarande sal F11 (nedersta våningen i Sing-Sing, rummet närmast huset där släprännan för fartyg tidigare fanns och där biblioteket nu ligger). På detta mötet, där flera påpassligt bar frack, fattades bl.a. beslut om sektionssymbol, sektionsfärg (det blev som vi alla vet inte khaki) m.m.

När så Datasektionen formellt hade bildats kunde den förste och ende Överföhs-D tillsammans med sin kollegor dra sig tillbaka för med åren förvandlas till historia. En historia som blev legend och en legend som blev till myt …

/Johan Groth
Riddare av Integralorden, Hedersmedlem D-sektionen
Överföhs em -82, Överföhs-D em -83

[publicerad i D-sektionens tidning D-buggen i samband med sektionens 25-årsjubileum]

Fysikalens affischer

Den konstnärliga skaparkraft som ryms inom Fysikalen tar sig många olika uttryck bland annat inom den alltid lika aktuella affischkonsten. Affischer spelade under hela 1900- talet en viktig roll inom områden som opinionsbildning (jämför användningen av avantgardistisk konst under bolsjevikernas revolution) och information (som Brödinstitutets kampanj om 6–8 brödskivor). Följande passus fann vi av en slump i en kvarglömd kursbok på Konstfack:

” . . . så framstår å andra sidan de affischer som skapats för fysikspexen på KTH som en närmast fullödig kombination av form och symbolik som lämnar betraktaren både förundrad och förstummad.

kristinamarieÄpplet (Kristina) är således en symbol för svekfullheten och ondskan i de lömska anslag som riktas mot Kristina (detta intryck förstärks av kniven som står för offer och död) men även en bild för den frestelse som Kristina känner i att lämna Norden för Europa. Äpplet är också, i grekisk tradition, en bild för kärlek och åtrå som den som uppstår mellan den unga drottningen och Cartesius.

wagnerivanSkuggan kopplar till den negativa, destruktiva principen. Silhuetten av folkmassan (Marie Antoinette) blir därför en bra bild av det kaos som drabbar Frankrike i slutet av 1700-talet. Hålet i giljotinens nedre fält kan ses som en dörr genom vilken människan kan lämna det jordiska och pekar på det öde som väntar kungen och drottningen i spexet. Den blå färgen understryker fältet genom att beteckna kunglighet, kärlek och grymhet i sig sammanfattar såväl handling som affischen i stort.

shakeleonardoDet röda kommer igen i de tre följande affischerna (Richard Wagner, Ivan III och Shakespeare) och betonar åter handlingarnas förläggning till hovmiljö (Ludvig II:s Bayern, Ivan III:s Moskva och Elisabeth I:s London). Rött är även en viktig färg inom alkemin och därmed för Smirnoffs mindre lyckade experiment i Ivan III. Svart färg står enligt mayansk tradition för seger över fienden vilken i tur och ordning var England, mongolerna och Spanien.

billygandhiVingar skulle i fallet Leonardo da Vinci kunna tolkas mer eller mindre bokstavligt som en bild för Leonardos uppfinningar inom flygkonsten och aerodynamiken men kan också ses som en bild för geniets andliga frigörelse

jeannebellmanBarnet (Billy the Kid) visar på oskulden och livets (jämför även den ovala spegeln – en bild för den kvinnliga livssymbolen) möjligheter. För Billys del leder dock olyckliga omständigheter, symboliserade av kvadraterna som pekar på det jordbundna eller jordelivet, till att han blir en fruktad brottsling, en man utanför normerna, kongenialt uttryckt genom att Billy har hatten på inomhus.

Korset som vi kan hitta i de korslagda benen (Gandhi), i svärdet och silhuetten i kyrkfönstret (Jeanne d’Arc) samt i de korsande diagonalerna i rockaffischen (Bellman) är en intressant metasymbol; det syftar på de ständigt närvarande och stundom motsättningsfyllda kraven på spexet att föra fram en konsekvent och trovärdig handling samtidigt som det är underhållande. I dessa tre affischer finns även konflikten mellan den trygga hemmiljön och hotet från omvärlden, symboliserat av tempelporten, kyrkfönstret och det infallande ljuset från ett ensamt fönster.”

[Saxat ur Modernt och postmodern, kapitel 5: Symbolik i 1900-talets affischkonst av Bod Oppdrum]

Så här såg texten ut när en publicerades i Fysikalens andra jubileumsbok. Spex var något jag ägnade mycket tid åt på KTH, framförallt i skrivar-, PR- och teknikgrupperna.

Runa över Bror-Axel Lindörn

Prosten Bror-Axel Lindörn (21 februari 1915 – 11 oktober 2001) har som tidigare meddelats avlidit.

Bror-Axel Lindörn var en person med många sidor och egenskaper. Andra är mer lämpade att beskriva hans verksamhet som präst och kyrkoherde, inom Flottan, scouterna och de många andra engagemang som rymdes under ett långt liv. Emellertid var det i rollen som ungdomsledare Bror-Axel Lindörn, eller “Pastorn” som ungdomarna brukade kalla honom, hade sin kanske största livsuppgift, åtminstone om man räknar i upplevelser och minnen.

Pastorns storhet låg i hans förmåga att skapa platser där ungdomar fick möjlighet att utvecklas till ansvariga och initiativrika människor. Tre saker kännetecknade Pastorns ungdomsläger och -resor. Den första var närheten till naturen, vare sig det var öarna i Stockholms skärgård, de svenska fjällen eller det Heliga Landets berg och öknar. Det andra var samvaron med jämnåriga. Det tredje var det egna ansvaret. Tillsammans lade dessa tre en grund ur vilken uppstod ett samarbete mellan konfirmanderna ty det var ofta konfirmationsläger) och de något eller några år äldre ledarna, en nödvändighet i arbetet i köket, i trädgårdslandet, på varvet eller på vedbacken (utan ved ingen eld, utan eld ingen mat – enkelt att förstå) och en öppenhet för att reflektera kring livsfrågor och vardagsfrågor. Detta i sin tur ledde till minnen, erfarenheter och kunskaper – just det som gör att ungdomar växer och utvecklas.

Pastorn styrde sällan sina läger i detalj. Hans närvaro var påtaglig men sällan påträngande. Hans inflytande var på många sätt lika indirekt som omöjligt att förbise. Hans pedagogik, och hans tro, var solitt förankrad i vardagens frågor vilket skapade förståelse och bestående lärdomar.

Många är de som anser sig ha upplevt några av sitt livs bästa stunder på något av Pastorns läger. Pastorn hade förmågan att bygga något som gick utöver den egna personen. Däri ligger Bror-Axel Lindörns storhet och bestående insats.

/Johan Groth, Nina Adde, Per Landin, Johan Thor, Magnus Svanfeldt och Torsten Örtengren

[Publicerad i Svenska Dagbladet]

Men frågorna finns kvar …

Den av föreningen Motkraft anordnade “klassresan” till Djursholm förra lördagen (den 18 augusti) fick ett nytt slutmål: Rålambshovsparken. Så vändes en dag av oro till en kväll av relativt lugn i förorten medan “klassresans” deltagare festade i den slutande sommarens värme.

Det kommer dock, får man förmoda, fler dagar för Motkrafts “researrangörer”. Det vore därför kortsynt, för att inte säga dumt, att inte försöka lära sig något av det inträffade.

Lyckligtvis finns ett sätt att påbörja ett sådant arbete. Motkrafts frågor finns kvar på Internet för alla och envar att läsa. Frågorna är provocerande, för att inte säga retoriska.

Men vem kan låta bli att undra varför ungdomar i världens rikaste land halkar in i kriminalitet? Och varför känner sig grupper och individer orättvist behandlade i Sverige i dag? Den som inte känner sig rättvist behandlad har svårt att känna samhörighet.

Varför är hälsa en klassfråga? Har åratal av kampanjer inte förmått ändra på detta? Och varför, i robotornas och automationens tidevarv, finns det fortfarande människor som lider av dåliga arbetförhållanden som leder till utslitning, sjukdomar och för tidig död? Är arbetslöshet nödvändigt när var och en kan se att det råder brist på arbetskraft inom t.ex. industrin, skolan och vården? Varför kan inte ett av världen mest utbyggda system för vuxenutbildning ge människor möjlighet att komma vidare när gamla arbeten försvinner?

Och varför kan inte ett av Europas mest glesbefolkade länder skapa goda bostadsförhållanden till rimliga priser? Varför bygger vi som om marken håller på att ta slut? Och hur kan vi tillåta att vissa skolor beskrivs som “krigszoner”?

Varför behandlas många grupper (kvinnor, invandrare, homosexuella, gamla, sjuka, …) ibland – ofta – som om de har ett annat (lägre) värde? Har hundra år av demokratiskt förankringsarbete inte lett längre? Och varför tillåter vi att fler och fler blir beroende av de sociala myndigheterna för att ens ha råd att leva ett vanligt liv?

När vi tänkt klart på dessa, i sammanhanget enkla frågor, kan vi gå vidare och fråga hur ser mitt idealsamhället ut, vilka framtidsvisioner har jag, vi, alla?

Det är helt uppenbart att dessa frågor har en stark dragningskraft på många, framför allt unga, i dagens samhälle. Dragningskraften är så stark att ungdomarna i deras ljus överser med egna handlingar (stöld, vandalisering, hot m.m.) som om de begåtts av “vanliga kriminella” eller personer med en annan politisk grundsyn skulle ha väckt den djupaste harm och avsky.

Så vitt jag kan se finns det tre saker som de etablerade partierna, myndigheter, organisationer, skola och föräldrar måste göra:

  1. ge barn och ungdomar rimliga svar på frågorna utan att förenkla eller försköna – unga är inte dummare än att de genomskådar glidande formuleringar och svävande svar och sådant skapar inte förtroende,
  2. förklara för barn och ungdomar vilka regler för diskussion och beslut som gäller i en demokrati – demokratin är inte för en gång given utan måste återerövras varje dag,
  3. tydligt och utan reservationer och brasklappar ta avstånd från brott mot person och egendom – detta som verkar enklast av allt är tydligen svårt nog för många av våra etablerade tyckare och beslutsfattare.

Genom att hålla dessa tre punkter för ögonen tror jag att vi i framtiden kan undvika att det som av gamla, barn och andra i förorten upplevts som ett allvarligt och orättvist hot av andra kan kallas fest.

Djursholm september 2001
/Johan Groth

[Publicerade i Svenska Dagbladet, september 2001]

Brödluvan – en saga för stora barn i tre delar

Förord

Någon gång i slutet på 1970-talet hörde jag sagan om Brödluvan första gången. Sagan fanns på en kasset som någon i bekantskapskretsen hade fått av någon, sagans ursprung förlorar sig därmed i dunklet. Ryktet visste förtälja att sagan var påkommen och inläst av en ledare på ett konfirmationsläger – vem, var och när visste dock ingen.

I ett försök att rädda historien om Brödluvan från förgängelsen lägger har jag skrivit ut texten och lagt ut den på nätet. Min gode vän Magnus Svanfeldt bidrog genom att spela av banden till moderna format och media. Den som vill kan därför lyssna på sagan i orginalversion: ljudfil nr 1 (2,2 MB), ljudfil nr 2 (2,9 MB), ljudfil nr 3 (4,4 MB) och ljudfil nr 4 (2,9 MB).

Har du hört sagan förut, vet du något om dess tillkomst eller vet du vem som berättade sagan på bandet så får du gärna höra av dig till mig.

Djursholm april 2001
/Johan Groth


Del 1

God morgon, flickor! Det här är er egen lilla sagopappa Poppe som är här hos er. Jag hade tänkt att berätta en liten saga för er nu under några kvällar och jag börjar i kväll. Sagan handlar om Brödluvan och hertigen av Ångermanland och den ser ut ungefär så här mina små vänner. Det var en gång en gammal herre som hette Brödluvan. Han var stor som en störtsjö och bred som ett blodbad. En dag skulle han gå med wienerbröd och brännvin till sin gamla avdankade kusin Askungen.

Brödluvan hade ingen lust att gå. Han ville mycket hellre sitta hemma och klistra upp herrtarmar i sin lilla kliddiga arbetsbok med senapspärmarna. När Brödluvans mamma fick höra att han inte ville gå kom hon sakta ut ur den lilla pysiga tortyrkammaren nio trappor ner. Hon lutade sig makligt mot dörrposten och loskade nonchalant i förklädet. Hon knackade fram fjorton cigaretter ur det tillknycklade paketet och tände dem. “Stick”, sa Brödluvans mamma med raspande röst. Brödluvan lade upp ett enormt hånflin tvärs över sin vårtiga kropp och lyfte kakelugnen för att lära kärringen veta sju sorter. Då fick han se att mamma höll en 45:a automat i varje hand och att det dinglade ett trettiotal handgranater från det mittersta strumpebandet. “Hä, hä, det var bara ett skojskämt”, sa Brödluvan rodnande och ställde generat ner kakelugnen.

Tyvärr råkade han ställa den rakt på dom sju dvärgarna som genast förvandlades till en blodig syltliknande massa. Brödluvan tittade ner. “Ursäkta”, sa han och kastade sig huvudstupa ut genom dörren när han såg att lilla mamma höll på att skruva fast ljuddämpare på 45:orna. “Hon kommer att sätta ett piller i kistan på mig”, tänkte han.

När Brödluvan kom ut i parken vräkte solen ned från en benfri himmel och allt var som spön i backen. “Så härligt”, tänkte Brödluvan och började dansa vägen fram med sin lilla korg lustigt trotsande fram och tillbaka, till och frambaka. Hans fötter kändes lätta som brödsågar i en slaktarprinsessa eller som en elefantbagare i en prinskross, ja, kanske till och med som en porslinsmarodör i en ättiksbutik.

Efter en stund kom han till en gammal sinad brunn, uttorkad ni vet. Nere i brunnen stod tomtefar och ylade med käften full av fisk. “Vad fattas dig, tomtefar?”, vrålade Brödluvan ner i brunnen så att tranorna singlade bedövade till marken. “Jag badar”, sa tomtefar. “Var snäll och räck mig handduken, osten, förfördelaren, busspolityren, kikaren och äggdängaren, tack!”

Del 2

God morgon, flickor. Det är er sagopappa igen som är här hos er och ska hjälpa er ned i sömnens lilla mjuka kuddelidudde. Nu börjar sagan om Brödluvan lida till sitt slut och jag hoppas att ni inte är ledsna för det för den kan ju inte hålla på hur länge som helst. Hm, så att vi ska väl ta en liten bit till. Ni kommer ihåg att sist vi träffades så hade Brödluvan träffat tomtefar i en gammal förtorkad brunn och hade räckt ner handduken och alla möjliga andra saker till honom, inte sant? Just det. Mm. Hrm-hm.

Efter några dagars ritt på en gammal uttjänt varuhusdetektiv kom Brödluvan till en pepparkaksbungalow. Den ägdes av en gammal häxa som sysslade med biluthyrning mellan barnaroven. Häxan satt vid stugknuten och rensade paddor. “Rapa upp en kärra, kärring, men snabbt”, väste Brödluvan mellan händerna. “Det står en Cheva 56:a bredvid kommoden”, sa häxan. “Ta den och lägg stålarna på skärbrädan.” Brödluvan gick in i stugan, startade och blåste ut genom västra gaveln i 160 knyck. Det regnade pepparkaksflisor hela den eftermiddagen.

Efter några mil var Brödluvan framme vid mormors stuga. Han vräkte in på gårdsplanen på ett hjul och bromsade så småfåglarna sprutade om stäven. Vår hjälte klev ur med sin lilla korg. Han tittade sig omkring men såg inte till mormor. Plötsligt hörde han ett frustande från swimmingpoolen. Han gick fram till kanten. Nere i vattnet låg mormor och crawlade utklädd till varg. “God dag mormor!”, skrek Brödluvan för han hörde lite illa och ville gärna veta vad han hade sagt.

“Tyst pojk!”, sa mormor. “Jag jagar haj”, förklarade hon och höll upp en förgiftad pennkniv. “Adjö då mormor lilla”, utbrast Brödluvan just då den gamla damen gjorde en djupdykning i de blodfärgade böljorna som var packade med trekantiga fenor. “Mormor, det är en flicka med rutor i chokladen”, tänkte Brödis. Lille Brödluvan strävade vidare mot Askungens lilla betonghydda.

När han nästan var framme hörde han ett knirkande läte bakom en fyra tons stridsvagn som stod parkerad i en sjögräsberså. Vetfiken och nygirig som han var smög han sig mot ljudet på hälsenorna och kikade fram bakom stridsvagnen. Där var en hängmatta av fårtalg uppspänd. I den låg en jägare utklädd till mormor. Han var död. Trodde Brödluvan ja! Innan han visste vare sig från eller till fick han en saftig rallarorre av gevärskolven vinkelrät mot tjocktarmen som råkade hänga utanför halslinningen prydd med svarta förgätmigejer. “En garde!”, skrek Brödluvan och slet upp värjan ur portmonnän. “Tack för maten”, flåsade jägaren när han duckade.

Plötsligt stod Mandrake där med hatten full av konserverade duvor. Med en hypnotisk gest förvandlade han jägaren till en trasmatta i gustaviansk stil. “Äsch”, sa Brödluvan, sparkade till mattan och fortsatte sin något avbrutna vandring.

Slutligen var Brödluvan framme vid stängslet till det lilla minfält som Askungen med kärleksfull hand hade ordnat till en bit ifrån hyddan. Då stannade han med ett skrämt utrop. Det stod fullt av bilar runt hyddan. “Snuten”, tänkte Brödluvan och började svettas som den värsta sifon.

Del 3

God morgon, flickor. Det är er lilla sagopappa Poppe igen. God morgon, god morgon, men det sa jag nyss så det tar vi inte om igen. God morgon, flickor. Hej.

Ja, jag ska berätta vidare lite granna om Brödluvan och hertigen av Ångermanland som vi har talat om under ett par kvällar här.

Nu ska vi se var vi var vi var någonstans. Ja, hur var det nu? Eh, Brödluvan hade visst samlat ihop några vargar och så hade han bundit ihop dom med russin mellan varje varv, varg så att dom inte skulle skava så väldigt och sen hade han skjutsat sig själv, eh, och honom själv och sig själv och sin syster på en skottkärra, tror jag det var, ner till byn där man skulle bada.

Nä, nu lura jag er allt. Det var inte alls så. Det där finns inte i den här sagan överhuvudtaget alls utan vad som i själva verket hade hänt, det vet vi väl alla. Det tror jag nog att ni känner till. Det måste ni komma ihåg för det här är viktiga saker.

Brödluvan hade ju kommit fram till Askungens lilla stuga och sett att polisen var där. Det börjar ju bli hemskt spännande det här och nu ska vi se vad som händer. Kolon:

Brödluvan kände minsann till att Askungen, den lilla näppelisnäppsnäppan, hade börjat smuggla lakritsremmar. Hon köpte dem av en gammal trollgubbe som bodde på andra sidan bäckenet. Kommissarie Stjärnöga i Storskogspolisen hade länge haft öronen på trollfar i sitt brödskrin nämligen. Men så fort man gjorde razzia, kan ni tänka er, så förvandlade trollkarl, trollfar sig själv till Alice i Plastlandet och lakritsremmarna till lösnavlar för lantbrevbärare med kikhosta. Och då kunde ju inte polisen göra ett endast himla smack, ju.

Men nu hade alltså kommissarie Stjärnöga slagit till mot Askungen. Till hade han faktiskt verkligen slagit kan man nog säga. Det tror jag vi kan vara överens om och överens var nog Askungen också.

“Jag måste hjälpa Askungen”, tänkte Brödluvan och rynkande på sig i en väldig ansträngning att fundera ut någon sorts plan. “Ha”, polerade han plötsligt. “Jag vet.” Ålande på alla nio tog han sig fram till Askungens hundkoja. Han bände loss vänster knäskål på sig, stekte den lätt i lite smör, strödde väl på bröd också, lade på några klickar länsmansgrädde och så prydde han det hela med en nödbroms.

“A-pull, pull”, tjoade han in i hundkojan som var något mindre än själva hunden. Hunden, som förresten hette Benke, drog ner blixtlåset och tog av sig hundkojan. Det var riktigt skönt för honom för det är himla svettigt att ha på sig en sån där koja hela dan och det tränger och knakar och sen har man spikhuvudna som trycker i armhålorna hela tiden. Ni vet själva hur det är när man har hängslen.

När hunden fick syn på knäskålen började han vifta och gick fram till Brödluvan med dreglet hängande ur handväskan. “Tänt var det här”, mumlade Brödas bistert och fläskade ner armen ända till ljumsken i gapet på Benke, hunden alltså. Han rev ut hela innanmätet på hunden och vad var det då? Ja, där var hjärta och gomsegel och snabel och fotsäck, brudkista, en lavoar, två brandsegel, några tjallare, bladmögel och en maräng. Så var det njurarna, magsäcken, kloster, klister, plåster, faster, moster, mäster, ett antal tåjärn, tretton sjömanskalsonger, en timmermansläpp, två timmermansläppar till, tio sjukhuspastiller, lite ormnäsdukar. Så var det åderbråckstillverkare, tandvärksförstärkare, flickskoleingenjörer, spottklockor, barkbåtsrullader, fotogenmarmelad, domkyrkoräknare, orgeltvättare, liktvättarhustrur och nåldynor.

H-hm. Brödluvan krängde på sig hundskinnet. Han tassade fram till dörren och knackade med svansen. Han hade nämligen råkat ta på sig skinnet bak och fram eller fram och bak om man så vill. Jag tror vi säger bak och fram. Ska vi säga så? Okej. Han hade tagit på sig skinnet bak och fram.

Dörren öppnades av kommissarie Stjärnöga själv med cigarrer i håret och en blomma i munnen. Inne i stugan utbredde sig en fruktansvärd scen. Kring väggarna stod 6940 poliser med skottsäkra hästar och dragna fioler. Mitt i rummet satt Askungen bunden i en stol och med den nakna ryggen vänd mot dörren och huvudet hängande i ett snöre om midjan. Brödluvan såg till sin fasa att ryggen var helt täckt med långa äckliga strimmor. Hon hade blivit piskad med en stor bröllopstårta som en av poliserna stod och höll i foten.

“Upp med händerna!”, skrek Brödluvan som tyvärr hade glömt skjutjärnet hemma. “Spelet är slut, Brödmössan”, sa kommissarien segervisst och svedde bort hundskinnet med en blåslampa. Brödluvan stod där slokögd och tomörad och med en stor rutten svamp mitt i knapphålet. Ångestsvetten droppade från knävecken. Ögonen började tränga ut ur sina lådor.

Då fick Brödluvan en liten idé. För det var så här nämligen att när han var på födelsedagskalas hos Läderlappen förra torsdagen så fick han ett alldeles äkta Läderiläderlappsbälte i vilket det fanns en hemlig patron med fnittergas och lite annat smått och gott. Ja, det fanns uppblåsbara noshörningar till exempel och fågelfrö i form av pristävlingar.

Plötsligt slet han upp bältet som var gömt under ena tumnageln. Han pillade ut gaspatronen som knappast var större än en normal radiogrammofon. Samtidigt som han släppte ut gasen slet han fram två gasmasker av marsipan ur bältet och kastade den ena till Askungen. “Ta på dig den här”, skrek han till Askungen på domses hemliga chifferspråk. Så här lät det: “Dopt moj lachretet nusum hmpotent dial dihatentatt danja hichnit haresnet duhutumnuset hachar hrachnet mutne då och då”.

Vad som sedan följde var en syn för bödlar. 6490 poliser och en kommissarie fnissade och gick an som om dom hade bananer i kavajen. “Dansa”, kommenderade Brödluvan. Och då skulle ni ha sett, jaha då, för då växte det ut små tyllkjolar på alla poliserna och strax ovanför öronen kom det fram små rosettprydda flätor drypande av köttbullar med vaniljsås.

Alla poliserna med kommissarie Tumörböld, eller vad han hette, i spetsen tog varann i hand i hand i hand i hand i hand och så vidare tills alla stod oppepå varandra. Så dansade de ut i skogen sjungande Den kvävda ekorren ur Blodbadet på Ulvåsa av Rimini.

“Skönt”, sa Brödluvan till Askungen när poliserna hade försvunnit och bara syntes som en såsfläck på den bruna himmelen. Brödsmulan lämnade över korgen med skorpioner till sin kusin. Hon lyfte på asbestduken och kikade ner i asken. “Mm”, vrålade hon elegant. “Fanns det inga i storlek 38?” “Nä”, frågade Lösdruvan och började smörja in sig med stekt potatis. “Jag kan inte förstå varför solen är svart på natten.” “Jaså”, log Maskstungen hysteriskt och virkade en spansk kavaj på tiden 4.36.07.15 och 3.

Bullsmulan förstod vinken och satte igång med att tvätta ribbstolar på ackord. Ackordet förklingade när Apungen började kasta frukost på Slösflugan. “Kusin för dig va!”, skrev båda två i korus och samlade förnicklade sågspån som om dom hade haft hår i baken.

Alla pressade in paraplyet i örat på handelsmannen med hjälp av en domkraft och två portioner gott humör. Knaskungen ställde sig på slaktarsoffan och sjöng in i paraplyet. “Jag vill ha fyra millihekto torkat smör, en kyrkoherde med filter, fyra deciliter kontaktbehov och en aningens aningens aning hästsylt. Och så skulle jag vilja beställa lite blodsmak att ha i munnen.” ” Det sak jag skriva upp”, sa Bodknodden och svalde skrivmaskinen. Sen var det fest i tio minuter. Det bjöds på livbälten i gelé och fransk vårtpilsner.

Ja, och sen när kriget var slut så slutade alltihopa med en smärtfri förlossning. Stödkrukan och Baslungan delade på poliserna samt gifte sig med halva kungen. Prinsessan, ja, hon kom bort i sorteringen men alla levde så länge som man brukar ungefär.

Kuddelinatti, kuddelinatti och puss puss.

Runa över Benny Regnér

Vår kollega och vän undervisningsrådet Benny Regnér har hastigt och oväntat lämnat oss. Hans närmaste är hustrun Eva och barnen Victor, Matilda och Erika.

På ett anteckningsblad från februari 1994 står det “Möte Benny Regnér. Entusiastisk lärare. Talar om Internet. Många idéer.” Anteckningen sammanfattar på många sätt Bennys person och livsverk.

Först och främst var Benny lärare. Benny var adjunkt och undervisade i samhällskunskap och historia. Han arbetade på ett flertal gymnasieskolor runt Stockholm, bl.a. i Brandbergen och Haninge. Benny var en omtyckt lärare som genom sitt personliga engagemang vann elevernas respekt, förtroende och uppskattning. Benny tvekade som lärare inte inför det nya eller det som andra kallade omöjligt. Ett exempel är Sveriges kanske mest ambitiösa skolresor. Under åren har hundratals ungdomar tillsammans med Benny rest till USA och tillbringat två-tre veckor med studiebesök på skolor, företag och organisationer från New York till Hawaii. Benny hyste en stark tilltro till elevernas förmåga att lära och till lärarens förmåga att entusiasmera och förändra.

För dem av oss som lämnat skolan fungerade Benny ofta som en lärare, mentor och inspiratör. Han hade en aldrig sinande vilja att lära nytt och en god förmåga att få oss andra att förstå vad det nya kunde betyda.

Denna förmåga fick Benny god användning av när det gällde att införa Internet i de svenska och, i icke ringa mån, europeiska skolorna. Det torde inte vara någon överdrift att säga att ingen enskild person har betytt så mycket för skolans Internet-utveckling som Benny Regnér.

Resorna till USA väckte tidigt Bennys intresse för en mer kontinuerlig dialog och kontakt med kollegor och elever “over there”. Efter försök med 1980-talets kommunikationsteknik (bl.a. Fidonet och AT&T:s “The Learning Circle”) kom Benny kring 1990 i Santa Clara i kontakt med Internet. Benny brukade säga att han länge närt en dröm om ett kommunikationssystem som var enkelt, billigt och lättanvänt. Internet motsvarade alla hans krav.

Arbetet med Internet innebar en ny fas i Bennys karriär. Hans visioner av vad Internet skulle kunna betyda för skolan och hans erfarenhet av IT i skolan (något inte många hade i början på 1990-talet) gjorde honom till en viktig medarbetare på Skolverket, Utbildningsdepartementet och IT-kommissionens kansli. Benny kunde skolan, kände lärarna, förstod tekniken, såg möjligheterna och hade ett nationellt perspektiv.

Benny myntade begreppet “skoldatanät” och var aktiv i uppbyggnaden av de svenska, nordiska och europeiska skoldatanäten. Benny var också under flera år nationell koordinator för EU-kommissionens IT-projektet Netd@ys. Det var ett projekt i Bennys smak där skolungdomar bl.a. kunde chatta med ministrar och andra beslutsfattare.

Benny var en uppskattad föreläsare. Tusentals personer har genom Benny fått en första inblick i Internets verktyg och möjligheter. Lika många har senare av Benny fått lära sig den senaste tekniken och de nyaste tjänsterna. Åhörarna har inte bara kommit från skolan. Myndigheter, organisationer och företag (även välkända IT-företag) har alla förlitat sig på Bennys kunskap och kreativitet inom IT-området.

Bennys metod att driva utvecklingen inom IT-området framåt kan sammanfattas i orden “goda exempel”. Han har tagit initiativ till och medverkat i många viktiga IT-projekt vars gemensamma mål varit att konkret visa på hur Internet kan förändra och förnya skolan. En komplett förteckning av alla projekt Benny initierat skulle fylla ett antal sidor. Här kan det vara nog att påminna om Musiknet (musik, media och Internet), IKON (bildkonst och Internet), Rågsvedsprojektet (bredbandskommunikation mellan skolan, hemmen och lokala näringslivet), PS (barn berättar om sig själva på Internet och i TV), Desk (entreprenörskap i skolan), MIT (miljö och IT, gymnasieelever läser på KTH), Haapsalu-Haninge (skapande av ett IT-center i Estlands gamla svenskbygder) samt Homo Sapiens 2.0 (ett samarbetsprojekt mellan Österrike och Sverige där gymnasieelever skapar en webbsänd radioserie om hur Internet har påverkat livet för deras generation).

Benny var en person som drevs av en vision – visionen om den goda skolan. I motsats till många andra visionärer behöll han dock en omtanke som räckte för alla i hans närhet och en ödmjukhet som gav honom vänner vart han än kom. Benny visste vad han ville uppnå och uppnådde det oftast men aldrig någonsin på bekostnad av någon annan. Benny var generös, omtyckt och omtänksam.

Den sorg och saknad vi och Bennys många vänner och arbetskamrater idag känner blandas med glädjen av att få ha lärt känna och arbeta tillsammans med en visionär, en visionär som var något så ovanligt som en god människa.

/Anders Gillner, KK-stiftelsen
/Johan Groth, Metamatrix Development & Consulting AB
/Göran Isberg, Skolverket
/Christer Marking, IT-kommissionen

[Publicerad i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter]

Text om Tjoflöjters

I november 1999 firade sång- och underhållningsgruppen Tjoflöjters tjugoårsjubileum. Jag blev ombedd att skriva en kort historik vilken jag valde att utforma som en pastisch på Nordisk familjebok.

Hesperidae.

Tjodolf (isl. Pjoðolfr). T. från Hvin(e), norsk skald på Harald Hårfagres tid. Hans viktigaste dikt är »Ynglingatal«, f.ö. finns blott bevarade fragment av ett bildbeskrivande skölddrapa, »Haustlong«.

Tjoflöjters, sång- och i viss mån, dansgrupp lika känd för sina särpräglade musikaliska nytolkningar av kända verk som sina egenhändigt skrivna och bearbetade texter. T. framför företrädesvis sina stycken à capella T. består av Dan Edwall, Per Landin, Jens Reutercrona, Magnus Svanfeldt, Johan Thor, och Torsten Örtengren. Under de första åren var Lars Lundell medlem, han övergick sedermera till att spela i Smooking (se detta ord). Dessutom har andra goda sångare vid enstaka tillfällen ersatt frånvarande medlem.

T:s framträdanden karakteriseras ej i förstone av en djupt känd känsla för livets mörka och allvarliga sidor utan så mycket mer av en genuin vilja att underhålla och glädja åhörarna. Emellertid saknas icke medkänsla och insikt i tidens frågor vilket framskymtar i »Lammjam« där man inte bara antyder drömmar om ett vänligare jordbruk utan även om en större gemenskap över gränserna. I »Lammjam« märks även att gruppen tagit intryck av såväl rysk som israelisk folkmusik. Även i »Flickan i Havanna« och »Släpp fångarne loss« framskymtar T:s sympati för de svaga och utsatta i samhället. Fram mot mitten av 1980-talet märks dock en viss resignation i och med att T. konstaterar att »Sån’t é livet« men T. återfann snart sitt starka engagemang för människan och hennes dröm och förhoppningar i det högteknologiska postindustriella samhället vilket tydligt framskymtar i texten »Johansson«.

I samband med sitt 10-årsjubilem 1989 söker T. nya uttrycksformer. Revyn »i HATT och ROCK« på teater Regina omfattar således, förutom de sedvanliga sångnumren även ett antal sketcher samt kombinationer mellan musik och skådespel. Breddningen inom det sceniskt visuella kommer samtidigt som T. tydligt markerar att humor är det medel genom vilket T. vill påverka och beröra.

Revyformen uppskattas av T.:s publik varför ett antal minirevyer sätts upp. Den första är en mindre uppsättning av »i HATT och ROCK« som ges på Mosebacke 1991. Därpå följer ytterligare två där publiken ges möjlighet att kombinera andlig och lekamlig spis: »Intet nytt under hatten« (festvåningen Garant på Södermalm 1993) och »Tjoflöjters hattar på Funkis« (restaurang Funkis på Gärdet 1994).

T:s hittills framförda sånger (musik, plats och år där verket framfördes f.f.g. inom parentes) är »Tvålen« (Långholmen 1979), »Släpp fångarne loss« (Vokalisttävlingen Djursholms samskola 1979) »Hvila vid denna källa« (Vokalisttävlingen Djursholms samskola 1980), »Grodorna« (Kassettband till Torsten i USA julen 1980), »Den första gång” (Vokalisttävlingen Djursholms samskola 1981) , »Lammjam (Vokalisttävlingen Djursholms samskola 1982), »Flickan i Havanna« (Mosebacke 1983), »Byxorna« (1983), »Sån’t é ‚ livet« (1985), »Johansson« (Mosebacke 1987), »I hatt och rock« (»i HATT och ROCK«; Regina 1989), »Korven« (ibid.), »Jag väntar vid min stockeld« (ibid.), »Lapplisa« (ibid.) samt »Per Olsson el. Kossa mu« (»Tjoflöjters hattar på Funkis« 1994).

De sketcher etc. som presenterats till dags dato är »Andersson, Pettersson, Lundström och jag« (om efternamn), »Konferensen«, »Management-hemmet«, »Marsch någonstans«, »En kaktus var hans enda vän«, »Bl. 5321« samt »Dansnöjet«.

T. har, förutom på ovan nämnda platser, framträtt på bl.a. Nobelfestens efterkör 1988, Svenska Medicinarklubben Thorax (Helsingfors), Malmö nation (Lund), Ekonomföreningen (SUS, Stockholm), Handelshögskolans Studentkår Stockholm), Medicinska Föreningen (Stockholm) Odontologiska föreningens dammiddag (Stockholm) Tekniska Högskolans Studentkår (Stockholm), Göteborgs nation (Uppsala) Smålands nation (Uppsala), Café Sandhamn Dykarbaren (Sandhamn), Atlasresors hotell (San Augustine Kanarieöarna, tillsammans med Charlie Norman), Engelen (Gamla Stan), Bäverland (Karlstad) samt i Sälen och Åre, vid invigningen av Eneby Torg (till¬sammans med Ulf Elving), Orsayran samt vid en konsert i Djursholms Kapell i samband med kyrkans hundraårsjubileum.

T. har även vid några tillfällen framträtt i televisionen (Sky Channel, Nordic Channel samt »När och fjärran« på TV4) och i rundradio (programmet »Liv« i kanal 3).

Utöver dessa mer eller mindre officiella sammanhang har T. framträtt ett otal firmafester studentfester, X-öl, bröllop (inte minst sina egna) samt 50- och andra årsfester.

Tjog, antal av tjugu; om tjogräkning (vigesimalsystem) se Räkneord.

Tjolöholm, ett av Hallands förnämsta herresäten, i Fjärås socken vid Kungsbackafjorden; 845 har därav 188 har åker; tax.-värde 447,600 kr. (1931).

Tju, Tschu, flod i nv. Centralasien; omkr. 1,000 km lång; upprinner på s. Ala-tau i Kirgisistan; genomflyter Hungerstäppen och mynnar i träsksjön Saumal-kul.