Smultronstället var ett av de allra första webbaserade läromedlen i Sverige. Smultronstället togs ursprungligen fram av Pär på uppdrag av Göran Isberg som på den tiden (1995) var projektledare för Det svenska skoldatanätet.

Jag var själv tillsammans med bl.a. Benny Regnér delprojektledare inom Det svenska skoldatanätet och den som jobbade mest tillsammans med Pär.

Den version som jag nu fått tillåtelse av Pär att kopiera och publicera är en senare version från 1998. Smultron är idag spännande som ett tidsdokument. Hur såg vi på Internet år 1998? Vad var viktigt? Vad var värt att lära sig? På en metanivå visar den också hur man designade webbplatser vid denna tid.

Siten är så till vida också unik som det inte finns särskilt många webbplatser kvar från denna tid som är i sitt orginalformat. Här finns en stor fara att en viktig del av vårt kulturarv gått förlorad för alltid.

Nå, njut nu av en klassisk webbplats, en av Sveriges första och en av de allra, allra mest besökta!

Bloggar etiketter: e-utveckling, fredagskul, Internethistoria

Närliggande poster:

1. Inför K-märkning för webbplatser Många myndigheter och organisationer sitter på massor av användbar information....
2. Hårdvara eller innehåll – hur bygger man ett skoldatanät? Inledning Under de senaste åren har informationsteknik (IT), och alldeles...
3. Äntligen, men för sent, för lite och för dåligt! CF:s förbundsordförande Gerhard Raunio gör i Ny Teknik 1996:48 ett...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Bloggar etiketter: livet

Närliggande poster:

1. Billig vardagslyx #1: kallmangel Det är ju gärna så att man ibland vill “lyxa...
2. Könsroller och datorspel Ibland stöter man på saker som man väldigt gärna vill...
3. När är döden en seger? Jag sitter och städar på bloggen och hittar en draft...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Det finns en tendens hos många att se serier som mer eller mindre oförarglig underhållning, framför allt avsedda för barn eller söndagstidningsläsare. Detta är ju en felsyn. Serier är något mycket mer spännande och komplicerat än så vilket redan mästaren Carl Barks visade i sina berättelser. Giganter som Alan Moore, Neil Gaiman och Frank Miller förstärker bilden av serier som ett oerhört starkt medium.

På senare är har serier från Ostasien slagit stort i Sverige, ofta under samlingsnamnet “manga”. Genren faller sönder i flera undergrupper, dels nationella varianter (manga, manhua och manwha), dels innehållsgrupper (bl.a. Comedy, Romance, Action, Drama, Shounen, Shoujo, Seinen, Fantasy, Supernatural, Slice Of Life, Mature, Mystery, Sci-Fi, Shoujo-Ai, Historical, Shounen-Ai, Horror, Josei, Tragedy, Martial Arts, Gender Bender, Mecha och Cooking).

Just här och nu vill jag presentera ett exempel på manga som är underhållande men samtidigt inte ryggar för svåra frågor. Jag tycker att No bura är en manga som nästintill skulle kunna användas som läromedel i skolan.

No bura handlar om Masato Kataoka som är en ganska vanliga kille, framför allt är han rätt omogen och har inte varit tvungen att ta ställning till livets svåra frågor. Det lär han få tillfälle att öva sig på när Yuki Nomura flyttar in hos honom. Yuki ser ut som en flicka men är, biologiskt, pojke. Yuki tror att Masato är en barndomsvän som räddat livet på henom när de var små och i övrigt var den enda som var snäll mot pojken som ville vara flicka.

Sanningen är förstås inte så enkel vilket kommer fram allt eftersom. Masato får all anledning att fundera över vad kärlek och vänskap är och vilket priset kan vara för att ljuga … Inte minst blir frågan aktuell är Kaoru Oozora, skolans mest populära flicka, visar sig vara intresserad av Masato. Lyckligtvis dyker den realistiska och mer erfarna Tachibana Mizuki, Yukis kusin, upp och lär Masato något om att ta ansvar och om att växa upp.

No bura lyfter många viktiga frågor, icke minst den om individens rättighet att få vara sig själv. Under historiens gång lär sig både Masato och Yuki att man måste ta ansvar för sitt eget liv och våga vara uppriktig. Det kanske kostar på men i längden är det det enda som fungerar.

Så, läs gärna No Bura och fundera på om du tar ansvar och är uppriktig mot dem omkring dig. Och, BTW, No bura är ecchi men inte mer än att jag tror att ni klarar av det.

Bloggar etiketter: manga, recension

Närliggande poster:

1. Gängkrig 145 Boken “Gängkrig 145″ av Jens Lapidus (text) och Peter Bergting...
2. Den stängda boken Jag har just läst “Den stängda boken” av Jette A....
3. Kinesiska tänkare Boken “Kinesiska tänkare” i urval av Alf Henriksson och Hwang...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Nu kan det väl inte bli bättre (eller värre) tror ni men tack vare ett tips från den alltid lika uppmärksamma Animas kan jag idag, denna vackra fredag, presentera den japanska trash metal gruppen Baby Metal. Baby Metal består av tre medlemmar ur gruppen Sakura Gakuin som i vanliga fall spelar det jag tror kallas bubbelgumspop. Läs mer på deras officiella hemsida.

Det vore ju inte Japan heller om inte gruppen uppträdde i skoluniform. Well people, here goes, pek- och lillfinger i luften: “Doki Doki Morning” med Baby Metal!

Bloggar etiketter: fredagskul

Närliggande poster:

1. Keelhauled – pirate metal! Death metal, symphonic metal, female fronted metal och finsk humpa...
2. Metal är revolution och frihet Vissa saker var verkligen betydligt bättre förr. Vem kan brädda...
3. Engel Här brukar ju ibland bjudas på metal. Denna vecka något...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Samma marscherande barn, samma beslutsamma (om än vänligare) ansikten. Idén kanske kan fungera men jag undrar vem som skrivit texten. Rader som ”När du leder känner vi oss trygga!” känns mer som tagna ur förra versionen av psalmboken och rader som ”Du vill jobba med oss här hemma. Se oss spira mot skyn.” får mig att vilja ge ett D i svenska språket.

Nå, jag ska inte vara för mycket knarrig gubbe. Döm själva genom att titta på filmerna nedan!

Här Skolverkets version:

Och här Pink Floyds:

Bloggar etiketter: skolan

Närliggande poster:

1. Talk to your kids about Star Wars Det var på många sätt lättare förr. Star Wars-filmerna kom...
2. Dag 10 med #merkateder – genomslag i debatten Idag har det varit väldigt mycket att göra med mitt...
3. Knowledge navigator Igår pratade jag med några kollegor från Mindpark om framtidens...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Dock finns ofta ett problem: det är svårt att skriva ut poster på ett snyggt sätt!

Icke så längre, i alla fall på denna blogg. Jag har nämligen installerat JoliPrint här på bloggen. JoliPrint är en fiffig liten plugin som skapar fina trycksaker av bloggposterna. Ni ser ett exempel här till höger.

Nu finns alltså en JoliPrint-knapp på alla poster och sidor på bloggen (den sitter nedanför MoodThingy, jag kan inte riktigt styra layouten på knapparna, tyvärr …). Välkomna att skriva ut snyggt!

Bloggar etiketter: bloggar

Närliggande poster:

1. Hur bloggar man? Jag har bloggat sedan 2009 (det finns poster med äldre...
2. Dag 4 med #merkateder – inbjudan och administration Hallå alla som twittrar och bloggar under taggen #merkateder! Här...
3. Reklam: Swedbank utvecklar sitt bloggande Bloggar kan vara ett effektivt sätt att nå ut med...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Så, låt er beröras och förföras av Song Zuyings röst! Trevlig helg!

Bloggar etiketter: fredagskul

Närliggande poster:

1. “Astas nya hem” Nu har jag tagit ytterligare ett tag i min hög...
2. “Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig” En vinterafton läser Groth Malmsten och finner henne verkligt intressant....
3. Den siste kastratsångaren Alessandro Moreschi För många år sedan satt jag i en...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Det handlar om två tämligen nya böcker om Kina: “En linje över Kina” av Marcus Haraldsson (ISBN 978-91-501-0822-4) och “Mei wenti! Inga problem!” av Catarina Lilliehöök (ISBN 91-27-35637-X).

Med all rätt är intresset för Kina stort och växande i Sverige. Kina har haft en snabb ekonomisk utveckling under de senaste åren. Kina har också medvetet agerat inom andra områden för att uppnå ett inflytande och en roll som motsvarar landets storlek, styrka och historia. Då är det väl bra att det kommer moderna, svenska böcker som kan hjälpa till att förklara vad som händer i världens största land?

En helt vanlig tunnelbanekarta

Visst är det så men Haraldsson och Lilliehöök misslyckas bägge totalt med att berätta något väsentligt om Kina. Böckerna redovisar tämligen rapsodiskt bitar och fragment ur författarnas upplevelser i Kina. Men författarna lyckas inte förklara eller egentligen ens beskriva något av vad de upplever som gör att man lär sig något om Kina, dess historia eller kultur eller framtid.

Lilliehöök vacklar mellan att vilja uppträda som en mer eller mindre naturaliserad kines som bor i hutongerna och talar putonghua och att låta som en romantisk västeuropeisk upptäcktsresande på 1870-talet (typ “de grönklädda bergens toppar ringlade som en uråldrig drakes ryggkam mellan de skummande forsarna”). Vid upprepade tillfällen lyser det dock fram en attityd som ser kineserna som omöjliga att förstå och pittoreska. Här kan jag ibland känna att tonen blir näst intill nedlåtande, för att inte säga kolonial.

Haraldsson gör en i och för sig fantastisk dubbelresa tvärs igenom Kina: med sju års mellanrum cyklar han från Xining mitt i Kina till Hongkong vid kusten i södra Kina. Han ser förstås en hel del och träffar många människor men upplevelserna blir märkligt atomära i Haraldssons texter. En sak som förvånar mig är att Haraldsson beskriver sina möten med andra utan, som det verkar, någon som helst respekt för de personer han möter. Det är fullt möjligt att herr Z. är en bov men att inte bara återge episoden om den ensamma cyklisten och nämna herr Z. vid namn utan fastmer inkludera foto och adress till sagda herr Z. finner jag minst sagt märkligt.

Sammanfattningsvis uppvisar Haraldsson och Lilliehöök två egenskaper som, i mitt tycke, gör deras upplevelser och böcker ointressanta. Den första är att böckerna saknar struktur, referenser (inte formella i slutet på boken utan tankemässiga) och sammanhang. De återger okritiskt allt de upplever, stort och smått, allt blandat och på en gång. Det gör att vi inte lär oss något nytt eller får några nya insikter av att läsa böckerna. Den andra är att författarna kombinerar en lätt nedlåtande syn på Kina och dess innevånare med en sorts fascination över det mystiska och obegripliga med Kina. Attityden känns antikverade på mer än ett sätt. Det är dessa två aspekter som jag valt att sammanfatta i utropet i rubriken till denna post …

Nej, om ni vill läsa om Kina börja med att läsa Ola Wong som bl.a. skriver i Svenska Dagbladet och Sydsvenskan.

Bloggar etiketter: böcker, recension

Närliggande poster:

1. Juan i Kina Boken ”Juan i Kina” av Eric Linklater (översättning av Frans...
2. Sluta läsa böcker från efter 1950 Jag har under senare tid upplevt en irritation som har...
3. Två (olika) tankar om berättelser I helgen tittade jag på Terminator 2: Judgement Day med...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

För att visa, inte minst för mig själv, att jag menar allvar har jag just läst “Det antika dramat” från 1927. Verket är i två band. Det första innehåller “Den fjättrade Prometevs” och “Agamemnon” av Aischylos, “Antigone” och “Konung Oidipus” av Sofokles samt “Backantinnorna” och “Medea” av Euripides. Det andra innehåller “Molnen” av Aristofanes, “Spöket” och “Den väl belönade slaven” av Plautus samt “Phormio” och “Bröderna” av Terentius.

Det antika dramat

Första av allt vill jag säga att det har varit en stor läsupplevelse. Även om samtliga pjäser är skrivna för mellan 2500 och 2300 år sedan så känns de oerhört fräscha och aktuella. De utgör med andra ord var och en goda bevis för min tes om nyttan och nöjet med texter skrivna före 1950

I Aischylos’ bägge verk ställs huvudpersonen inför ett övermänskligt motstånd: Prometevs mot Zeus och Agamemnon mot sitt eget öde så som det formats av kriget mot Troja. Det är storslagna verk där starka viljor bryts mot varandra, där åskan dånar och bergen rämnar. I bägge verken spelar kören en viktig roll. Pjäserna skiljer sig i det att Prometevs trots att han fjättrats till berget av Zeus står som moralisk segrare medan Agamemnon död delvis står att finna i hans brist på medkänsla: han låter offra sin egen dotter för att få goda vindar och han plundrar Trojas helgedomar.

Sofokles kan väl möjligen fler vara bekant med. Här tecknas en annan bild: det är människor som påverkar människors liv, inte gudar och oblida öden. I Antigone har kung Kreon ett val: att visa storsinthet och ädelmod eller att låta bli. Hans val att låta bli leder till ödesdigra konsekvenser som beror på de enskilda personernas val och förhållningssätt. I Agamemnon är möjligheten att välja inte lika tydlig. Oidipus i sin tur är en skildring av en man som blir upphunnen av en försyndelse han tidigare begått. Hans rigida hållning gör att hans fall blir desto större när sanningen väl kommer fram. Sofokles talar i sin verk om behovet av barmhärtighet och förlåtelse.

Backantinnorna gjorde minst intryck på mig. Den synes mig mest vara ett inlägg i en vid den tiden pågående religiös diskussion. Värt att notera att åtminstone hit i historien spelades alla roller av tre skådespelare.

Euripides andra bidrag Medea gjorde däremot stort intryck. Inledningsvis tycker man sig känna igen handling och roller från Aischylos verk men någonstans på mitten ändrar texten karaktär: nu talar modern som måste döda sina barn direkt till oss. Det är gripande texter som får nackhåret att resa sig. Dialogen mellan barnens vårdare, Medea och kören måste räknas till det absolut mest gripande man kan läsa. Jason framstår som urtypen för ansvarslösa män. Han har många likar i dag! Den styrka som Medeas förtvivlan också innebär står i bjärt kontrast till Jasons självupptagna pjämmer. Notera att jag nu håller mig specifikt till Euripides version av Medea-myten. Finns det någon som gjort en analys av Medea utifrån ett jämställdhetsperspektiv så tar jag gärna del av den!

Det första bandet är som ni märker fyllt av död, lidande och sorg men så ska det vara i riktiga tragedier! Det andra bandet är desto mer lättsamt. Här finns grekiska och romerska komedier samlade.

Aristofanes Molnen är en fyndig drift med de olika lärda personer som dyker upp i Grekland i på 400-talet f. Kr. Man kan säga att den tiden var en parallell till upplysningstiden på 1700-talet. De lärda, som kallades sofister (vilket på den tiden inte var en derogativ term), var naturvetare, filosofer, humanister med olika inriktning och, framför allt, djup. Alla dessa nya tankar innebar förstås en utmaning för gamla seder och traditioner.

Aristofanes förespråkade en återgång till den gamla, goda tiden och förhåller sig skeptisk till sofisternas nya idéer. I komediens form gisslar han med stor munterhet och skicklighet den nya tidens män. Det är fyndigt så även om jag inte håller med Aristofanes i sak så kan jag inte låta bli att skratta när jag läser Molnen. Jag får tänka mig att den i första hand riktar sig mot de charlataner som säkerligen fanns bland sofisterna …

Plautus och Terentius var romare som tämligen friskt lånade av sina grekiska föregångare (bl.a. Menandros), översatte texterna och satte upp dem på romerska scener. Lustigt är att de aldrig anpassade roller och miljöer trots att t.ex. politiskt likgiltiga unga män och frispråkiga slavar var vanliga i Grekland men inte på samma sätt i Rom! Man kan se en parallell till det fasta galleri som finns i commedia dell’arten.

Det som slog mig när jag lästa dessa greko-romerska komedier är att de är så fullvuxna, så färdiga. Hela den komiska arsenalen finns redan här: ordlekarna, folk som gömmer sig i gränder och garderober, de förälskade ungdomarna, de knarriga fäderna, förvecklingarna samt förstås de fiffiga figurer som ordnar allt till det bästa!

När man läser Molière, Shakespeares och de Beaumarchais komedier hör man ekot av Plautus, Terentius och deras grekiska föregångare. Även om jag på intet sätt vill förringa Molière, Shakespeare eller de Beaumarchais är det ända otroligt hur lite som hänt vad gäller handlingens kärna och persongalleriet på nästan 2000 år! Det är väl som Vladimir Propp (ungefär) säger: det finns bara 31 historier och 8 roller!

Så, efter denna återgång till vår litteraturs rötter känner jag mig stärkt i min tes och kan inte nog rekommendera er andra att också ta ett nappatag med, till att börja med, det antika dramat.

Gott nytt år!

Bloggar etiketter: böcker, recension

Närliggande poster:

1. René Girard #1: Det triangulära begäret Jag brukar ju recensera böcker här allt som oftast. Nu...
2. Det åldriga slottet ruvar Nyligen var jag på årsmöte i Föreningen Gamla djursholmare, en...
3. Det fria skolvalet? Nu är vårterminen slut och för alla i årskurs nio...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Bloggar etiketter: fredagskul

Närliggande poster:

1. Världens minsta dator! Det här var riktigt kul! Känns tryggt att veta att...
2. Keelhauled – pirate metal! Death metal, symphonic metal, female fronted metal och finsk humpa...
3. Celtic – Saor Patrol De är skäggiga och sturska. Deras musik är fylld av...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.