Det handlar om två tämligen nya böcker om Kina: “En linje över Kina” av Marcus Haraldsson (ISBN 978-91-501-0822-4) och “Mei wenti! Inga problem!” av Catarina Lilliehöök (ISBN 91-27-35637-X).

Med all rätt är intresset för Kina stort och växande i Sverige. Kina har haft en snabb ekonomisk utveckling under de senaste åren. Kina har också medvetet agerat inom andra områden för att uppnå ett inflytande och en roll som motsvarar landets storlek, styrka och historia. Då är det väl bra att det kommer moderna, svenska böcker som kan hjälpa till att förklara vad som händer i världens största land?

En helt vanlig tunnelbanekarta

Visst är det så men Haraldsson och Lilliehöök misslyckas bägge totalt med att berätta något väsentligt om Kina. Böckerna redovisar tämligen rapsodiskt bitar och fragment ur författarnas upplevelser i Kina. Men författarna lyckas inte förklara eller egentligen ens beskriva något av vad de upplever som gör att man lär sig något om Kina, dess historia eller kultur eller framtid.

Lilliehöök vacklar mellan att vilja uppträda som en mer eller mindre naturaliserad kines som bor i hutongerna och talar putonghua och att låta som en romantisk västeuropeisk upptäcktsresande på 1870-talet (typ “de grönklädda bergens toppar ringlade som en uråldrig drakes ryggkam mellan de skummande forsarna”). Vid upprepade tillfällen lyser det dock fram en attityd som ser kineserna som omöjliga att förstå och pittoreska. Här kan jag ibland känna att tonen blir näst intill nedlåtande, för att inte säga kolonial.

Haraldsson gör en i och för sig fantastisk dubbelresa tvärs igenom Kina: med sju års mellanrum cyklar han från Xining mitt i Kina till Hongkong vid kusten i södra Kina. Han ser förstås en hel del och träffar många människor men upplevelserna blir märkligt atomära i Haraldssons texter. En sak som förvånar mig är att Haraldsson beskriver sina möten med andra utan, som det verkar, någon som helst respekt för de personer han möter. Det är fullt möjligt att herr Z. är en bov men att inte bara återge episoden om den ensamma cyklisten och nämna herr Z. vid namn utan fastmer inkludera foto och adress till sagda herr Z. finner jag minst sagt märkligt.

Sammanfattningsvis uppvisar Haraldsson och Lilliehöök två egenskaper som, i mitt tycke, gör deras upplevelser och böcker ointressanta. Den första är att böckerna saknar struktur, referenser (inte formella i slutet på boken utan tankemässiga) och sammanhang. De återger okritiskt allt de upplever, stort och smått, allt blandat och på en gång. Det gör att vi inte lär oss något nytt eller får några nya insikter av att läsa böckerna. Den andra är att författarna kombinerar en lätt nedlåtande syn på Kina och dess innevånare med en sorts fascination över det mystiska och obegripliga med Kina. Attityden känns antikverade på mer än ett sätt. Det är dessa två aspekter som jag valt att sammanfatta i utropet i rubriken till denna post …

Nej, om ni vill läsa om Kina börja med att läsa Ola Wong som bl.a. skriver i Svenska Dagbladet och Sydsvenskan.

Bloggar etiketter: böcker, recension

Närliggande poster:

1. Juan i Kina Boken ”Juan i Kina” av Eric Linklater (översättning av Frans...
2. Sluta läsa böcker från efter 1950 Jag har under senare tid upplevt en irritation som har...
3. Två (olika) tankar om berättelser I helgen tittade jag på Terminator 2: Judgement Day med...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

För att visa, inte minst för mig själv, att jag menar allvar har jag just läst “Det antika dramat” från 1927. Verket är i två band. Det första innehåller “Den fjättrade Prometevs” och “Agamemnon” av Aischylos, “Antigone” och “Konung Oidipus” av Sofokles samt “Backantinnorna” och “Medea” av Euripides. Det andra innehåller “Molnen” av Aristofanes, “Spöket” och “Den väl belönade slaven” av Plautus samt “Phormio” och “Bröderna” av Terentius.

Det antika dramat

Första av allt vill jag säga att det har varit en stor läsupplevelse. Även om samtliga pjäser är skrivna för mellan 2500 och 2300 år sedan så känns de oerhört fräscha och aktuella. De utgör med andra ord var och en goda bevis för min tes om nyttan och nöjet med texter skrivna före 1950

I Aischylos’ bägge verk ställs huvudpersonen inför ett övermänskligt motstånd: Prometevs mot Zeus och Agamemnon mot sitt eget öde så som det formats av kriget mot Troja. Det är storslagna verk där starka viljor bryts mot varandra, där åskan dånar och bergen rämnar. I bägge verken spelar kören en viktig roll. Pjäserna skiljer sig i det att Prometevs trots att han fjättrats till berget av Zeus står som moralisk segrare medan Agamemnon död delvis står att finna i hans brist på medkänsla: han låter offra sin egen dotter för att få goda vindar och han plundrar Trojas helgedomar.

Sofokles kan väl möjligen fler vara bekant med. Här tecknas en annan bild: det är människor som påverkar människors liv, inte gudar och oblida öden. I Antigone har kung Kreon ett val: att visa storsinthet och ädelmod eller att låta bli. Hans val att låta bli leder till ödesdigra konsekvenser som beror på de enskilda personernas val och förhållningssätt. I Agamemnon är möjligheten att välja inte lika tydlig. Oidipus i sin tur är en skildring av en man som blir upphunnen av en försyndelse han tidigare begått. Hans rigida hållning gör att hans fall blir desto större när sanningen väl kommer fram. Sofokles talar i sin verk om behovet av barmhärtighet och förlåtelse.

Backantinnorna gjorde minst intryck på mig. Den synes mig mest vara ett inlägg i en vid den tiden pågående religiös diskussion. Värt att notera att åtminstone hit i historien spelades alla roller av tre skådespelare.

Euripides andra bidrag Medea gjorde däremot stort intryck. Inledningsvis tycker man sig känna igen handling och roller från Aischylos verk men någonstans på mitten ändrar texten karaktär: nu talar modern som måste döda sina barn direkt till oss. Det är gripande texter som får nackhåret att resa sig. Dialogen mellan barnens vårdare, Medea och kören måste räknas till det absolut mest gripande man kan läsa. Jason framstår som urtypen för ansvarslösa män. Han har många likar i dag! Den styrka som Medeas förtvivlan också innebär står i bjärt kontrast till Jasons självupptagna pjämmer. Notera att jag nu håller mig specifikt till Euripides version av Medea-myten. Finns det någon som gjort en analys av Medea utifrån ett jämställdhetsperspektiv så tar jag gärna del av den!

Det första bandet är som ni märker fyllt av död, lidande och sorg men så ska det vara i riktiga tragedier! Det andra bandet är desto mer lättsamt. Här finns grekiska och romerska komedier samlade.

Aristofanes Molnen är en fyndig drift med de olika lärda personer som dyker upp i Grekland i på 400-talet f. Kr. Man kan säga att den tiden var en parallell till upplysningstiden på 1700-talet. De lärda, som kallades sofister (vilket på den tiden inte var en derogativ term), var naturvetare, filosofer, humanister med olika inriktning och, framför allt, djup. Alla dessa nya tankar innebar förstås en utmaning för gamla seder och traditioner.

Aristofanes förespråkade en återgång till den gamla, goda tiden och förhåller sig skeptisk till sofisternas nya idéer. I komediens form gisslar han med stor munterhet och skicklighet den nya tidens män. Det är fyndigt så även om jag inte håller med Aristofanes i sak så kan jag inte låta bli att skratta när jag läser Molnen. Jag får tänka mig att den i första hand riktar sig mot de charlataner som säkerligen fanns bland sofisterna …

Plautus och Terentius var romare som tämligen friskt lånade av sina grekiska föregångare (bl.a. Menandros), översatte texterna och satte upp dem på romerska scener. Lustigt är att de aldrig anpassade roller och miljöer trots att t.ex. politiskt likgiltiga unga män och frispråkiga slavar var vanliga i Grekland men inte på samma sätt i Rom! Man kan se en parallell till det fasta galleri som finns i commedia dell’arten.

Det som slog mig när jag lästa dessa greko-romerska komedier är att de är så fullvuxna, så färdiga. Hela den komiska arsenalen finns redan här: ordlekarna, folk som gömmer sig i gränder och garderober, de förälskade ungdomarna, de knarriga fäderna, förvecklingarna samt förstås de fiffiga figurer som ordnar allt till det bästa!

När man läser Molière, Shakespeares och de Beaumarchais komedier hör man ekot av Plautus, Terentius och deras grekiska föregångare. Även om jag på intet sätt vill förringa Molière, Shakespeare eller de Beaumarchais är det ända otroligt hur lite som hänt vad gäller handlingens kärna och persongalleriet på nästan 2000 år! Det är väl som Vladimir Propp (ungefär) säger: det finns bara 31 historier och 8 roller!

Så, efter denna återgång till vår litteraturs rötter känner jag mig stärkt i min tes och kan inte nog rekommendera er andra att också ta ett nappatag med, till att börja med, det antika dramat.

Gott nytt år!

Bloggar etiketter: böcker, recension

Närliggande poster:

1. René Girard #1: Det triangulära begäret Jag brukar ju recensera böcker här allt som oftast. Nu...
2. Det åldriga slottet ruvar Nyligen var jag på årsmöte i Föreningen Gamla djursholmare, en...
3. Det fria skolvalet? Nu är vårterminen slut och för alla i årskurs nio...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Böcker, böcker, böcker ...

Parallellt med detta känner jag det som en brist att så många idag inte har läst de gamla klassikerna. Vi talar ibland om texter som lästs i hundratals år och som uppenbarligen har något att säga och som nu i en rasande takt faller i glömska. Hur många av er som är under 30 år har läst Antigone? Hur många av er som är under 40 år har läst Skriet från Vildmarken? Hur många av er som är under 50 år har läst Paradise Lost?

Så plötsligt stod lösningen klar för mig: jag ska sluta läsa böcker skrivna efter 1950! Enkelt och, får jag säga, genialt!

Varför läsa tjocka amerikanska managementböcker? Läs Maciavelli eller Sun Tzu. Varför läsa debattböcker som vältrar sig i författarens egna känslor och tyckanden? Läs Henry Mayhew eller Nellie Bly.

Jag har just läst ut Svenska bilder av Carl Snoilsky. Det kanske inte är korrekt historia men dikterna förläner must och märg och gör att jag kommer ihåg saker och ting om Stenbock eller Bellman vilket många av dagens strukturellt orienterade alster helt misslyckas med.

Som nästa steg på min nya väg har jag tagit itu med Aischylos, Sofokles och Euripeds i översättning från 1920-talet. På bokbordet lägger även Stiernhielms samlade verk i utgåva från 1820-talet.

Jag kan inte nog rekommendera detta steg! Luften blir lättare att andas och andarna vaknar! Följ mig med forntiden mot framtiden!

Bloggar etiketter: böcker

Närliggande poster:

1. “Oj, titta en kines!” – om två svenska böcker om Kina Här kommer en något ovanlig post här på min blogg....
2. Saker man inte vill läsa … Igår satt jag och letade efter några filer med hjälp...
3. Billig vardagslyx #6: böcker i vackra band Ibland uppstår ögonblick av skönhet och habegär. Nyligen gick jag...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Här väcks postens första fråga: finns det några amerikanska berättelser (filmer eller annat) där hjälten löser knepiga situationer med list och förslagenhet? Europeisk sagotradition är ju full av fiffiga hjältar som inte nödvändigtvis behöver tillgripa massivt våld (t.ex. Kaunas och jätten Stalo och sagan om den modige lille skräddaren). I USA tycks hjälten alltid behöva skjuta sig fri … Motexempel välkomnas!

I helgen läste jag också en del manga (finns t.ex. här) och en helt annan tanke väcktes. Många mangor börjar bra, hamnar i någon form av tröstlöst träsktrampande på mitten och buklandar på slutet (t.ex. Shaman King). Ser vi här en sorglig effekt av högt driven kommersialism? En bra författare kommer loss med en bra historia (början). Förlaget vittrar försäljning och kräver många böcker (tröstlösa träsket) varpå författaren packar ihop och begår ett sorts sublimerat självmord (dvs. avslutar serien abrupt). Synpunkter välkomnas!

Hasta la vista, baby!

Bloggar etiketter: böcker, filmer, filosofi

Närliggande poster:

1. “Oj, titta en kines!” – om två svenska böcker om Kina Här kommer en något ovanlig post här på min blogg....
2. Bra appar till iPhone #4 Nu dags för ytterligare en nästa post om bra appar...
3. Katten Murrs tankar om livet samt fragmentarisk biografi över kapellmästaren Johannes Kreisler i form av slumpvisa makulaturblad Boken “Katten Murrs tankar om livet samt fragmentarisk biografi över...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Boken har, så vitt jag förstår, fått goda recensioner så det kanske är mig det är fel på. Hur som helst, boken har ett intressant anslag: en sorts krönika om en ung grekisk man som lämnar sitt hemland för att söka en framtid i Sverige. Till denna skildring knyts olika händelser i det grekiska folkets historia mellan ungefär 1880 och 1980.

Jag gillar ju historia, och kanske särskilt att upptäcka nya områden som jag inte tidigare kände till. Just den period i Greklands historia är jag inte så bekant med och det borde ju göra boken intressant. Jag gillar också böcker som handlar om livet och tingen och det gör “Den siste greken” så även det borde ge ett plus i kanten.

Vad är då problemet? Det är hur boken är skriven. Fioretos bygger boken på en samling fiktiva registerkort som sammanställts till en bok. Korten ligger i oordning vilket ger en i grunden uppbruten struktur och det hade ju kunnat fungera (se t.ex. en tidigare post om kapellmästare Kreisler och katten Murr).

Det hela fungerar dock inte alls eftersom den som sammanställer korten och även den som författat korten ägnar sig åt någon sorts asynkron viskningslek med sig själv. När man läser ett kapitel hänvisas till kommande och/eller föregående kapitel med mer eller mindre lustiga alluderingar. Länkarna skapar dock inte struktur eller ens förväntningar inför vad som komma skall utan är mer av karaktären reklamjingel, typ “i nästa kapitel händer något spännande”. Till slut blir det hela så rörigt på en metanivå att jag tappar intresset för huvudpersonen Jannis liv och leverne.

Språket är också på något sätt klämkäckt, som en blandning mellan barnprogram från 1970-talet och tandkrämsreklam från 2000-talet. Jag kommer inte åt textens budskap (för att formulera det lite pretentiöst).

Så jag stryker “Den siste greken” från läslistan och tar istället itu med resten av högen (ca 74,5 cm hög) på nattduksbordet.

Bloggar etiketter: böcker, recension

Närliggande poster:

1. Den siste kastratsångaren Alessandro Moreschi För många år sedan satt jag i en...
2. Fornkyrkan och den grekiska bildningen Nyligen lästa jag Albert Wifstrands bok “Fornkyrkan och den grekiska...
3. Den stängda boken Jag har just läst “Den stängda boken” av Jette A....

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Den enda, stora, främsta och/eller rätta ringen!

Hur som helst, jag upplever nyöversättningen av LotR som platt och utan stuns. Språket känns som det man hör när tre kollegor äter bricklunch en tisdag i november. Jag passerade också ett antal ord (skam att jag inte markerade dem när jag läste boken) som användes på, i mitt tycke, fel sätt. Jag är således rätt besviken på Andersson.

Nu skulle det ju vara lätt att avfärda mig som en gnällig gubbe (eller två) men det kommer ni inte undan med av två skäl: det första är att jag inte läst Ohlmarks översättning och alltså inte har någon relation till den (även om jag läst väldigt mycket annat av Ohlmarks), det andra är att jag kan påvisa solid akademisk forskning och analys som till stor del stödjer min tes.

Denna solida kunskapsbas finns i artikeln “God åkermark eller fet och fruktbar mylla?” av Charlotte Strömbom, Institutionen för litteraturvetenskap, Göteborgs universitet.

Strömbom gör en mycket intressant analys av översättarens roll och metoder utifrån en jämförelse mellan Tolkiens text och Ohlmarks och Anderssons översättningar. Hon tolkar och förklarar den skillnad som finns mellan översättningarna utifrån olika perspektiv på översättarens roll (som också återspeglar olika tidsepoker).

Jag vill här med ett enda exempel peka på vad jag anser vara bristen med Anderssons översättning och jag väljer det första stycke som Strömbom analyserar (sidan 8):

This book is largely concerned with Hobbits, and from its pages a reader may discover much of their character and a little of their history. (Tolkien, s. 1)

Den här boken handlar till stor del om hobbitar, och i den får man reda på åtskilligt om deras egenart och litet om deras historia. (Anderssons översättning, s. 13)

Denna bok handlar till stor del om folket hober. Det är av vikt, att läsaren redan i denna prolog kan göra sig en någorlunda klar bild av dessas egenart och även få åtminstone en översiktlig uppfattning av deras historia. (Ohlmarks översättning, s. 19)

Andersson skär hårt med osthyveln: “pages” blir “den”, “reader” blir “man”, “discover” blir “få reda på”. Tolkiens redan rätt torra stil blir i stort sett helt befriade från ord med eget innehåll. Varför inte skriva

Denna bok handlar till stor del om hobbitar, och på dess sidor kan läsaren upptäcka åtskilligt om deras egenart och något om deras historia. (Groths översättning)

i stället?

Å andra sidan visar Strömboms jämförelser att Ohlmarks (som vanligt vill jag säga) inte översätter rätt av, knappt ens gör en parafras, utan mer eller mindre skapar ett nytt verk. Även om jag kan förstå dem som tycker att Ohlmarks är bättre än Andersson (och till och med bättre än Tolkien) så tycker jag att han går till överdrift. Detta har dock inget att göra med Ohlmarks som översättare utan med Ohlmarks i allmänhet.

Ett bevis för detta är om man jämför boken “Björndansaren och andra legender från kusten” av Ejnar Smith från 1928 med antologin “Övernaturligt“, sammanställd och bearbetad av Åke Ohlmarks, från 1970.

I Björndansaren finns en vacker och sorglig saga: “Den svarta duken” som handlar om en prästgård som drabbas av pesten. Historien är stark, väl avvägd och får mig att nästan börja gråta var gång jag läser den.

Detta räcker dock inte för Ohlmarks. Han lägger till en inledning. Han lägger till lite text här och där. Han adderar till och med ett tidigare obefintligt spöke! Han skriver om stycken eller meningar och tar sig till och med besväret att ibland ändra på ett enda ord! Titeln ändras till “När den döde kallade de levande med sig” (jepp!). Resultatet blir ett mångordigt misch-masch som vare sig är sorglig saga eller skrämmande spökhistoria.

Sammanfattningsvis:

1. Anderssons översättning av LotR upplever jag som tråkig och språkligt okänslig,
2. Ohlmarks låter i sin översättning liksom även annars sin prunkande stil växa över alla bredder vilket mer ofta än inte leder till ett sämre resultat än vad som borde behöva vara fallet,
3. Strömboms artikel är välskriven, genomtänkt och spännande för alla som intresserar sig för Tolkien och/eller översättaryrket!

Analysen är högst intressant och läsvärd så det tycker jag ni ska göra!

Bloggar etiketter: böcker, recension

Närliggande poster:

1. Ringens brödraskap Sommar och sol och gott om tid att läsa. Så...
2. Katten Murrs tankar om livet samt fragmentarisk biografi över kapellmästaren Johannes Kreisler i form av slumpvisa makulaturblad Boken “Katten Murrs tankar om livet samt fragmentarisk biografi över...
3. Låt de fattiga betala igen – nu med embedded files! Robert C har varit flitigt och hittat embeddbara versioner av...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Många av påståendena (t.ex. “Cajsa Wars sa ‘Man tagar vad man haver’”, “Anastasia överlevde mordet på tsarfamiljen”, “Kinesiska muren kan ses från månen” och “Hitler var jude och hette egentligen Schicklgruber”) har, trots i många fall omfattaande och övertygande bevisning om deras falskhet, visat sig ha en förvånande livskraft.

Skälen för påståendenas livskraft varier förstås men det verkar som om några viktiga kriterier är att de är lättare att förstå än sanningen, att de har en större dramatisk nerv än sanningen, att de i sig fyller ett syfte (t.ex. propagandamässigt) och/eller att de hunnit rota sig i det allmänna medvetandet i alltför hög grad innan bevis framlades på deras oriktighet.

Boken är också intressant på en metanivå eftersom den visar hur mycket av vår världsbild som faktiskt inte är sann. I vanliga fall klarar vi oss rätt bra ändå (det spelar ju inte så stor roll om kung Adolf Fredrik föråt sig på semlor eller om han dog av slag efter att ha ätit en middag där semlor ingick).

I andra fall blir dessa stora och små felaktigheter direkt farliga eftersom de förrycker och förvrider vår uppfattning av världen och vad som händer i den (t.ex. medeltiden var en “mörk” tid fylld av okunskap eller Cortés besegrade aztekerna med bara 500 soldater). Det sista påstående underblåser en felaktig bild av “den vite mannens överhöghet” och stärker bilden av “okunniga vildar”. Sanningen är ju att Cortés lyckades liera sig med andra indianstammar och att aztekerna därför stod inför en här om kanske 50.000 man, dvs. hundrafalt fler!

Boken “101 historiska myter” visar alltså på faran av att människor får skapa sina egna världsbilder, isolerade från andra än sina meningsfränder. Konsekvenserna av detta ser vi när grupper, sekter och individer utför extrema åtgärder som kan verka rimliga i deras värld men inte i verkligheten …

Läs boken idag och gå sedan ut och krossa myterna du stöter på! Det kan bara göra världen bättre!

Bloggar etiketter: böcker, demokrati, recension

Närliggande poster:

1. Den amerikanska mardrömmen Jag har nyligen läst “Den amerikanske mardrömmen” av Susan Faludi...
2. Giftiga växter i Sverige Boken ”Giftiga växter i Sverige” av Rune Fagerström (Wezäta, Göteborg...
3. Människoätarna Jag har just (igen) läst “Människoätarna” av Michael Crichton (ISBN...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

1. de är alltid för långa och för pratsamma
2. de handlar (nästan) alltid om hur framgångsrik författaren är
3. jag läser dem alltid minst två år för sent

The Whuffie Factor är inget undantag från dessa regler. Tara Hunt skriver i och för sig relativt trevligt men man blir otroligt trött på att höra hur framgångsrik hon är och hur många viktiga kunder hon haft och vilka spännande människor hon träffat och vilka viktiga personer som frågat henne om råd.

Hunt har också en tämligen okritisk attityd till sociala medier. Om vi alla lägger ut oss på Twitter och börja dela med oss av saker och ting så blir allting bra. Observera nu att jag i sak håller med om det mesta som Hunt skriver men sociala medier är ingen patentlösning på alla världens problem; ibland är de det, ibland kan de vara ett stödjande verktyg och ibland spelar de liten eller ingen roll. Hunts exempel kommer också mycket riktigt från B2C-sektorn och, till del, från offentlig sektor.

Efter denna lilla skur av etter vill jag likväl framhålla att jag fann boken läsvärd. Några poänger jag fann särskilt intressanta är:

• att överhuvudtaget tänka i termer av whuffie, dvs. socialt kapital, som en “valuta” med eget värde. Här ger Hunt flera intressanta exempel på hur man kan ta vara på sin whuffie och både tjäna social valuta och “riktiga” pengar
• de fem huvudprinciperna för att agera på framtidens marknader (inte bara på nätet, tror jag, utan överallt):
  • sluta prata, börja lyssna
  • var en del av den gemenskap där dina kunder, partners etc. finns
  • skapa produkter och tjänster som kunderna älskar [möjligen den minst intressanta, det är ju old news att den som skapar "amazing experiences" som Hunt skriver ligger bättre till hos kunderna, fast å andra sidan inte alltid; jämför Mac och PC - vilken ger amazing experiences och vilken finns det flest av?]
  • agera agilt, överplanera inte
  • hitta ett högre mål för din verksamhet
• de åtta principerna för interaktion:
  • lyssna på experterna och tala till kunderna
  • ta vara på alla feed back du får
  • ta inte negativ feed back personligt
  • uppmärksamma dem vars idéer du realiserar
  • synliggöra nya funktioner och be om feed back
  • göra små, löpande förändringar istället för stora överhalningar; det visar att du lyssnar
  • vänta inte på feed back, sök den aktivt
  • det finns alltid någon som tycker tvärtom

Idag kan Hunts bok känns till delar passé. Vi vet vad Twitter är, vi förundras inte över att man kan bygga virtuella gemenskaper på kort tid etc. Men minns att boken är skriven 2009 och då var allt detta inte lika självklart. Å andra sidan visar det hur fort utvecklingen går just nu …

Jag tycker att The Whuffie Factor, trots min kritik ovan, är läsvärd. Läs den i lätt trav och stanna upp på de exempel som passar din verksamhet och vid de listor och sammanställningar som finns på några håll i boken. Låt däremot den amerikanska framgångsjargongen porla som en bäck vid sidan av.

Bloggar etiketter: affärsnytta, arbetsrelaterat, böcker, facebook, IT, recension, sociala webben, twitter, webben

Närliggande poster:

1. Nyttan med Twitter – åtta konkreta exempel Ofta när jag är ute och pratar om sociala medier...
2. Nyfiken på Internets framtid? Lyssna på Pär! Jag upplever att det just nu finns ett stort behov...
3. 15 förutsägelser om Internets framtid [Denna text publicerades på Mindpark den 9 november 2009.] Cameron...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Jag har sett filmen, jag har spelat spelen, jag har läsa Bilbo och Silmarillion men liksom själv huvudsaken har jag sorgfälligt undvikit. No longer so!

Det var förstås något av en strid om jag skulle läsa Ohlmarks översättning eller Anderssons. Till slut valde jag den senare.

När jag var liten var jag rätt stor anhängare av Åke Ohlmarks rent generellt men allteftersom jag läste mer av honom men framför allt mer av andra författare så märkte jag att Ohlmarks hade en tendens att putsa på orginalen. Dessutom har han ett delvis väl överlastat språk. Detta fick vara skäl nog att läsa Andersson.

Dessutom har det ju sagts att Andersson lagt ner extra mycket krut på att ligga så nära orginalet som möjligt. Om detta vet jag föga.

Dock kan jag direkt säga jag känner en stor lust att läsa trilogin på originalspråk. Jag känner att Anderssson språkbruk är väl vardagligt, ja näst intill familjärt och det ekar för mig illa med stolta alver och mäktiga hjältar (se t.ex. sidan 353 när Bilbo ger Frodo mithrilbrynjan: “Rätt tjusig, va?” säger Bilbo. “Nej, den ser nog konstig ut på mig” säger Frodo. “Bry dig inte om det” säger Bilbo. “Nåväl, då tar jag den” säger Frodo).

Dock, kanske var det så Tolkien skrev.

Bloggar etiketter: böcker, recension

Närliggande poster:

1. Ringarna herre (igen) samt några synpunkter på Åke Ohlmarks Jag känner mig tvungen att återkomma till ett ämne som...
2. Glömma och komma ihåg … Nyligen skrev jag om behovet av att glömma. Jag har...
3. Lycka! Boken “Lycka! – En handbok i konsten att leva” av...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Det Hašek förmår göra är att få mig att känna hur det var. Och just detta är väl konstens roll? Och just detta visar väl varför den fullkomligt meningslösa diskussionen om vilket som är viktigast, vetenskap eller konst, är inte bara meningslös utan direkt farlig? Märkligt är också att all denna känsla växer fram ur en bok fylld av humor.

Själva historien antar jag är välbekant. Švejk är en småskurk som drar sig fram på att sälja hundar med förfalskade stamtavlor. Han är också en till formen hängiven anhängare till kejsaren och icke minst den kejserliga och kungliga armén. Med en utpräglad pliktkänsla gör Švejk allt för att uppfylla arméns alla (formella) krav. Problemet är att de formella kraven (“ransonen sagogryn skall minskas med 20 g per soldat”) blir meningslösa i det verkliga kriget (ingen har sett några sagogryn överhuvudtaget på flera månader). Historien följer Švejk från krigsutbrottet fram till att han, efter många turer, anländer till fronten någonstans på gränsen till Ryssland.

Det som gjorde störst intryck på mig var det totala förtryck som skildras i boken. Alla som har någon form av makt eller position slår, skriker, hotar och gapar. Stort intryck gör också den totala rättslösheten. Folk buras in till höger och vänster, ofta på lösa grunder. Detta gäller inte bara under utan även före kriget.

Hašeks bok om den tappre soldaten Švejk blir således både en bok om krigets vansinne och om hur viktigt det är med demokrati och rättssäkerhet. Därför blir Hašeks bok en levande och viktig bok, inte minst för alla ungdomar som är villiga att sälja sin röst och/eller som inte tycker att demokrati är så viktigt.

Bloggar etiketter: böcker, demokrati, recension

Närliggande poster:

1. Den amerikanska mardrömmen Jag har nyligen läst “Den amerikanske mardrömmen” av Susan Faludi...
2. Den stängda boken Jag har just läst “Den stängda boken” av Jette A....
3. Den siste greken Det är inte ofta jag slutar läsa en bok mitti...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.