Tag Archives: film

Röda berg och gula floder?

roda-berg-och-gula-floder-en-invigning-i-den-kinesiska-filmkretsenJust nu pågår en miniserie om modern kinesisk musik här på bloggen. Första delen publicerades förra fredagen och kommande tre delar i serien kommer följande tre fredagar.

Vi ska i denna post koncentrera oss på en annan del av modern kinesisk kultur: film. Filmen har en lång och gedigen historia i Kina. Den första filmvisningen ägde rum 1896 och den första kinesiska filmen gjorde 1905. Redan från början var Shanghai något av ett nav för den kinesiska filmbranschen.

För den som vill få en introduktion till kinesisk film finns Olle Sjögrens “Röda berg och gula floder?” (ISBN 978-91-88334-99-2). Boken beskriver i första hand film från Fastlandskina men två kapitel handlar om film från vardera Hong Kong och Taiwan. Boken täcker i huvudsak in perioden 1930 till 2005.

Boken erbjuder vare sig en historik eller en mer inträngande analys av kinesisk film och dess huvudpersoner. Boken är snarare en beskrivning av ett stort antal kinesspråkiga filmer utifrån en kronologisk men också geografisk och tematisk struktur. På så sätt är boken i första hand ett stöd för den som vill få en snabb överblick över området och en sammanställning över filmer som utgångspunkt för egna, fördjupade studier.

Sjögren analyserar gärna filmerna han beskriver utifrån tankeparet yin och yang. Sålunda kan en scen där unga soldater (det hårda yang) badar i en flod (det flödande yin) ges ett filosofiskt djup. Personligen tycker jag att detta är att dra lite väl stora växlar på kinesiskt filosofi. Vi brukar inte analysera svensk modern film utifrån de fyra elementen även om de spelat en viktig roll i vårt tänkande. Jag känner alltid en viss skepsis inför sådant som lutar åt att göra kinesisk kultur mer statistik eller mystisk än den egentligen är (vilket också framskymtar i andra poster här på bloggen).

Jag känner avslutningsvis viss tvekan inför Sjögrens politiska vinkling. Jag tycker till exempel inte att man kan säga att Kuomintang bedrev “en korrumperad eftergiftspolitik” gentemot Japan. Jag har svårt att tro att ett parti som hade drygt 60.000 medlemmar i slutet på 1920-talet kan beskrivas som ett parti “med ett brett folkligt stöd”. Beskrivningen av Kulturrevolutionen som “en spännande tid” där “ordstrider … ledde ibland till våld på öppen gata” känns också minst sagt något daterad.

Nyvald som ordförande i SFV

poster_2015Ibland går det fort! För en vecka sedan ungefär fick jag frågan om jag ville engagera mig i Sveriges film- och videoförbund.

Det här var en fråga som det var lätt att tacka ja till. Film är att av mina stora intressen och att få vara med och främja filmen inom kulturens värld och filmen inom kulturpolitiken är bara alltför lockande. Så igår, på årsmötet, blev jag invald som förbundsordförande!

Jag ser fram emot att få vara och utveckla SFV, inte minst gentemot nationella myndigheter och beslutsfattare. Medlemsrekrytering kommer också att vara en viktig fråga under året. Och så planeringen av nästa kortfilmsfestival, förstås!

28 st Gojira och en GINO

Gojira_1954_Japanese_poster

En STOR filmstjärna

Nu har jag tittat igenom alla 28 filmerna med världens kanske mest kända monster: Gojira eller Godzilla. Jag måste säga att det har varit en tämligen tidskrävande process (det har trots allt tagit runt 35 timmar) men det har varit väl värt insatsen!

Jag tänker inte beskriva eller recensera alla filmerna var för sig utan nöjer mig med att konstatera att filmerna kan ses som äventyrsfilmer, sci fi-filmer och inlägg i samhällsdebatten – samtidigt. Om man ser alla filmerna i rad och i rätt ordning så märker man tydligt hur personer, händelser och dialog ändras för att återspegla en förändrad värld (det är trots allt 50 år mellan den första och senaste filmen).

Filmerna är tidigt ute när det gäller att diskutera miljöfrågor, internationellt samarbete och vårt gemensamma ansvar för att skapa, som man säger i dag, en hållbar framtid. Detta går igen i alla filmerna, om än i olika grad. I övrigt är filmerna väldigt olika; en film (All Monsters Attack från 1969) är till och med listad som barnfilm. Vissa är förstås bättre än andra; personligen tycker jag att den första filmen (Godzilla – monstret från havet) står sig bra men även Godzilla 2000: Millennium är värd att se liksom Invasion av Astro-Monster (1965).

Här kan du höra Godzilla arketypiska monstervrål, ett vrål som sprider lika mycket skräck som hopp i filmerna:

För den som vill läsa mer om monstrens monster rekommenderas den fullmatade men extremt fula siten Wikizilla.

PS Vad menas med GINO i rubriken? Jo, år 1998 gjordes en amerikanske film som hade en ödla i huvudrollen som kallades Godzilla. Format och innehåll gör dock att vi entusiaster anser att det är en Godzilla In Name Only-film. 🙂

Monster, what monster?

Vad skulle du göra om du märkte att ett 60 meter högt monster började riva staden omkring dig? De flesta av oss skulle nog göra som de flesta på bilden nedan, dvs. springa. Men inte damen längst till höger, nej, minsann! Hon tar det lugnt. Eller också glömde regisören att prata med henne 😉 Bilden är ur Gojira vs. Supesugojira– Hakai Shin Korin [Destruction Deity Descent] från 1994.

Post 500 publicerad!

Kära läsare, bästa internauter,

Jag upptäckte just att igår publicerade jag min 500:e post här på bloggen! Jag måste säga att jag blev lite förvånad. Inte trodde jag att det hade hunnit bli så många.

Jag tackar er alla som läst och kommenterat, här eller på Facebook och Twitter. Era tillrop, glada och/eller kritiska, gör det extra roligt att skriva.

Jag kommer att fortsätta erbjuda en blandning av skämt och allvar. På den mer skämtsamma sidan kommer ni att hitta poster om film, musik och böcker, reflexioner över livet m.m. På den mer allvarsamma sidan kommer jag att fortsätta skriva om upphandlingar, skolan, offentlig sektor och demokrati.

Jag kommer att fortsätta häckla de okunniga, de inskränkta och de snåla. Jag kommer att fortsätta hylla öppenhet, förnuft och känsla, engagemang och omtanke!

Som alltid ser jag fram emot era synpunkter och kommentarer!

/Johan

Två (olika) tankar om berättelser

I helgen tittade jag på Terminator 2: Judgement Day med son #1 och hustrun. Den var förvånansvärt underhållande och Arnold Schwarzenegger spelar robot med stor inlevelse och trovärdighet. Filmen är en traditionell amerikansk action med stora explosioner och massor, och jag menar massor, med vapen.

Här väcks postens första fråga: finns det några amerikanska berättelser (filmer eller annat) där hjälten löser knepiga situationer med list och förslagenhet? Europeisk sagotradition är ju full av fiffiga hjältar som inte nödvändigtvis behöver tillgripa massivt våld (t.ex. Kaunas och jätten Stalo och sagan om den modige lille skräddaren). I USA tycks hjälten alltid behöva skjuta sig fri … Motexempel välkomnas!

I helgen läste jag också en del manga (finns t.ex. här) och en helt annan tanke väcktes. Många mangor börjar bra, hamnar i någon form av tröstlöst träsktrampande på mitten och buklandar på slutet (t.ex. Shaman King). Ser vi här en sorglig effekt av högt driven kommersialism? En bra författare kommer loss med en bra historia (början). Förlaget vittrar försäljning och kräver många böcker (tröstlösa träsket) varpå författaren packar ihop och begår ett sorts sublimerat självmord (dvs. avslutar serien abrupt). Synpunkter välkomnas!

Hasta la vista, baby!

The Beast from 20.000 fathoms

Det är något särskilt med alla katastroffilmer som involverar någon form av stort och/eller starkt och/eller odödligt och/eller snabbt och/eller blodtörstigt monster som hemsöker världen. Vi biobesökare tycks på något sätt, liksom filmernas “huvudpersoner”, ha en omätlig aptit på människor som springer i panik alltmedan varelsen trampar mer eller mindre välgjorda modellstäder under tassarna.

Jag har nyligen föresatt mig att ta mig igenom alla Gojira-filmerna och fann det vara på sin plats att värma upp inför detta mastodont 😉 projekt med att se en föregångare till det radioaktiva monstret från Japan.

Det visar sig nämligen att det redan 1953 rullades upp en film på biodukarna med det lovande namnet “The Beast from 20.000 fathoms“.

I filmen fanns allt man kan önska sig: ett STORT monster, en polarexpedition, en riktig professor, en skön hjältinna, en stilig hjälte etc. Handling kan ni säkert räkna ut själva! Filmen är väl värd att se av tre skäl:

  1. den är en tidig film i genren stora ödlor terroriserar världen
  2. slutscenen där hjälten tillsammans med skarpskytten jagar skottläge i en berg- och dalbana
  3. Lee van Cleef finns med i en biroll

Zombies och troll från Nollywood

Även om vi som roar oss med att frossa i stumfilm vet att Norden var tidigt ute inom den gryende filmbranschen (tänk filmer som Häxan, Erotikon, Körkarlen och Herr Arnes penningar eller stjärnor som Asta Nielsen och Maurtiz Stiller) så var åtminstone jag av den uppfattningen att det var Danmark och Sverige som både då och nu hade lite grann av ledartröjan bland de nordiska syskonlanden.

Gå på tur? Bring your chainsaw!

Stora, dumma, illaluktande - och en statshemlighet!

Icke så visar det sig! På senare år har Norge seglat upp som ett aktivt land inom de lite mer intressanta filmsegmenten.

Vad sägs till exempel om äkta nazi-zombie splatter i autentisk norsk hyttemiljö? Vik fredagskvällen åt Død snø!

Eller varför inte frossa i troll i den makalösa Trolljegeren – äkta norsk fantasyaction i dramadokumentärens form!

Två filmer, två upplevelser ni inte vill missa!

 

 

 

Nu finns även jag på paper.li

Från och i morgon har även jag fallit för trycket och startat en egen Twitter-tidning: The Johan_Groth Daily. Här samlas i tidningsformat ett utdrag ur mitt twitterflöde.

Det blir med andra ord mycket e-förvaltning, offentlig sektor, sociala medier, Internet i skolan och verksamhetsutveckling samt, förstås, en hel del som spel, Sverok och stumfilm!

Tidningen bör komma ut vid 10-tiden om allt blivit rätt. Ha en trevlig läsning!

“Ensam hemma” – amerikansk krigshets för barn

Filmer som inte är lämpliga för barn!

Det är märkligt hur man faktiskt, om man vill, kan utveckla nya tankar, bredda sina vyer och få nya perspektiv på saker och ting. Jag läste för en tid sedan Susan Faludis bok “Den amerikanska mardrömmen” och skrev en betraktelse över densamma här på bloggen. Ni som läst posten (eller boken) vet att den handlar om hur många i USA ser på utlänningar, konflikter och, inte minst, sig själva. Det visar sig att läsningen av boken i sin tur leder till en helt nya läsning av stora delar av den amerikanska kulturen.

Ett exempel är de bland många barn så populära filmerna om den ensamma pojken som värjer sig mot ett antal skumma skurkar. Filmerna lystrar till namnet “Home Alone X” där X antar ett nummer mellan 1 och 4.

På ett ytligt plan är filmerna enkel och god underhållning. En pojke lämnas hemma (eller hamnar vilse i New York) och måste ta hand som sig själv samtidigt som han av något skäl jagas av skurkar. Poängen i filmerna är pojkens uppfinningsrikedom när det gäller att ställa till det för skurkarna innan dessa till slut arresteras av polisen.

På ett något djupare plan kan man förundras över filmernas våldsamhet. Min ena tonårsson räknade ut att i film nr 3 skulle de fyra skurkarna tillsammans ha dött 16 gånger om filmen varit på riktigt! Det är på något sätt som om Toontown fått sätta gränsen för vad en figur kan stå ut med.

Den som har läst sin Faludi ser dock ytterligare en djupare och mer sinister nivå. Filmerna är en icke så subtil krigshets riktad mot de allra minsta barnen! Tecknen är många och tydliga. Skurkarna är ofta mer eller mindre utländska eller i vilket fall som helst svartmuskiga. De kvinnliga skurkarna saknar tydligt “riktiga” kvinnliga egenskaper, t.ex. kan de inte köra barnvagn. Hjälten är ett barn, dvs. oskyldig. Hjälten hotas ofta i sitt hem, dvs. inom USA:s gränser. Hjälten har “glömts” bort av sina stressade föräldrar vilka porträtteras som yrkesorienterade yuppies som inte tar familjen på allvar.

Värt att notera är vidare att i film nr 3 kan far i huset resa omkring hur mycket som helst utan problem medan det är modern som inte “tar hand om” sitt barn på grund av sitt jobb. Föräldrarna är också akademiker, stadsbor och uppenbarligen rätt jämställda, med andra ord inga riktiga amerikanska föräldrar! Föräldrar porträtteras som löjliga varelser som inte ens kommer ihåg att sätta på sig byxorna när de ska gå ut.

Läsningen blir med andra ord kristallklar:

  • huvudpersonen Kevin är det unga och oskyldiga landet USA,
  • de fyra skurkarna är utlänningar (Beaupre(!), Ribbons, Jernigan(!) and Unger(!)) som hotar USA,
  • grannen fru Hess (tyskt, lätt nazianstruket namn) är Europa som inledningsvis behandlar Kevin/USA lätt nedlåtande men som på slutet räddas från inget mindre än döden av den unge hjälten som hon då sluter i sin famn,
  • Kevins föräldrar, de som “överger” Kevin (låta en tioåring vara ensam hemma ett par timmar kan i och för sig knappast kallas att överge någon) och inte lyssnar på hans varningar, är alla de grupper som hotar de sanna amerikanska värdena (dvs. liberaler, akademiker, HBT-rörelsen, miljöaktivister, abortförespråkare, anti-NRA-lobbyister etc.).

Nej, för den som har läst Faludi blir filmerna ytterst obehagliga små saker som borde förses med omedelbar giftstämpel!

Skeptisk? Titta på film nr 3 och lyssna på vad Kevin säger där han står utrustad till tänderna med olika “vapen” som han byggt och polisen bär ut de misshandlade skurkarna: “No one can beat me in my own home”. Bättre än så kunde väl inte ens George W. Bush ha formulerat saken!