Dåligt väder ute? Förfäras ej, du lilla hop! Vik eftermiddagen eller kvällen åt en av filmhistoriens sämsta (rating 3/10 på IMDB) monsterskräckisar: The Giant Claw från 1957. Handlingen är lite enkel som genial: en förvuxen fågel som ser ut som en blandning av gam och gås med frisyr à la Knase Anka anfaller jorden. Just storleken spelar roll i denna film; räkna gärna hur många gånger någon säger “It’s big as a battleship!”

Nu vore ju en förvuxen kalkon inget för USA:s samlade militära styrkor, som här företräds av två guldgalonerade generaler, men det hela kompliceras av att fågeln i fråga omges av en skyddande sköld av anti-materia! Hur detta kan vara fallet förklaras i filmen snabbt och elegant med att fågeln kommer från yttre rymden. But of course, det är ju helt rimligt eftersom man i inledningen meddelar att fågeln flyger mångdubbelt snabbare än ljudet (jepp, ljudet!).

För alla er som följt mitt råd och läst Susan Faludi under sommaren kan det vara gott att veta att den kvinnliga huvudrollen är både aktiv och matematiker (t.o.m. den enda i filmen som kan köra datormaskiner). Hon är både rapp i munnen och skicklig med geväret (“I’m from Montana you know!”). Inte undra på att filmen inte slog

Litet PS till alla tekniknördar: kolla gärna in de apparater som används i filmen. Det är bara 50 år sedan!

Närliggande poster:

1. Indestructible Man
2. The Mummy
3. The Man Who Laughs

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Filmen “The Man Who Laughs” från 1928 av Paul Leni och med Conrad Veidt och Mary Philbin i huvudrollerna är en film som på sätt och vis markerar slutet på 10- och 20-talets klassiska och nyskapande stumfilmer.

Tecknen på att vi står inför ett skifte är många: filmen är full av referenser till föregångare som Doktor Caligaris kabinett (1920) och He Who Gets Slapped (1924), ton och nyans i bildspråk men framför alltid handling är klart amerikansk (filmen är inspelad på Univeral City i Kalifornien) och Leni själv dör året därpå.

Handlingen är i sig dramatisk nog: en ung prins i 1600-talets England straffas för sin fars upprorsförsök. Straffet består i att hans mun skärs till ett leende “så att alltid ska skratta åt sin far”. Prinsen växer upp hos ett kringresande teatersällskap under artistnamnet “Skrattmänniskan”. Han lockar publiken till skratt men lider av att alltid uppfattas som lycklig och leende vilket innebär att ingen tar honom på allvar alternativt uppfattar honom som respektlös.

Hans lycka i livet är den blinda Dea, den enda som “ser” honom som han är. En dag avslöjas Gwynplaines bakgrund och han blir en bricka i ett cyniskt spel om makt och pengar innan han flyr England tillsammans med Dea och sin fosterfar teaterdirektören.

Filmen är till sin handling en melodram men genom att Leni till fullo behärskar expressionismens skugg- och stämningsspel skapas en känsla i filmen som snarare gör den till en skräckfilm i samma anda som Caligari, Golem, Körkarlen och, förstås, Nosferatu. Känslan av en själens klaustrofobiska skräck (snarare än en skräck riktat mot ett extern hot) förstärks av Veidts oerhört uttrycksfulla men samtidigt sparsmakade mimik (jämför gärna med övriga skådespelare i filmen som vevar med armarna och hoppar och skuttar).

Den linjära handlingen och det i princip lyckliga slutet visar det amerikanska inflytandet. Jag är övertygad om att Leni, om han varit kvar i Europa, skulle ha låtit fler karaktärer utveckla fler bottnar (t.ex. hovnarren Barkilphedro som utvecklas till en skicklig politisk intrigör) och att slutet skulle ha varit mindre sockersött.

Även med dessa invändningar är filmen ett mästerverk. Ingen, utom möjligen den oförliknelige Lon Chaney, kan som Conrad Veidt gestalta själens ångest och de stunder av lycka livet trots allt kan skänka!

Närliggande poster:

1. Indestructible Man
2. The Giant Claw
3. The Mummy

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Ibland öppnar sig helt nya världar. I helgen har jag haft anledning att läsa på och lära mig mer om två intressanta amerikanska fenomen: blackface och minstrel shows.

Blackface var ett sätt att sminka sig (oberoende av vilken hudfärg man hade till att börja med – det finns färgade artister som uppträdde i blackface) för att återge en stereotyp bild av en “svart person”.

Minstrel shows var en sorts revyer som växte fram i början på 1800-talet och som fick sin höjdpunkt under senare delen av 1800-talet och de första decennierna på 1900-talet. Minstrel shows kännetecknas av att vita eller svarta skådespelare framträder i blackface och framför sång- och dansnummer samt komiska dialoger. Minstrel shows tar sin utgångspunkt i en idealiserad (och, måste man säga, rasistisk) uppfattning av hur de färgade i USA tänktes leva, tänka och uppföra sig. I minstrel shows fanns ett antal arketyper: Jim Crow, the mammy, the dandy etc. som återkom regelbundet.

Det finns mycket intressant att läsa om dessa två fenomen, börja gärna på Wikipedia. En reflexion jag gör är att minstrel shows har en del gemensamt med commedia dell’arte. Bägge omfattade en blandning av improvisation och fasta format och, icke minst, roller. Commedia dell’arten var tidigt ute när det gäller att låta kvinnor spela kvinnoroller. På samma sätt kan man spekulera i om minstrel shows genom att visa upp “svarta” aktörer kunde bidra till att synliggöra färgade i det samhället.

Man kan också spekulera i om det kan vara så att skådespelare genom att ikläda sig blackface tar på sig en roll som gör det möjligt att framföra kritik mot olika samhällsfenomen utan att så att säga blotta sig själv.

Jag bifogar ett exempel på sent blackface-shov. Det är från filmen Mammy från 1930 med Al Jolson. Då hade minstrel showerna i stort försvunnit och hela traditionen sugits upp i den mer påkostade showkultur som vi känner så väl från denna tid.

Titta på filmen och sök sedan själv exempel på minstrel shows och blackface! Ett mycket bra ställe att börja på är filmen Dumbo.

x

Närliggande poster:

1. Al Jolson

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Lon Chaney (liggande) som HE

Filmen “He who gets slapped” från 1924 är ett mästerverk. Lon Chaney spelar en forskare (Paul Beaumont) som blir lurad av sin menecat och  bedragen av sin fru. I sin desperation söker han sig till en cirkus där han som clownen HE i sitt paradnummer om och om igen återupplever sin förnedring.

Under filmens första 15 minuter, när man anar den annalkande katastrofen just för att allt går så bra, är det näst intill omöjligt att andas. När man följer HEs liv på cirkus svider det i hjärtat när han varje kväll åter utsätter sig för sitt ursprunliga lidande.

En dag tänds ett hopp när en ung flicka ansluter sig till cirkusen. Hoppet blandas med sorg eftersom HEs kärlek är så stark och just därför omöjlig. När han till slut, till publikens jubel, dör i manegen är tårarna inte långt borta …

Lon Chaney är en känslornas mästare. På ett avstånd i tiden på över 85 år, i en film utan ljud, gör han sin smärta, sin sorg och  sin kärlek till något nästan fysiskt.

Liksom i många andra filmer med Chaney så ställer filmen frågor om kärlek, hopp och glädje. Är dessa alls möjliga känslor i vår värld? Eller är de nödvändiga just för att vår värld behöver dem? Lon Chaney spelar ut varje känsla, från sitt hjärtas innersta rum och lyckas i och med detta nå även oss …

P.S. För oss svenskar är det intressant att filmen är regisserad av Victor Sjöström (“Seastrom”) som tillsammans med Mauritz Stiller tillbringade ett antal år i USA (det gick bättre för Sjöström än för Stiller som snart återvände till Sverige).

Närliggande poster:

1. Indestructible Man
2. Dr. Jekyll and Mr. Hyde
3. Shrook ut, NetNewsWire in

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Fredric March och Miriam Hopkins (1932)

Robert Louis Stevensons bok “Dr. Jekyll and Mr. Hyde” tillhör de litterära klassiker som filmats otaliga gånger med varierande resultat. På IMDb ger en sökning på “Jekyll” över 60 träffar. Enligt Wikipedia finns över 123 filmatiseringar!

Nyligen såg jag en av de mera kända versioner: Dr. Jekyll and Mr. Hyde från 1932 med Fredric March och Miriam Hopkins. Alla känner väl till historien så jag gör ingen resumé här och nu.

Suffice to say att detta är intressant film. Jekyll/Hyde visar hur det bästa kan vändas till sin motsats om det inte finns “hjärtats kärlek” med. Det räcker inte att hjälpa de fattiga som Henry Jekyll (även om det naturligtvis är bra för den enskilde fattige som blir opererad av honom) när han i nästa ögonblick kan hota, slå och döda en annan människa.

Poängen är att man kan inte agera gott och ont i livet och hoppas att summan blir större än noll. Jekyll anser sig, delvis genom sin “godhet”, ha rätt att få som han vill, mot sin fästmö, mot sin blivande svärfar och mot Ivy Pierson (Miriam Hopkins). Egentligen är Jekyll, i denna version, en fulländad egoist, en “övermänniska” som på något sätt kanske inte står borttom gott och ont men i alla fall kan handla med gott och ont.

Notera även det hur March ger en påträngande bild av hur en hustrumisshandlare agerar med en blandning av fysisik och psykisk misshandel. Detta är den mest skrämmande delen av filmen …

Närliggande poster:

1. Gott kaffe och WLAN
2. Santa Claus Conquers the Martians
3. The Giant Claw

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Filmen “The Mummy” från 1932 är en absolut “must see”. Boris Karloff är strålande som mumien Imhotep i denna mörka, magiska och sorgsna film.

Jag ska inte skriva en alltför lång post utan bara konstatera att detta är en av de riktigt klassiska skräckfilmerna, ja filmerna överhuvudtaget.

Det är en film som handlar först och främst handlar om kärlek men också om behovet av att gå vidare, att låta det som hänt vara.

Filmen är lågmäld, fylld av skuggor, kontraster och stämningar. Den saknar förtjänstfullt nog allt splatter och alla dundrande effekter som så ofta kännetecknar moderna filmer.

Det man kan undra är om dagens konstnärer av olika slag helt tappat förmågan att säga något som talar till vår själ och inte till ögon och öron?

Igen: har du inte sett The mummy se den i kväll! Har du redan sett den, se den igen!

PS Här ytterligare en bra länk utöver de redan nämnda: http://www.davidmanners.com/mummy.html

Närliggande poster:

1. Indestructible Man
2. He who gets slapped
3. The Giant Claw

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Filmen “The Saga of the Viking Women and Their Voyage to the Waters of the Great Sea Serpent” (IMDB) från 1957 är i sann mening obetalbar. Obetalbar är den kompletta okunnigheten om vikingarnas klädsel, kultur, skepp, hemmiljö etc. Obetalbar är dialog och skådespeleri som påminner mig om de nollespex jag genomled på KTH för många år sedan. Obetalbar är titeln som är en verklig spoiler. Obetalbar är sjöormen som ger tre gästspel och mest ser ut som en svart skugga bland vågorna. Obetalbar är manus som låter ett dussin kvinnor, alla unga, alla vackra, vara de enda som är kvar i byn när männen (all vackra, alla unga) av oklar anledningen försvunnit ut till havs. Finns det inga barn, inga äldre i samhället?

Och ändå kan jag inte låta bli att tycka om filmer som denna. De är på något sätt naiva och oskuldsfulla och därmed optimistiska och hoppfulla. De är en saga i Jan-Öjvind Swahns mening (se föregående post).

Om du känner dig nere och vill muntra upp dig och samtidigt påminna dig om att allt inte var bättre förr: se The Saga of the Viking Women and Their Voyage to the Waters of the Great Sea Serpent”!

Närliggande poster:

1. Brödluvan – en saga för stora barn i tre delar
2. Kinesiska tänkare
3. Arbeta utan onödiga möten?

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Filmen Indestructible Man från 1956 (IMDB) är en tämligen tidstypisk science fiction-film. En nyligen avrättad gangster återuppväcks av misstag av två forskare och får samtidigt egenskaper som liknar Stålmannens. En lustig twist är att i denna metamorfos blir att han stum!

Filmen kan man möjligen tycka att det inte finns så mycket att säga om. Vad gäller skådespelarnas insatser, handling, dialog, utformnig av affisch etc. så faller filmen in i 1950-talets trend av billiga skräckfilmer. Likväl kan man se filmen som mer än en dryg timmes förströelse. Filmen pekar på en entusiasm men också oro inför teknikens landvinningar; jag drar paralleller till atombomben. “Monstret” kan också ses som en företrädare för ett gammalt samhället, förkrigstidens gangstervälde, som kanske återkommit för att hemsöka det modera USA. Lyckligtvis finns ju renhjärtade dansflickor och hederliga poliser som kan reda ut saker och ting och dessutom lyckligen förenas på slutet.

Kanske mer intressant än filmen i sig är att gangstern / monstret spelas av Creighton Tull Chaney, mer känd under namnet Lon Chaney Jr. Chaney var stjärnan i ett stort antal lågbudgetskräckfilmer, framför allt under 1950-talet. Chaney var son till stumfilmernas mästare av skräck Lon Chaney. Förslaget att Creighton skulle kalla sig Lon var ett rent PR-knep från filmbolagens sida. Chaney själv gillade inte detta alls. Chaney gjorde inte bara B-skräckisar utan var även med i ett antal “riktiga” filmer, bl.a. High Noon och Of Mice and Men. Mest känd är han måhända för sin roll i den klassiska varulvsfilmen The Wolf Man (där han spelar mot bl.a. Claude Rains och Bela Lugosi). The Wolf Man är en komplex och sorglig film som förtjänar en egen post.

I vilket fall som helst är filmen en utmärkt företrädare för en stark genre och förtjänar absolut att ses även idag!

Närliggande poster:

1. He who gets slapped
2. The Man Who Laughs
3. The Giant Claw

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Filmen “Santa Claus Conquers the Martians” (se IMDB) måste nog rubriceras som en riktig kalkon. Men är det inte så att kalkon är gott då och då? Hur som helst, ett antal (snälla) marsianer kidnappar Jultomten för att han ska  sprida lite glädje bland barnen på Mars. Några (elaka) marsianer tycker inte om detta eftersom barnen riskerar att bli bortklemade. Några rafflade episoder (som bl.a. involverar en förlamningsstråle och en robot) senare kan Jultomten med ett ho-ho-ho lämna Mars barn i en lokal tomtes goda händer och återvända till Jorden.

En film som denna är ju ett lustigt tidsfördriv där man kan reflektera kring saker som varför skulle man äta piller på Mars i stället för mat och hur kan man få sannolikt seriösa skådespelare att ha på sig luvor med en antenn till vänster och en halv dammsugarslang till höger?

Filmen har en härlig doft av den framtidstro som kännetecknar 1950- och 1960-talen. Det enda som lämnar en lätt undrande är den lång sekvens av klipp på amerikanska stridsflygplan som står redo att möta marsianernas förmodade anfall. Kan man här se ett underförstått meddelande till verklighetens “marsianer” inom Warszawapakten?

Närliggande poster:

1. Indestructible Man
2. The Giant Claw
3. The Man Who Laughs

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.