Jag upptäckte just att igår publicerade jag min 500:e post här på bloggen! Jag måste säga att jag blev lite förvånad. Inte trodde jag att det hade hunnit bli så många.

Jag tackar er alla som läst och kommenterat, här eller på Facebook och Twitter. Era tillrop, glada och/eller kritiska, gör det extra roligt att skriva.

Jag kommer att fortsätta erbjuda en blandning av skämt och allvar. På den mer skämtsamma sidan kommer ni att hitta poster om film, musik och böcker, reflexioner över livet m.m. På den mer allvarsamma sidan kommer jag att fortsätta skriva om upphandlingar, skolan, offentlig sektor och demokrati.

Jag kommer att fortsätta häckla de okunniga, de inskränkta och de snåla. Jag kommer att fortsätta hylla öppenhet, förnuft och känsla, engagemang och omtanke!

Som alltid ser jag fram emot era synpunkter och kommentarer!

/Johan

Bloggar etiketter: arbetsrelaterat, bloggar, demokrati, filmer, livet

Närliggande poster:

1. Ny post på Mindpark Det var ett tag sedan jag skrev något på Mindpark....
2. A-post? Samtal med sonen i morse: Jag: “Vad? Har kommunen skickat...
3. Mindpark årets mest inlänkande blogg #yaba Proud to be part of Mindpark! Alldeles nyss var det...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Här väcks postens första fråga: finns det några amerikanska berättelser (filmer eller annat) där hjälten löser knepiga situationer med list och förslagenhet? Europeisk sagotradition är ju full av fiffiga hjältar som inte nödvändigtvis behöver tillgripa massivt våld (t.ex. Kaunas och jätten Stalo och sagan om den modige lille skräddaren). I USA tycks hjälten alltid behöva skjuta sig fri … Motexempel välkomnas!

I helgen läste jag också en del manga (finns t.ex. här) och en helt annan tanke väcktes. Många mangor börjar bra, hamnar i någon form av tröstlöst träsktrampande på mitten och buklandar på slutet (t.ex. Shaman King). Ser vi här en sorglig effekt av högt driven kommersialism? En bra författare kommer loss med en bra historia (början). Förlaget vittrar försäljning och kräver många böcker (tröstlösa träsket) varpå författaren packar ihop och begår ett sorts sublimerat självmord (dvs. avslutar serien abrupt). Synpunkter välkomnas!

Hasta la vista, baby!

Bloggar etiketter: böcker, filmer, filosofi

Närliggande poster:

1. “Oj, titta en kines!” – om två svenska böcker om Kina Här kommer en något ovanlig post här på min blogg....
2. Bra appar till iPhone #4 Nu dags för ytterligare en nästa post om bra appar...
3. Katten Murrs tankar om livet samt fragmentarisk biografi över kapellmästaren Johannes Kreisler i form av slumpvisa makulaturblad Boken “Katten Murrs tankar om livet samt fragmentarisk biografi över...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Jag har nyligen föresatt mig att ta mig igenom alla Gojira-filmerna och fann det vara på sin plats att värma upp inför detta mastodont projekt med att se en föregångare till det radioaktiva monstret från Japan.

Det visar sig nämligen att det redan 1953 rullades upp en film på biodukarna med det lovande namnet “The Beast from 20.000 fathoms“.

I filmen fanns allt man kan önska sig: ett STORT monster, en polarexpedition, en riktig professor, en skön hjältinna, en stilig hjälte etc. Handling kan ni säkert räkna ut själva! Filmen är väl värd att se av tre skäl:

1. den är en tidig film i genren stora ödlor terroriserar världen
2. slutscenen där hjälten tillsammans med skarpskytten jagar skottläge i en berg- och dalbana
3. Lee van Cleef finns med i en biroll

Bloggar etiketter: filmer, recension

Närliggande poster:

1. Varje dag dör 5 000 barn av förorenat vatten Men om 12 sekunder tänker du nog på annat. Vi...
2. The Mummy Filmen “The Mummy” från 1932 är en absolut “must see”....
3. “Ensam hemma” – amerikansk krigshets för barn Filmer som inte är lämpliga för barn! Det är märkligt...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Gå på tur? Bring your chainsaw!

Stora, dumma, illaluktande - och en statshemlighet!

Icke så visar det sig! På senare år har Norge seglat upp som ett aktivt land inom de lite mer intressanta filmsegmenten.

Vad sägs till exempel om äkta nazi-zombie splatter i autentisk norsk hyttemiljö? Vik fredagskvällen åt Død snø!

Eller varför inte frossa i troll i den makalösa Trolljegeren - äkta norsk fantasyaction i dramadokumentärens form!

Två filmer, två upplevelser ni inte vill missa!

Bloggar etiketter: filmer, fredagskul

Närliggande poster:

1. Rätt taktik mot zombies? Denna fredag bjuder jag på något lite extra: en interaktiv...
2. Bilden ni väntat på från Twittercensus Frågan låg i luften på gårdagen seminarium i anledning av...
3. Spridda intryck från Kina För en tid sedan var jag i Kina, närmare bestämt...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Det blir med andra ord mycket e-förvaltning, offentlig sektor, sociala medier, Internet i skolan och verksamhetsutveckling samt, förstås, en hel del som spel, Sverok och stumfilm!

Tidningen bör komma ut vid 10-tiden om allt blivit rätt. Ha en trevlig läsning!

Bloggar etiketter: affärsnytta, arbetsrelaterat, debattinlägg, e-förvaltning, e-utveckling, entreprenörskap, filmer, Internet, Internet i skolan, iPad, iPhone, offentlig sektor, sociala webben, sverok, webben

Närliggande poster:

1. Reklam: Föredrag på Pensionsmyndigheten Pensionsmyndigheten har bett mig att göra en presenatation på temat...
2. Hur använder myndigheter sociala medier? Precis före sommaren genomförde jag tillsammans med AB Stelacon en...
3. Offentliga data som plattform för utveckling av nya tjänster I fredags var jag på seminariet “Offentliga data som plattform...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Filmer som inte är lämpliga för barn!

Det är märkligt hur man faktiskt, om man vill, kan utveckla nya tankar, bredda sina vyer och få nya perspektiv på saker och ting. Jag läste för en tid sedan Susan Faludis bok “Den amerikanska mardrömmen” och skrev en betraktelse över densamma här på bloggen. Ni som läst posten (eller boken) vet att den handlar om hur många i USA ser på utlänningar, konflikter och, inte minst, sig själva. Det visar sig att läsningen av boken i sin tur leder till en helt nya läsning av stora delar av den amerikanska kulturen.

Ett exempel är de bland många barn så populära filmerna om den ensamma pojken som värjer sig mot ett antal skumma skurkar. Filmerna lystrar till namnet “Home Alone X” där X antar ett nummer mellan 1 och 4.

På ett ytligt plan är filmerna enkel och god underhållning. En pojke lämnas hemma (eller hamnar vilse i New York) och måste ta hand som sig själv samtidigt som han av något skäl jagas av skurkar. Poängen i filmerna är pojkens uppfinningsrikedom när det gäller att ställa till det för skurkarna innan dessa till slut arresteras av polisen.

På ett något djupare plan kan man förundras över filmernas våldsamhet. Min ena tonårsson räknade ut att i film nr 3 skulle de fyra skurkarna tillsammans ha dött 16 gånger om filmen varit på riktigt! Det är på något sätt som om Toontown fått sätta gränsen för vad en figur kan stå ut med.

Den som har läst sin Faludi ser dock ytterligare en djupare och mer sinister nivå. Filmerna är en icke så subtil krigshets riktad mot de allra minsta barnen! Tecknen är många och tydliga. Skurkarna är ofta mer eller mindre utländska eller i vilket fall som helst svartmuskiga. De kvinnliga skurkarna saknar tydligt “riktiga” kvinnliga egenskaper, t.ex. kan de inte köra barnvagn. Hjälten är ett barn, dvs. oskyldig. Hjälten hotas ofta i sitt hem, dvs. inom USA:s gränser. Hjälten har “glömts” bort av sina stressade föräldrar vilka porträtteras som yrkesorienterade yuppies som inte tar familjen på allvar.

Värt att notera är vidare att i film nr 3 kan far i huset resa omkring hur mycket som helst utan problem medan det är modern som inte “tar hand om” sitt barn på grund av sitt jobb. Föräldrarna är också akademiker, stadsbor och uppenbarligen rätt jämställda, med andra ord inga riktiga amerikanska föräldrar! Föräldrar porträtteras som löjliga varelser som inte ens kommer ihåg att sätta på sig byxorna när de ska gå ut.

Läsningen blir med andra ord kristallklar:

• huvudpersonen Kevin är det unga och oskyldiga landet USA,
• de fyra skurkarna är utlänningar (Beaupre(!), Ribbons, Jernigan(!) and Unger(!)) som hotar USA,
• grannen fru Hess (tyskt, lätt nazianstruket namn) är Europa som inledningsvis behandlar Kevin/USA lätt nedlåtande men som på slutet räddas från inget mindre än döden av den unge hjälten som hon då sluter i sin famn,
• Kevins föräldrar, de som “överger” Kevin (låta en tioåring vara ensam hemma ett par timmar kan i och för sig knappast kallas att överge någon) och inte lyssnar på hans varningar, är alla de grupper som hotar de sanna amerikanska värdena (dvs. liberaler, akademiker, HBT-rörelsen, miljöaktivister, abortförespråkare, anti-NRA-lobbyister etc.).

Nej, för den som har läst Faludi blir filmerna ytterst obehagliga små saker som borde förses med omedelbar giftstämpel!

Skeptisk? Titta på film nr 3 och lyssna på vad Kevin säger där han står utrustad till tänderna med olika “vapen” som han byggt och polisen bär ut de misshandlade skurkarna: “No one can beat me in my own home”. Bättre än så kunde väl inte ens George W. Bush ha formulerat saken!

Bloggar etiketter: debattinlägg, filmer, recension

Närliggande poster:

1. Hjälp för barn med koncentrations- och motorikproblem Jag har just läst rapporten “Sensorimotor therapy: physical and psychological...
2. Handbok för föräldrar – Lär dig vad ditt barn gör på Internet Av en slump hittade jag häromdagen “Handbok för föräldrar –...
3. Brödluvan – en saga för stora barn i tre delar Förord Någon gång i slutet på 1970-talet hörde jag sagan...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Nu vore ju en förvuxen kalkon inget för USA:s samlade militära styrkor, som här företräds av två guldgalonerade generaler, men det hela kompliceras av att fågeln i fråga omges av en skyddande sköld av anti-materia! Hur detta kan vara fallet förklaras i filmen snabbt och elegant med att fågeln kommer från yttre rymden. But of course, det är ju helt rimligt eftersom man i inledningen meddelar att fågeln flyger mångdubbelt snabbare än ljudet (jepp, ljudet!).

För alla er som följt mitt råd och läst Susan Faludi under sommaren kan det vara gott att veta att den kvinnliga huvudrollen är både aktiv och matematiker (t.o.m. den enda i filmen som kan köra datormaskiner). Hon är både rapp i munnen och skicklig med geväret (“I’m from Montana you know!”). Inte undra på att filmen inte slog

Litet PS till alla tekniknördar: kolla gärna in de apparater som används i filmen. Det är bara 50 år sedan!

Bloggar etiketter: filmer, recension

Närliggande poster:

1. Indestructible Man Filmen Indestructible Man från 1956 (IMDB) är en tämligen tidstypisk...
2. The Man Who Laughs Filmen “The Man Who Laughs” från 1928 av Paul Leni...
3. Santa Claus Conquers the Martians Filmen “Santa Claus Conquers the Martians” (se IMDB) måste nog...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Tecknen på att vi står inför ett skifte är många: filmen är full av referenser till föregångare som Doktor Caligaris kabinett (1920) och He Who Gets Slapped (1924), ton och nyans i bildspråk men framför alltid handling är klart amerikansk (filmen är inspelad på Univeral City i Kalifornien) och Leni själv dör året därpå.

Handlingen är i sig dramatisk nog: en ung prins i 1600-talets England straffas för sin fars upprorsförsök. Straffet består i att hans mun skärs till ett leende “så att alltid ska skratta åt sin far”. Prinsen växer upp hos ett kringresande teatersällskap under artistnamnet “Skrattmänniskan”. Han lockar publiken till skratt men lider av att alltid uppfattas som lycklig och leende vilket innebär att ingen tar honom på allvar alternativt uppfattar honom som respektlös.

Hans lycka i livet är den blinda Dea, den enda som “ser” honom som han är. En dag avslöjas Gwynplaines bakgrund och han blir en bricka i ett cyniskt spel om makt och pengar innan han flyr England tillsammans med Dea och sin fosterfar teaterdirektören.

Filmen är till sin handling en melodram men genom att Leni till fullo behärskar expressionismens skugg- och stämningsspel skapas en känsla i filmen som snarare gör den till en skräckfilm i samma anda som Caligari, Golem, Körkarlen och, förstås, Nosferatu. Känslan av en själens klaustrofobiska skräck (snarare än en skräck riktat mot ett extern hot) förstärks av Veidts oerhört uttrycksfulla men samtidigt sparsmakade mimik (jämför gärna med övriga skådespelare i filmen som vevar med armarna och hoppar och skuttar).

Den linjära handlingen och det i princip lyckliga slutet visar det amerikanska inflytandet. Jag är övertygad om att Leni, om han varit kvar i Europa, skulle ha låtit fler karaktärer utveckla fler bottnar (t.ex. hovnarren Barkilphedro som utvecklas till en skicklig politisk intrigör) och att slutet skulle ha varit mindre sockersött.

Även med dessa invändningar är filmen ett mästerverk. Ingen, utom möjligen den oförliknelige Lon Chaney, kan som Conrad Veidt gestalta själens ångest och de stunder av lycka livet trots allt kan skänka!

Bloggar etiketter: filmer, recension

Närliggande poster:

1. Indestructible Man Filmen Indestructible Man från 1956 (IMDB) är en tämligen tidstypisk...
2. Jag gillar inte att man skyller ifrån sig ”Dagispersonal anmälde inte misstänkt barnmisshandel: Vi tänkte anmäla men hann...
3. He who gets slapped Lon Chaney (liggande) som HE Filmen “He who gets slapped”...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Blackface var ett sätt att sminka sig (oberoende av vilken hudfärg man hade till att börja med – det finns färgade artister som uppträdde i blackface) för att återge en stereotyp bild av en “svart person”.

Minstrel shows var en sorts revyer som växte fram i början på 1800-talet och som fick sin höjdpunkt under senare delen av 1800-talet och de första decennierna på 1900-talet. Minstrel shows kännetecknas av att vita eller svarta skådespelare framträder i blackface och framför sång- och dansnummer samt komiska dialoger. Minstrel shows tar sin utgångspunkt i en idealiserad (och, måste man säga, rasistisk) uppfattning av hur de färgade i USA tänktes leva, tänka och uppföra sig. I minstrel shows fanns ett antal arketyper: Jim Crow, the mammy, the dandy etc. som återkom regelbundet.

Det finns mycket intressant att läsa om dessa två fenomen, börja gärna på Wikipedia. En reflexion jag gör är att minstrel shows har en del gemensamt med commedia dell’arte. Bägge omfattade en blandning av improvisation och fasta format och, icke minst, roller. Commedia dell’arten var tidigt ute när det gäller att låta kvinnor spela kvinnoroller. På samma sätt kan man spekulera i om minstrel shows genom att visa upp “svarta” aktörer kunde bidra till att synliggöra färgade i det samhället.

Man kan också spekulera i om det kan vara så att skådespelare genom att ikläda sig blackface tar på sig en roll som gör det möjligt att framföra kritik mot olika samhällsfenomen utan att så att säga blotta sig själv.

Jag bifogar ett exempel på sent blackface-shov. Det är från filmen Mammy från 1930 med Al Jolson. Då hade minstrel showerna i stort försvunnit och hela traditionen sugits upp i den mer påkostade showkultur som vi känner så väl från denna tid.

Titta på filmen och sök sedan själv exempel på minstrel shows och blackface! Ett mycket bra ställe att börja på är filmen Dumbo.

Bloggar etiketter: filmer, historia

Närliggande poster:

1. Al Jolson I går skrev jag om minstrel shows och blackface. I...
2. Fornkyrkan och den grekiska bildningen Nyligen lästa jag Albert Wifstrands bok “Fornkyrkan och den grekiska...
3. Indestructible Man Filmen Indestructible Man från 1956 (IMDB) är en tämligen tidstypisk...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.

Lon Chaney (liggande) som HE

Filmen “He who gets slapped” från 1924 är ett mästerverk. Lon Chaney spelar en forskare (Paul Beaumont) som blir lurad av sin menecat och  bedragen av sin fru. I sin desperation söker han sig till en cirkus där han som clownen HE i sitt paradnummer om och om igen återupplever sin förnedring.

Under filmens första 15 minuter, när man anar den annalkande katastrofen just för att allt går så bra, är det näst intill omöjligt att andas. När man följer HEs liv på cirkus svider det i hjärtat när han varje kväll åter utsätter sig för sitt ursprunliga lidande.

En dag tänds ett hopp när en ung flicka ansluter sig till cirkusen. Hoppet blandas med sorg eftersom HEs kärlek är så stark och just därför omöjlig. När han till slut, till publikens jubel, dör i manegen är tårarna inte långt borta …

Lon Chaney är en känslornas mästare. På ett avstånd i tiden på över 85 år, i en film utan ljud, gör han sin smärta, sin sorg och  sin kärlek till något nästan fysiskt.

Liksom i många andra filmer med Chaney så ställer filmen frågor om kärlek, hopp och glädje. Är dessa alls möjliga känslor i vår värld? Eller är de nödvändiga just för att vår värld behöver dem? Lon Chaney spelar ut varje känsla, från sitt hjärtas innersta rum och lyckas i och med detta nå även oss …

P.S. För oss svenskar är det intressant att filmen är regisserad av Victor Sjöström (“Seastrom”) som tillsammans med Mauritz Stiller tillbringade ett antal år i USA (det gick bättre för Sjöström än för Stiller som snart återvände till Sverige).

Bloggar etiketter: filmer, recension

Närliggande poster:

1. Indestructible Man Filmen Indestructible Man från 1956 (IMDB) är en tämligen tidstypisk...
2. The Man Who Laughs Filmen “The Man Who Laughs” från 1928 av Paul Leni...
3. Dr. Jekyll and Mr. Hyde Fredric March och Miriam Hopkins (1932) Robert Louis Stevensons bok...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.