En grundläggande fråga i utbildningsdebatten är vilka kunskaper olika utbildningar skall eller bör ge. De mer principiella övervägandena är svåra att göra och ett heltäckande svar kräver förmodligen att man kan förutsäga framtiden, något erfarenheten visat är nog så svårt.

Av detta och andra skäl övergår diskussionen om vad man skall lära sig ofta i en debatt om vilka kurser som skall ingå i utbildningen. Att en kurs redan finns på högskolan är i detta sammanhang en merit i sig. Debattens vågor brukar kunna bli höga med argument för och emot diskret matematik, ritteknik, kärnkemi, strömningsmekanik och vad det nu kan vara för ämnen och kurser. Mer sällan rör debatten vad kurserna innehåller och om stoffet har någon relevans, dvs just de frågor som den ursprungliga grundläggande frågan handlar om.

Icke desto mindre återkommer med jämna mellanrum debatten om utbildningarnas innehåll (notera att detta är något annat än en debatt om vad eleverna behöver lära sig), initierad av riksdag, regering, industrin, högskolan eller studenterna. En känsla av dejà-vu kan ibland, åtminstone för den något grånade, ackompanjera debatten.

För de som vill hävda att det finns något nytt under solen rekommenderas en historisk tillbakablick. En utmärkt startpunkt utgör Anders Bruuns examensarbete “Teknisk fysik – teknik eller fysik?” (TRITA-HOT-2013, 1985). Bruun klassificerar och kvantifierar de timmar olika ämnen haft och kunde ha fått på teknisk fysik. Detaljer liksom helheten är intressanta och tankeväckande.

I stora drag kan rapporten sammanfattas som att kurser kommer och går men utbildningslinjer består (t.ex. ingick metallografi ej i den ursprungliga kursplanen men dyker upp 1945 för att åter försvinna 1965; vidare ingick “mjuka” ämnen som rättskunskap i den ursprungliga kursplanen, de försvann mellan ungefär 1970 och 1985 för att sedan återuppstå som s.k. TMS-ämnen).

Nå, det är väl bra att utbildningarna förändras? Det är sant om förändringarna är en följd av nya behov inom arbetslivet eller nya insikter om vilka kunskaper som är viktiga att ha med sig ut i livet. Jag dristar mig påstå att ingendera av dessa mekanismer påverkar utbildningarnas innehåll. Förändringar i arbetslivet går snabbare än förändringar inom högskolan kan och, tror jag, bör ske. En förändring i en utbildningslinje kan därför aldrig föregå utan bara bekräfta en förändring inom arbetslivet. Nya insikter om vad man bör ha med sig ut i livet brukar inte överleva den byråkratiska processen från riksdag, departement och högskoleledning till föreläsaren eller läroboksförfattaren, åtminstone inte förrän efter en lång transitionstid varför förändringsvärdet är detsamma som tidigare.

Så långt kommen förvånar det ej om en känsla av hopplöshet infinner sig hos läsaren. Det är dock alldeles onödigt om man kombinerar det ovan sagda med min huvudtes: Det spelar ingen roll vad man läser för kurser. Det viktiga med utbildningar av den typ som finns på KTH är att ge en allmän introduktion till området, redogöra för ett antal användbara begreppssystem och analysmetoder, upparbeta en viss fingertoppskänsla för vad som är rimligt och skapa ett bestående intresse.

Med risk för att förfalla till anekdotisk bevisföring vill jag kort redogöra för min egen erfarenhet. Min utbildning består av en grundexamen i teknisk fysik och en doktorsexamen i strömningsmekanik. Min yrkeserfarenhet utgörs av tre år som datakonsult och fyra år som sakkunnig inom utbildningsområdet på bl.a. Utbildningsdepartementet och Skolverket. Man kan med fog säga att jag inte sedan jag lämnade KTH någonsin haft användning för något av det jag direkt lärde mig, dvs. jag har aldrig programmerat i BASIC, aldrig löst en integral, inte uppmätt en brewstervinkel, aldrig sett en femhundraväljare, aldrig gjort en Laplacetransform och aldrig träffat vare sig Newton eller Raphson. Ändå har det gått förhållandevis bra utan större klagomål från arbets- och uppdragsgivarna. Detta beror, enligt min åsikt, på att jag på KTH lärde mig alla de generella färdigheter som nämnts ovan och det beror på att tillräckligt många av mina lärare (icke minst mina handledare under doktorandåren) förmådde skapa intresse och nyfikenhet.

Jag anser således att det viktiga inte är vad man läser utan att man läser. Jag anser att det viktiga är att lärarna entusiasmerar och visar på nya frågor, metoder och problem och inte att de till varje pris redogör för en viss stoffmängd. Jag anser att trots att jag arbetar inom ett helt annat område än det jag är utbildad för har min civilingenjörsutbildning varit till stor nytta och glädje – eller är det kanske just därför?

/Johan Groth, F-80

[Publicerad i KTH:s tidning för grundutbildningen, Gru-bladet nr 9:1997]