Nu har jag tagit ytterligare ett tag i min hög med gamla s.k. flickböcker. Denna gång har jag läst “Astas nya hem” av Anna Baadsgaard (B. Wahlströms förlag, Stockholm 1932). Jag ska inte, som jag brukar, ge en kort resumé av handlingen för den är ganska typisk för denna genre utan istället göra ett per mer generella reflektioner.
Boken kom ut år 1932 i Sverige, det är inte mycket mer än 75 år sedan. Det är med andra ord inte så länge sedan och det finns en hel del människor i livet som var lika gammal som Asta (eller i alla fall hennes lillebror) detta år. Likväl beskriver boken en helt annan värld.
Här är människor så fattiga att de bor i dragiga vindslägenheter utan elektriskt ljus. Här kan en ensam mamma vara tvungen att sälja stora delar av sitt bohag för att hålla familjen flytande. Här flyttar far till USA för att söka sig arbete och en framtid och hörs inte av mer än högst sporadiskt. Här kan en gammal professor hålla sig med stor villa och kokfru (som naturligtvis bor i två rum bakom köket tillsammans med sina barn). Mycket av detta kan vi nog bäst vara utan.
Samtidigt är detta en tid då en människa kan hålla sig med regelbundna vanor (t.ex. att ta en promenad till hamnen och att äta på fasta tider) och då en pojke som slår sönder en gatlykta omedelbart blir tagen av polisen som, i sin tur, direkt tar upp böter av pojkens mamma. Detta är saker som jag kan sakna. Regelbundna vanor ger trots allt en viss struktur, ro och, icke minst för barn, trygghet. Den omedelbara kopplingen mellan busstreck eller brott och en konkret reaktion från samhället känns också tilltalande.
Ytterligare en reflektion: i slutet på boken väljer Asta att stanna hos den gamle professorn som erbjuder sig att bekosta hennes studier till lärare. På den tiden kunde man skriva en sådan sak och det framstod som ädelt och generöst. Idag ser man det på ett annat sätt … Detta väcker i sin tur frågan: varför har vi alla blivit så cyniska?
Har vi inte, i någon mening, förlorat en del när det gäller hållningen till livet? Nu är vi alla cyniska, försiktiga, skeptiska etc. Vi tror inte på någon eller något. Är detta det egentliga arvet från Andra världskriget och de totalitära kommunistiska staternas historia?
Jag får en association till Singers böcker som jag recenserat på annan plats här på bloggen. Skulle nog behöva läsa dem igen …
 |  |  |  |  |