Boken “Äventyr i skärgården” av Josef Kjellgren (ISBN 91-7324-076-1) är en liten lätt sak som i sju korta kapitel skildrar ett antal händelser i den unge Simon Dunderhakes liv. Dunderhake är en pojke som växer upp på en ö i Stockholms skärgård och enligt baksidestexten är detta “en levande och frisk berättelse” skriven i en “verklighetsnära stil”.
Vad ska man då säga? Till att börja med har nog friskheten kommit av sig. Boken är skriven på ett ganska stolpigt och tämligen övertydligt sätt. Även om båtar, vågor, fiskar och uttrar staplas på varandra så doftar boken aldrig salt och tång. Vi får inte heller någon bild av den unge Dunderhake. Berättaren beskriver honom ömsom som dum, ömsom som oföretagsam, vilket inte ökar läsarens intresse. Dessutom visar huvudpersonens handlingar att han är vare sig det ena eller det andra. Tempot känns också lågt, för att inte säga mycket lågt. Min sammanfattning blir att boken passar utmärkt som extra läsebok för försigkomna elever i årskurs 1 till 3 i grundskolan.
Var det då slöseri med dyrbara timmar att läsa boken som vuxen? Nej, egentligen inte. Boken väcker, trots eller kanske på grund av sin stil, en mängd tankar. Kan en nioårig segla själv till Stockholm (en tur som tar uppåt ett halvt dygn enligt boken)? Varför kan dagens nioåringar inte ens hålla ordning på sina vantar på fritids? Hur var det att växa upp omgiven av så många vuxna och på ett naturligt sätt vara del av deras arbetsliv? Har vi inte tappat något på vägen här? Och varför är det så ont om vuxna i Astrid Lindgrens böcker (som ofta skildrar ungefär samma tid som Kjellgren)?
Det är med andra ord som vanligt: varje bok rymmer någon lärdom eller insikt. Det gäller bara att finna den!