Den första datorn jag arbetade med, året var 1980 och jag hade just börjat på KTH, var en Dec 10 vid namn Nadja. Operativsystemet hette TOPS 20 och programmen skrevs i BASIC och Simula. Editering skedde med den radorienterade editorn SOS. Snart kom dock AMIS, som hade en osviklig förmåga att lägga beslag på allt tillgängligt minnesutrymme. AMIS blev inte långlivet utan snart gjorde EMACS entré, en av de allra kraftfullaste editorer och programmeringsverktyg som finns (eller i alla fall fanns).

Det faktum att KTH lät oss programmera i Simula redan vid denna tid får betraktas som framsynt eftersom objektorientering ännu inte hade blivit det buzzword det blev senare. Jag fortsatte med FORTRAN 77 på NADAs nya Dec-dator Vera. I andra kurser utövades BASIC-programmering över GPIB-buss mot olika HP-mätverktyg och ren hexkods programmering av en mikroprocessor för spektralanalys.

Efter grundexamen hamnade jag på Institutionens för mekanik turbulenslaboratorium där en PDP 11/23 huserade. Detta var en dator speciellt avsedd för mätningar och var därför sammanbyggd med en A/D-omvandlare. Programmeringsspråken var en lätt uppfräschad version av FORTRAN 77 och assembler. All editering skedde via det numeriska tangentbordet med hjälp av EDIT. Disketterna var stora som EP-skivor och lystrade till namnet floppy disk. Tappade man dem på det lindrigt rena golvet var det bara att borsta av dem och köra vidare. Datorn var en tålig sak som inte bara klarade forskarnas olika programmeringsförsök utan även överlevde den dag det av misstag lagts 380 V i de vanliga väggurtagen.

Utskrifter skedde på en radskrivare medan grafer och figurer togs ut på en HP-plotter med fyra färgpennor i. Det var aldrig tal om att överföra mätdata eller resultat till andra datorer utan alla dataöverföring skedde med sneaker-net, dvs. fysisk förflyttning av disketter mellan olika datorer.

På institutionen stod vid denna tid ett antal ABC 80-datorer. Vi var fyra doktorander som delade på en dator. Utskrift skedde genom att man tog sin diskett i nypan och gick ner till sekreterarens rum där institutionens skrivare stod. Mestadels skrev man dock på en elektrisk skrivmaskin. Institutionens MicroVax nådde man via de VT100-terminaler som fanns på vissa forskares rum. Ville man använde CRAY:en i Linköping var man tvungen att låsa in sig i ett speciellt rum på grund av olika säkerhetsbestämmelser.

År 1987 införskaffade institutionen sina första Macintoshar, Mac Plus. Snart fanns en Mac per lektor och professor och en per två doktorander. Varje plan fick en Imagewriter som kopplades ihop med planets Mac:ar via AppleTalk. äntligen ett lokalt nätverk.

Utvecklingen gick sedan mycket fort, på några år var de externa diskettstationerna ersatta med hårddiskar, Imagewriter:na ersatta med laserskrivare, flera gamla Plus:ar utbytta mot Mac II:or. Program som användes var bl.a. MacWrite och Word för att skriva med, MacPaint och MacDraft för att rita med, CricketGraph för databehandling, FORTRAN för programmering och VersaTerm som terminalprogram. Mac:arna var nu anslutna i ett LocalTalk nätverk med brygga mot Internet. Över nätet körde jag t.ex. MACSYMA på MicroVaxen, FORTRAN-beräkningar (programmet skrevs och testades i Mac:en och fördes sedan över) på en ALLIANT med UNIX. Vi använde dessutom CRAY:en i Linköping, en massivt parallell dator, s.k. connection machine från Thinking Machines, på KTH och en i USA. Ariklar, mätdata och bilder skickades direkt via nätet till våra kollegor i USA. I labbet stod nu en Mac II fx som vi gjort om till mätdator. Ett kraftfullt graftiskt programmeringsverktyg som heter LabVIEW användes för alla mätningar, många beräkningar och en del styrning.

Under mina är på Cap Programator arbetade jag i flera olika miljöer. Första projektet utfördes i C och ORACLE på en SUN Sparc-station. En del av programmering skedde med hjälp av ett graftiskt verktyg, SDT. Operativsystem var UNIX och editor VI. Ordbehandling skedde på kundens stordator med ett program som hette KIS. Nästa projekt utfördes med en Macintosh som terminal till olika UNIX-maskiner. Sedan följde ett projekt med C-programmering i VMS på en Vax-dator och ett projekt med C-programmering i ULTRIX-miljö. Slutligen deltog jag i ett långt projekt med IBM-kompatibla PC i kombination med ett nät av HP-UNIX maskiner. C, ORACLE, Word, Reflection, EMACS och VI var verktyg som användes.

Efter Cap började jag på Utbildningsdepartemenetet. Här använde vi en absolut hopplös, semiradorienterade ordbehandlare som hette WordPerfect. Möjligheterna att styra layout var möjligen stora om man hade lång erfarenhet av programmering men skulle man bara skriva ett enkelt brev så blev det lätt ett elände med “smygande” layout-markeringar. Efter en tid fick vi tillgång till mail. Klienten hette MS Mail och uppvisade förvånansvärt god användbarhet.

Om man då ska sammanfatta vad jag använt under årens lopp så kan det väl se ut ungefär så här:

• applikationsprogram: CricketGraph, FrameMaker, KIS, MacDraft, MacPaint, Macsyma, MacWrite, Reflection, PageMaker, Pages, Word, Word Perfect, Write
• databaser: Oracle
• datorer: ABC-80, ALLIANT, CRAY-1, Dec-10, IBM-kompatibler (flera olika tillverkare och modeller),
  Macintosh (flertal olika modeller), MicroVax, PDP 11/23, SUN Sparcstationer
• editorer: AMIS, EDIT, EMACS, SOS, VI
• mail: Eudora, Mail.app, MS Mail,
• operativsystem: DOS/WINDOWS, TOPS-20, UNIX (olika dialekter och olika shell), ULTRIX, VMS
• ordbehandlare:
• programmeringsspråk: Assembler, awk, Basic, C, Fortran av olika slag, LabView, Simula, SDT
• webb: Firefox, Flock, Mosic Netscape, NCSA Mosaic, Netscape Navigator, Opera, Safari
• övrigt: HyperCard, ResEdit, TeX, VersaTerm, ZTerm

Och det är ändå bara en bråkdel med fokus på perioden fram till 1995 då man började kunna ladda hem obegränsat med program som freeware eller shareware över nätet.