I min serie om den sociala webben hade jag utlovat en post om Twitter. Ibland händer dock saker som gör att man får ändra sig. Det som fick mig att ändra min planering är en post som jag just läste på Djävulskattungen. Posten heter “Hur länge får man sörja i sociala medier?“.

Författaren Devilkitten skriver om hur utsatta vi är för ett socialt brus på tjänster som Facebook och Twitter. Det faktum att livet pågår blir, så att säga, övertydligt och kan, i någon mening, inkräkta på det sociala utrymme vi behöver för att kunna sörja, glädja oss eller kanske till och med överhuvudtaget reflektera över livets skiften.

Den naiva synpunkten kan vara att logga inte in på Facebook etc. men det är ungefär lika vaket som att säga till en person att inte gå ut genom dörren eller svara i telefon. Visst kan man vilja och behöva isolera sig ibland men det gäller i så fall alla kanaler. Poängen här är att sociala medier för fler människors göranden och låtanden närmare mig och att det sker på ett, missförstå mig rätt, hänsynslöst sätt.

Hur så hänsynslöst? Saken är den att Facebook och Twitter rullar på, det finns ringa återkoppling av mottagarens sinnesstämning och humör. Om du vill berätta om gårdagens match men ser på mottagaren att han eller hon ser ledsen ut så kanske du lyssnar in läget innan du börjar berätta (om du alls kommer dit). Icke så i våra sociala medier; här trampar och trumpetar man på. Ropen skallar på den sociala webben!

Min egen tanke, som lite ansluter till Devilkittens tankar, är att sociala medier gör det svårt för oss att glömma. Är det då så viktigt att kunna glömma? Ja, det är det. Vi är utrustade med ett selektivt minne där tråkiga saker sjunker undan fortare. Tanken är säkert att om så inte vore fallet så skulle vi drabbas av depression inom fem röda.

Sociala medier gör detta svårare. På Linkedin finns två av mina döda vänner kvar. Jag hittar ingen funktion för att anmäla deras konto för borttagning. Varje gång jag går till Linkedin blir jag påmind om att de är döda …

På samma sätt kan man idag följa sin före detta parterns nya kärleksäventyr, en information man förr hade svårare att få del av och det var kanske lika så bra. Samma sak med foton som kanske var roliga när de kom till men som nu, ett eller flera år senare, helst bör ligga under en glömskans slöja.

I dag har du hela din historia tillgänglig, sökbar, distribuerad och kommenterad. Den filtrering enligt modellen “Tiden läker alla sår” som vi hittills varit vana vid finns inte mer. Vi kommer ständigt att bli påminda om våra framgångar och misstag. Ingendera är, i min värld, att rekommendera.

Vad kan man göra? Just nu har jag inga bra svar. Den sociala webben är så ny och det finns så mycket att prova och utforska. Förhoppningsvis kommer vi att hitta mekanismer för att göra det möjligt för oss att glömma också i den digitala världen.