Boken “Gängkrig 145” av Jens Lapidus (text) och Peter Bergting (bild) (ISBN 978-91-46-21955-2) är, enligt sonen, en grafisk roman. När jag var ung kallade vi sådan har saker för serier men visst är grafisk roman bättre. Här handlar det inte om enkel slapstick i one-page eller ten-page format (även om naturligtvis även företrädare för denna genre som Carl Barks levererar mycket mer än slapstick) utan om just det, en roman i grafiskt format.
Vad handlar boken om då? Den unga Jivan hamnar efter en krogkväll hemma hos två killar som förgriper sig på henne. Det som komplicerar saken är att Jivans bror Mahmud och förövarna tillhör två olika gäng. Eftersom ingendera part är intresserad av blanda in polisen och bägge har “muskler” nog att ta lagen i egna händer så eskalerar konflikten allt eftersom för att till slut hamna i gängkrig där även helt oskyldiga medborgare lider skada. Lägg till detta en desillusionerad polis, inkompetenta polisbefäl, en förstående kollega etc. så förstår man vartåt det hela barkar.
Så är Gängkrig 145 en TV-deckare mellan halvhårda pärmar? Ja, i stort sett är det nog så. Handling, format, karaktärer, dialog etc. påminner i mångt och mycket om de amerikanska actiondeckare som fyller TV-tablåerna på fredags- och lördagskvällar.
Enligt min mening är det dock en sak som på ett positivt skiljer Lapidus och Bergtings alster från det som produceras på andra sidan Atlanten: skildringen av Mahmuds och Babaks tankar och gryende ångest när kriget väl börjat. Här finns en intressant öppning. Vad gör man när alla “vanliga” vägar är eller upplevs som stängda? Vad är man beredd att göra för att behålla en respekt för sig själv? Och vad gör man när man lyft på locket till Pandoras ask?
 |  |  | |  |