Boken “Sagan som livets spegel” (ISBN 91-574-3742-4) är en antologi där ett antal forskare, författare, psykologer samt en rabbin ger sina svar och synpunkter på frågan om sagor återspeglar verkligheten. Frågan behandlas bl.a. ur folkloristisk, psykologisk och litteraturvetenskaplig synvinkel.
Det råder en tämligen kompakt enighet, inte bara om att sagor återspeglar verkligheten utan att de även kan användas för att förklara eller förstå verkligheten. Endast Jan-Öjvind Swahn avviker. Swahn framhåller i stället skillnaden mellan sägen och saga och betonar att där sägen utgår ifrån och speglar verkligheten (samt inte sällan också pekar på hur verkligheten kan och bör hanteras) så är sagans mål och mening att underhålla. Detta är å andra sidan, enligt Swahn, inte så illa utan tvärtom en nog så viktig roll.
Min synpunkt, vilken kan tyckas en aning lagom, är att där Swahn väl hårt driver tesen att sagans personer och händelser inte har någon djupare innebörd så hemfaller övriga skribenter, med rabbi Wolkoff som möjligt undantag, till ett överdrivet sökande av symboler, av betydelsen bakom betydelsen.
Min, naturligtvis helt lekmannamässiga, reflexion är varje berättelse som är värd att återberätta säger något om oss, något om hur det är att vara människa; det är nämligen just det som gör berättelse minnesvärd. De sagor som överlevt i hundratals måste utifrån detta resonemang säga mer om livet till fler. Varifrån kommer denna min tes? Den utgår ifrån att människor är mest intresserade av sig själva och därnäst av andra människor. Cyniskt? Kanske. Nå, det är min tro och den som har en annan uppfattning är välkommen att höra av sig!
 |  |  | | |