Boken “Alice’s Adventures in Wonderland” av Lewis Carroll är en märklig bok. Den tillhör helt uppenbart gruppen “klassiker”. Detta innebär i normalfallet att de flesta som känner till boken inte har läst den.
Denna bok utgör ur denna aspekt sannolikt inget undantag. De flesta som på något sätt kommit i kontakt med bokens innehåll har väl dessutom inte läst boken utan sett Disney-filmen (som dessutom är en mishmash av Alice i Underlandet och uppföljaren Bakom spegeln och vad Alice fann där).
Detta är måhända naturligt men även på något vis oroande. För precis som med andra “klassiker” så skiljer sig boken från såväl gemene mans uppfattning om boken som från alla mer lättillgängliga re-makes. Alice i Underlandet utgör inget undantag.
Vare därmed hur som helst, boken är i alla fall en magisk och märklig historia. Carroll hanterar språket som en mjuk lera; han skapar och omformar ord, han bygger meningar, han vänder på syntax och semantik. Fram växer en saga som på något sätt är både rogivande och oroande men vare sig komisk eller tragisk. Sagan är som ett barns berättelse; slingrande, full av associationer, absurd och utan tydlig struktur.
Alice i Underlandet har, kan jag tycka, fått både för lite och för mycket uppmärksamhet. Den glättade och absurda bild som framkommer i Disney-filmen (berättelsens kanske mest kända “inkarnation”) känns obegriplig men samtidigt fascinerande, som ett kaleidoskop där färgglada bitar trillar omkring. På samma sätt känns boken i sig är underskattad; en magiskt prisma där vi kan se oss själva och våra blockerade tankemönster absurditet klart.
Jag tror att Carroll vill att vi ska bejaka vår fantasi, frigöra oss från förlegade och stela tankemönster. I så fall är jag och Carroll på samma sida i livets strid!
Läs Alice’s Adventures in Wonderland men gör det för Guds skull på engelska!
Detta var den första bok jag läste på min iPhone; en oväntad behaglig upplevelse!
One Reply to “Alice’s Adventures in Wonderland”
Comments are closed.