Nyligen var jag på årsmöte i Föreningen Gamla djursholmare, en kamratförening för de som tagit studenten vid Djursholms samskola. Traditionsenligt sjunger man i samband med mötet Slottet som blef skola av Ernst Beckman (1892):
Det åldriga slottet rufvar
på minnenas skumma gull,
dess grånade mur är brusten,
dess festsal af vemod full.
Då klappa på ekeportar
tre slag af en barnahand
/: och in bryter Vårens rike
med fläktar från Framtidens land, :/
Det åldriga slottet blickar
föryngradt kring höjd och dal,
när glammande barnaröster
ge genljud i högvälfd sal,
det glädes när klockan ringer
de unge till arbetsdag.
/: Och aggande minnen flykta
vid psalmsångens harposlag, :/
Den här typen av nationalromantiska kulturyttringar har jag mycket svårt att förhålla mig kallsinnig till. Jag tycker de ofta rymmer en oemotståndligt blandning av dådkraft, framtidstro, mystik och sentimentalitet. De har ofta också ett rikt och målande språk. Jag kan ibland tycka att mycket man läser idag är “platt” och “okänsligt” jämfört med texter från denna tid.
Rent innehållsligt handlar sången om Djursholms slott som ju användes som skola under Djursholms första år och innan Samskolan stod klar.
 |  |  | | |