/images/scan0009.jpg)
I Exodus, kap. 3:14, står det: “Gud sade: ‘Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.'” (Bibel 2000). På hebreiska står det ’ehyeh ’aser ’ehyeh där det första och sista ordet ofta översätts med “jag är” och ordet i mitten översätts med “den” eller “det som”.
Nu är det så att ’ehyeh även betyder “jag ska bli” (hebreiskan gör ingen skillnad på nutid och framtid) vilket innebär att den första utsagan skulle kunna vara “Jag är den jag ska bli” som skulle kunna tolkas som “Jag är den jag ska [visa mig] vara” eller “Du kommer att lära känna mig”.
Den traditionella (och officiella) översättningen kan i mitt tycke kännas som något av ett cirkelbevis, ett påstående som på något sätt förusätter att Gud är början och slutet och, om man så vill, allt. I så fall är det rimligt att säga “Jag är den jag är” men det blir också onödigt.
Den andra översättningen rymmer, enligt min uppfattning, mer dynamik. Meningen kan då tolkas som att Gud säger till Moses att Han kommer att förändras eller snarare vissa nya sidor av sig själv. Detta blir också fallet när Gud senare för första gången väljer sida i ett krig mellan olika länder och folk. Gud har alltså visat sig vara en krigare.
Om man, som brukligt är, tänker sig att vokalerna inte skrivs ut står det ’hyh vilket ligger nära ’hwh (likhet är tydligen än större med hebreiska bokstäver). Om man så lägger till vokaler igen så kan man komma till ’ahweh där vi således återfinner Guds egenamn. Tolkning blir då “Jag är YHWH” vilket inte känns som ett orimligt uttalande eftersom det är första gången Moses träffar Gud och vi minns att Gud ofta hade ett personligt tilltal i sina samtal med Adam och Abraham.
P.S. Dessa funderingar kring Bibelns texter kommer från att jag just nu läser Jack Miles bok “God – a biography”. Jag återkommer med sedvanlig recension när jag läst klart. Jag kan dock inte låta bli att skriva flera poster om dessa intressanta språkliga vändningar som Miles gör och som ger mig nya perspektiv på texten.
 |  |  |  | |