En av Biblens märkligaste böcker är den om Job. De flesta känner väl till historien om den framgångsrike Job som berövas all sin rikedom, alla sina tjänare, sina barn och sin egen hälsa men som vägrar att kritisera Gud. Efter att troget och träget att ha utstått många prövningar ger Gud Job tillbaka allt det han förlorat i dubbel mängd.
Enligt Bibel 2000 behandlar Job frågan varför en rättfärdig människa måste lida. Det framhålls emellertid att boken är gåtfull, “liksom tillvaron är gåtfull”. Det är, i min mening, inte särskilt klargörande utan faktiskt ganska råddigt.
Handlar verkligen Job om att ödmjuka sig inför Guds göranden och låtande, att ta det onda med det goda i fast förvissning om att det Gud gör är det rätta? Lär vi oss av Jobs öde att utså och att liksom Job (enligt Bibel 2000) utbrista “Jag är tillintetgjord och ångrar mig, i stoft och aska” eller (enligt 1917 års version) säga “Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig, i stoft och aska” (Job 42:6)?
Jag tycker att denna tolkning verkar absurd. Vad är det Job ska ångra? Enligt Gud själv finns ju “på hela jorden ingen så oförvitlig och rättrådig som han” (Job 1:8)? Hela Jobs olycka kommer ju av att Gud slår vad med Anklagaren, en av gudasönerna (enligt Bibel 2000), som ifrågasätter Jobs fromhet! Jobs olycka har alltså inget med honom själv att göra utan är en del av ett spel som Gud lockats in i. Varför avvisar inte Gud Anklagaren? Vad vill Gud bevisa? Är det så att Gud inte är klar över sin relation till människorna ännu? Har Gud inte ännu förstått att relation mellan Honom och hans skapelse bygger på annat än belöning och straff? Det är ju just denna ståndpunkt som förs fram av Jobs tre vänner: att lycka är en belöning för rättfärdighet. Men är Gud rättfärdig som använder Job som en schackpjäs? Dessutom en pjäs i ett vad Han inte fullföljer! Vart tar anklagaren vägen efter kapitel 1? Han försvinner ur berättelsen, dvs. Gud vare sig vinner eller förlorar vadet. Kvar står bara det faktum att Job utsätts för ett, i all rimlig mening, onödigt lidande.
Vad gör Job? Inititialt förbannar han sin egen födelse, dvs. han önskar att han sluppit uppleva all den sorg och smärta han förorsakats. Kritiserar han Gud? Nej. Det Job gör är att han begär svar av Gud på varför han utsatts för lidande (t.ex. Job 6:24-25 och 7:20-21). Han bekräftar Guds makt men han begär också svar (Job 10:2). Job kritiserar däremot inte Gud. Man kan jämföra Jobs relation till Gud med en medborgares relation till en enväldig kung: makten är din att utöva men tala om för mig vad jag gjort fel.
Vad gör Gud? Ingenting under stora delar av boken. I kapitel 2 lämnar han historien för att till slut dyka upp igen i kapitel 38. Kommer Gud då för att svara på Jobs frågor? Nej, Gud använder vad man skulle kunna kalla en härskarteknik: han byter ämne och ifrågasätter Jobs uppsåt. Gud håller en lång betraktan (kapitel 38 och 39) som består av en sorts CV för Gud, en redogörelse för vad Gud gjort och uträttat så långt. Det är möjligen imponerande men det är inte ett svar. I slutet på kapitlet svarar Job Gud: “Jag är så liten, vad kan jag svara dig?” (Job 39:37).
Hur ska vi tolka Jobs svar? Ger han Gud rätt? Nej, han säger att han “liten” (Bibel 2000) och “ringa” (1917 års version) men det är mer ett konstaterande av människans förhållande till en (bullrande) gud (eller för all del bondens förhållande till sin kung). Erkänner Job något? Nej. Vad har han att erkänna? Har Gud anklagat Job för att ha brutit i någon del av sin aktning? Nej. En rimlig tolkning blir att Gud har dåligt samvete efter vad han utsatt Job för och att han nu söker blanda bort korten. Job vare sig säger emot eller urskuldar sig utan konstaterar “Gång på gång har jag talat, nu säger jag inte mer” vilket kan synas vara en rimlig hållning när Job ställt relevanta frågor och Gud väljer att bullra in och tala om något annat.
Gud ger sig emellertid inte utan fortsätter i kapitel 40 att antyda att Job handlat fel (“Vill du sätta min rättvisa i fråga, förklara mig skyldig för att själv bli frikänd?”, 40:3). Varför är Gud så upprörd? Varför är Han så påstridig? Är det så att Han egentligen frågar sig om Han varit rättvis i sin behandling av Job? Är det så att Han ser sig själv som skyldig? När Gud i kapitel 40 och 41 beskriver Leviatans grymhet är det då sig själva Han talar om? Plågas Gud av sitt samvete? Ja, varför skulle han annars vara så upprörd mot den man som inte klagat utan bara begärt att få veta varför?
Till slut (kapitel 42) har Gud rasat färdigt och Job svarar. Hur svarar Job? Med att citera Gud! Job ställer Gud inför sitt eget bullrande men drar också en slutsats. I Bibel 2000 saknas ett ord i mittten på vers 40:3, ordet “laken” som betyder “därför” eller “således”. Vad Job säger när han svarar med ett citat är att Gud, genom att inte svara på Jobs fråga och istället bullra fram, bekräftar Jobs misstanke att Gud utsatt honom för lidande utan orsak; således har Job talat om det han inte kan förstå, nämligen Guds godtycke.
Job fortsätter med ytterligare ett citat från Guds lång tal varefter Job säger att “Förr hade jag bara hört om dig, nu har jag sett dig med egna ögon.” Den senare delen ska tolkas som “hört dig själv tala” (i motsats till att ha hört någon annan återge vad Gud sagt). Här kan man tycka att Revised Standard Version av den engelska biblen är tydligare: “I had heard of thee by the hearing of the ear, but now my eye sees thee”.
Job sätter med andra ord scenen för sin slutreplik. Han lyfter fram Guds försök att dra sig undan Jobs frågor. Han klargör att han har svårt att tro att Gud saklöst skulle använda honom som spelpjäs i ett vad men konstaterar också att han inte gärna kan tvivla nu när han hört Gud tala till honom i första hand. I Bibel 2000 (och med samma betydelse i de flesta andra översättningar) slutar Job med orden “Jag är tillintetgjord och ångrar mig, i stoft och aska”. (Job 42:6). Är detta konsistent med vad Job sagt tidigare? Nej, inte alls. Han har bedyrat sin oskuld, krävt svar från Gud men också varit redo att dö om Gud så beslutat. Han har dock aldrig ångrat sig eller uppträtt som (andligen) tillintetgjord!
Det är med andra ord en orimlig tolkning som sker. Mer rimligt är att tolka verben som transitiva, dvs. inte riktade mot Job själv. “Ångrar (mig)” blir då “ångra sig för något” eller “sörja över” och “stoft och aska” kan tolkas som en bild av människosläktet varför Jobs slutreplik blir: “Jag sörjer för människorna”. Med denna tolkning är Job konsekvent i sin oskuld och sin vilja att få ett svar. Gud har i någon mening förlorat eftersom Job vägrar att ta på sig Guds skuld.
Jobs bok slutar dock, kanske förvånande men hoppfullt, med att Gud ber om ursäkt: han återställer allt Job förlorat. Job har visat Gud vad som skulle kunna hända om Gud lät sig styras av Anklagaren eller med andra ord av sina egna svaga sidor. Job har visat att människans relation till Gud handlar om mer om belöning och straff och Gud har lärt sig att han måste övervinna sina egna svagheter. Job och Gud har genom sin kamp fördjupat relationen mellan Gud och Hans skapelse, gjort den varmare och mer förstående. Det är det som är det gåtfulla i Jobs bok!
Tack igen till Jack Miles som väckt dessa tankar!
 |  |  |  |  |