Ibland öppnar sig helt nya världar. I helgen har jag haft anledning att läsa på och lära mig mer om två intressanta amerikanska fenomen: blackface och minstrel shows.

Blackface var ett sätt att sminka sig (oberoende av vilken hudfärg man hade till att börja med – det finns färgade artister som uppträdde i blackface) för att återge en stereotyp bild av en “svart person”.

Minstrel shows var en sorts revyer som växte fram i början på 1800-talet och som fick sin höjdpunkt under senare delen av 1800-talet och de första decennierna på 1900-talet. Minstrel shows kännetecknas av att vita eller svarta skådespelare framträder i blackface och framför sång- och dansnummer samt komiska dialoger. Minstrel shows tar sin utgångspunkt i en idealiserad (och, måste man säga, rasistisk) uppfattning av hur de färgade i USA tänktes leva, tänka och uppföra sig. I minstrel shows fanns ett antal arketyper: Jim Crow, the mammy, the dandy etc. som återkom regelbundet.

Det finns mycket intressant att läsa om dessa två fenomen, börja gärna på Wikipedia. En reflexion jag gör är att minstrel shows har en del gemensamt med commedia dell’arte. Bägge omfattade en blandning av improvisation och fasta format och, icke minst, roller. Commedia dell’arten var tidigt ute när det gäller att låta kvinnor spela kvinnoroller. På samma sätt kan man spekulera i om minstrel shows genom att visa upp “svarta” aktörer kunde bidra till att synliggöra färgade i det samhället.

Man kan också spekulera i om det kan vara så att skådespelare genom att ikläda sig blackface tar på sig en roll som gör det möjligt att framföra kritik mot olika samhällsfenomen utan att så att säga blotta sig själv.

Jag bifogar ett exempel på sent blackface-shov. Det är från filmen Mammy från 1930 med Al Jolson. Då hade minstrel showerna i stort försvunnit och hela traditionen sugits upp i den mer påkostade showkultur som vi känner så väl från denna tid.

Titta på filmen och sök sedan själv exempel på minstrel shows och blackface! Ett mycket bra ställe att börja på är filmen Dumbo.