Den 29 juni 2011 fanns en intressant artikel på DN:s ledarsida. Erik Helmersson skriver under rubriken “Den blodiga ideologin” om kommunismens brott mot mänskligheten och varför så många har så svårt att erkänna kommunismens massmord.
Inledningsvis kan jag konstatera ett det på en metanivå är intressant att man i en sådan här artikel behöver inleda med att ägna en halv spaltlängd åt att beskriva brottens art och omfattning. Det visar att man i Sverige idag inte kan räkna med att den genomsnittlige läsaren av DN:s ledarsida ens vet om att den stora terrorn skördade 100.000-tals liv, att kollektiviseringen drev miljoner, fram för allt i Ukraina, i döden etc.
En liknande introduktion skulle inte behövas i en artikeln om nazismen eftersom allt vet att “Hitler dödade 6 miljoner judar”. Detta är ju rent historiskt ett otillräckligt påpekande men det uttrycker, om än slarvigt, en sorts allmän kännedom om vad som hände.
Här har vi alltså det första problemet: bristande kunskap om den historiska verkligheten. Här har Forum för levande historia gjort en viktig, om än ej helt oemotsagd, insats med sin skrift “Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer” och sin webbplats om kommunismens brott. För den som vill ha lite tyngre, men oerhört intressant och skrämmande, läsning rekommenderar jag “Kommunismens svarta bok” av Stéphane Courtois (red.), ISBN 91-7588-229-9.
Det andra problemet som ofta aktualiseras i detta sammanhang är viljan hos många att “mäta” ondska. Det är ju fullkomligt orimligt att förringa morden i Katyn, lägren i Sibiren etc. med argument som att Treblinka var ett “institutionaliserat mord” (var inte Gulag också en del av staten?) och att Hitler hade som mål att utplåna icke-önskvärda grupper men att det i Stalins fall “bara” var en konsekvens av en samhällsförändring? Det ena kan inte ursäkta det andra. Sanningen är förstås att det i bägge fallen har begåtts övergrepp som överträffar det mesta som hänt i historien. Frågan borde inte vara hur vi väger och mäter ondska utan att förstå hur vi ska omöjliggöra dylika händelser i framtiden.
Inom parentes kan jag nämna att det finns en intressant debatt om människors upplevelse av ondska som bland annat framhåller att ingen ser sig själv som ond (jag vill minnas att fråga behandlas i Platons Protagoras). Utifrån detta blir det ju helt meningslöst att prata om vem som är mest ond eftersom de vi vill gå i debatt med inte anser sig vara onda. Moraliska kategorier kan vara nog så intressanta men kanske inte fullt så användbara i en praktisk, politisk verklighet. För en analys av frågan i relation till Hitler och nazismen se “Explaining Hitler” av Ron Rosenbaum, sid. 209 ff (ISBN 0-333-73457-2).
Helmersson pekar också på en ny avhandling av Valter Lundell: “Den goda tanken och den onda erfarenheten” (pdf). Om det inte var så allvarligt skulle det nästan vara komiskt att se hur “Filip”, “Fredrik” och “Leif-Erik” vrider sig för att rädda något av kommunismens rykte (sid. 101 ff och 107 ff). Det är patetiskt och nästan i klass med Gunnar Myrdals krumbukter i samband med utställningen Middag med Pol Pot.
Erik Helmersson framhåller att den av Lundell framförda tanken att kommunismen på något sätt blivit mer av en livsåskådning för sina anhängare kan förklara den uppenbara svårigheten att ta till sig kommunismens brott.
Kanske är det en förklaring. Jag tror dock att ren okunskap är en viktigt komponent. En tredje komponent är att vi i Sverige helt saknar en bred filosofisk debatt om vilket samhälle vi vill ha. Våra politiker är för upptagna med att sköta den löpande verksamheten och på den filosofiska läktaren är det tomt, kanske med undantag av Johan Norberg och Göran Greider.
Vi ar ju ett historielost folk och vi har inte fatt lasa nagot kritiskt i var vansterorienterade skola och press. Hur kan upplysning om kanda fakta – fakta som framkommit som resultat av en omfattande forskning runt i varlden – inte minst i gamla Sovjetunionen och dess kolonier – helt ha undgatt det svenska forskningssamhallet eftersom bidrag kring denna forskning nastan helt saknas.Tank om dess 354 historiker i Sverige som skrivit pa uppropet mot forskning om kommunismen istallet borjat rota i fasorna. Varfor valjer svenska historiker att inte medverka i en sadan forskning?
Tack för kommentar. Jag rekommenderar dig att läsa Valter Lundells artikel “Den goda tanken och den onda erfarenheten”. Han tar upp många av de frågor du funderar kring.