Nyligen har ett antal journalister med historikerambitioner och/eller Wallraff-komplex varit ute på nazistjakt (Elisabeth Åsbrink här och Kalla fakta här). De har valt att inte fokusera på nazistiska partier med plats i svenska kommunfullmäktige eller på den snabba ökningen av nazistiska propagandasiter på nätet eller på kopplingen mellan vissa svenska riksdagspartier och rörelser som står nazismen nära, dvs. på aktuella och viktiga frågor för alla oss som vill se ett öppet och demokratiskt samhälle.
Nej, den idag aktiva nazismen har inte lockat utan istället har man valt att backa dryga 70 år bakåt i tiden. Inget ont i det, rent principiellt. Det är viktigt med seriös historik forskning för att förstå samband och händelser men sådana har inte ambitionerna varit i dessa fall. Det har istället handlat om att (återigen) granska två specifika individers liv.
Den ena som ådragit sig intresse är Walter Sommerlath som Kalla fakta gjort en serie program om. Såvitt jag kan se var Walter Sommerlath en tämligen ordinär tysk affärsman som agerade ungefär lika opportunistiskt som hundratals andra som var i samma situation. Hans historia är således vare sig mer intressant eller mer unik än hundratals andra liknande historier som finns att tillgå i den seriösa historielitteraturen. Walter Sommerlath är dessutom död och kan vare sig göra till eller från längre.
Det enda som överhuvudtaget gör Walter Sommerlath intressant är att han råkar vara far till Silvia Sommerlath, numera drottning av Sverige. Den som tror på arvssynden och vill göra barnen ansvariga för sina föräldrars handlingar kan möjligen se skäl att göra stora nyheter av Walter Sommerlaths liv. Historieforskning är det i alla fall inte.
Den andre som figurerat i pressen är Ingvar Kamprad. Ingvar Kamprad har redan tidigare konfronterats med sina sympatier för de nationella och nazitiska rörelserna och deras företrädare, bland andra Per Engdahl. Såvitt jag förstår har Ingvar Kamprad bett om ursäkt för sitt uppträdande i ungdomen vilket får anses vara en fördel i en tid när alltför få tar ansvar för sina handlingar.
Det faktum att Ingvar Kamprad framfört att Per Engdahl är en “stor människa” är, i min värld, olämpligt men behöver inte automatiskt gör Ingvar Kamprad till nymornad och aktiv nazist. Ingen torde kunna förneka att t.ex. Napoleon och Julius Caesar var stora människor men det gör oss inte nödvändigtvis till anhängare av deras politik eller metoder.
De här aktuella journalisterna är med andra ord vare sig historiker eller undersökande journalister utan helt enkelt på jakt efter kittlande rubriker för att locka de historielösa. Kanske är det en nödvändig del av arbetet, vad vet jag …
Jag vill dock inte vara småsint mot våra grävande journalister utan föreslår att de efter att ha sparkat på de döda och de som redan bett om ursäkt ger sig på dem som vare sig bett om förlåtelse eller hunnit dö och som därför kan stå till svars för sina åsikter och handlingar.
Varför inte konfrontera Lars Ohly och Jan Myrdal? Båda är i högsta grad levande, båda i högsta grad obotfärdiga (Ohly här och Myrdal här) och, icke minst, båda med fortsatt stort inflytande i den politiska och kulturella debatten!. Låt dem förklara sitt uttalade stöd till odemokratiska förtryckarregimer och massmördare. Det är två personer som det faktiskt skulle finnas mening i att konfrontera på riktigt!
Om man anser att Auschwitz skugga faller över Walter Sommerlath och Ingvar Kamprad så kan man utan tvekan konstatera att blodet från Katyn, Lubjanka, S-21 och laogai rinner mellan fingrarna på Ohly och Myrdal och deras kamrater!
För övrigt tycker jag att Erik Helmerson resonerar klokt i DN.
 | |  |  |  |