Nyligen har det varit presidentval i USA och partikongress i Kina.
Frågan man kan ställa sig är vilket land som kommer att vara framtidens stormakt? Såvitt jag kan se finns tre kandidater.
Den första är ett land som blir alltmer splittrat ekonomiskt och socialt. Ett land där många människor ser det som nödvändigt att bära vapen för att skydda sig och sin familj. Ett land där debattörer anser att demokrati är ett styrelseskick för idioter och att människor som har ett kylskåp inte är fattiga. Ett land där man försvårar för medborgare att rösta och hindrar internationella observatörer att övervaka valprocessen. Ett land som anser att landets lagar ska gälla även utanför landets gränser och som inte tvekar att spärra in människor i åratal utan rättegång. Det är ett land där många anser att Gud ska spela en större roll i hur landet styrs.
Låter det som Iran eller Somalia? Gissa igen.
Det andra är ett land där tystnaden sprider ut sig och där makten koncentreras till en person som alltmer agerar som en enväldig monark. Ett land där ledaren låter sig hyllas på sin födelsedag med en utställning på temat ”A man of the kindest soul”. Ett land där militär, kyrka, rövarkapitalister och stat ingår ett förbund för att säkra makten. Ett land som ligger i konflikt med sina grannar och sina egna medborgare.
Låter det som Solkungens Frankrike? Rätt nära. Säga vad man vill men just det här landet är i all fall konsekvent i sitt styrelseskick ända sedan Ruriks dagar.
Det tredje är ett land där den politiska friheten, fackliga rättigheter och yttrandefriheten är begränsad. Ett land där stora delar av befolkningen lever under oklara förhållande som migrantarbetare i sitt eget land. Ett land som skramlar med vapnen mot sina grannar. Ett land som har byggt upp ett eget, noga övervakat, internet för att kunna kontrollera den digitala dialogen.
För mig är svaret på frågan om vilket land som är framtidens stormakt ändå lätt att besvara. Två av länderna backar när det gäller öppenhet, tilltro till sina medborgare och till naturvetenskap. Bägge länderna blickar bakåt mer än framåt och ger Gud en allt större roll i politiken. Det är en väg som leder utför mot splittring och interna kriser.
Det tredje landet blickar framåt, satsar på forskning och utvecklar relationerna till länder i tredje världen genom affärer och inte genom bomber. Även om detta land står inför enorma utmaningar när det gäller att öka levnadsstandaren, undvika etniska konflikter, skydda miljön och, inte minst, öka friheten för medborgarna så finns en insikt om att enda vägen framåt är reformer och förändringar. Det är en attityd som kommer att ge resultat även om vägen dit kommer att vara riskfylld och kräva både skicklighet och tur.
 |  | |  |  |