Leoparden av Giuseppe Tomasi di Lampedusa må vara skriven efter 1950 (den publicerades postumt 1958) men den skildrar en tid som definitivt ligger före 1950 och är skriven av en man som trots att han inte är rädd för nya tiders idéer likväl av födsel och arv hör till tiden före andra världskriget.
Leoparden skildrar en siciliansk adelsfamiljs öden från Garibaldis landstigning i Marsala till den nya tidens slutliga inbrott godtyckligt, som jag uppfattar det, satt till maj 1910 (någon som kan mer italiensk historia än jag får gärna rätta mig).
I centrum för berättelsen står leoparden själv, don Fabrizio, prins av Salina. Titeln på boken kommer från den leopard som finns i familjen Salinas vapen. Runt honom finns hans familj, vänner och bekanta samt inte minst hans systerson Tancredi.
Tancredi är en fattig men anrik adelsman som inser att nya tider kräver nya seder. Det gör, på sitt sätt även, don Fabrizio som kan se det som skiljer och det som förenar tiden före och efter il Risorgimento. Skillnaden mellan dem är att Tancredi agerar utifrån det han ser medan don Fabrizio, som ser längre, väljer att inte agera mer än nödvändigt.
Leoparden är en bok om förändring och om hur olika personer förhåller sig till förändring. Förlorare är de som inte förändras (som t.ex. don Fabrizios döttrar) och vinner de som, på ett eller annat sätt, förändras som Tancredi, uppkomlingen don Calogero samt sonen Giovanni som bara nämns två gånger (i början och i slutet av boken). Genom sin flykt till London och sitt val av en borgerlig tillvaro bebådar Giovanni också en påverkan utifrån som man inte kan avvisa.
Leoparden är en utmärkt bok eftersom den dels berättar en historia om en del av historien som, åtminstone inte jag var särskilt bekant med, dels för att den lyfter viktiga frågor om förändringar och hur och när en människa bör anpassa sig.
För är det inte precis som Tancredi säger: “Om vi vill att allt ska förbli vid det gamla måste vi ändra på alltihop”?
PS Leoparden filmades 1963 med Burt Lancaster i huvudrollen.
 |  |  |  |  |
En annan intressant bok i en helt annan genre är David Graebers “Debt – the first 5000 years”. En mycket intressant bok om skuld från många aspekter inte minst den finansiella delen. Det lyser igenom att författaren är antropolog men det ger snarare boken en bredd som man inte vanligtvis hittar i vår mediavärld som är betydligt mer påverkad och inriktad mot ekonomernas synsätt. Det är nästan så att man ångrar att man inte blev antropolog.
Tack för kommentar. Det låter som en intressant bok. Antropologer har ofta bra och annorlunda perspektiv på saker och ting. Som en antropolog jag känner formulerade saken: “Alla människor ljuger, mest för sig själva”. 😉