Förintelsen är en av historiens mest analyserad och omskrivna händelser. Det tycks finns ett omättligt behov av att skriva om och diskutera Förintelsen. Skälet är inte bara det lidande som Förintelsen innebar för så många människor utan att Förintelsen också på många sätt är en definierande händelse som ställer nya frågor om vad det innebär att vara människa.
En som funderat på hur Förintelsen påverkar oss är Viktor E. Frankl, en österrikisk psykiatriker som tillbringade tre år i nazistiska koncentrationsläger. Frankl beskriver sina erfarenhet i den lilla boken “Livet måste ha en mening” (Alb. Bonniers boktryckeri 1969).
Den första delen innehåller ett antal episoder från lägren. Skildringen är rapsodisk och växlar mellan att tala i direkt och mer indirekt ton. Detta gör skildringen mindre gripande än t.ex. Primo Levis texter men erbjuder samtidigt en djupare analys av hur människan reagerar under extrema förhållanden. I bokens andra halva finns en inledande beskrivning av logoterapin, en inriktning inom psykiatrin som Frankl utvecklade efter kriget.
Fascinerande i Frankls skildring är hur människans längtan efter skönhet och mening tycks trotsa även den mest fasaväckande realitet. I bokan skildras hur Frankl och några medfångar en kväll trotsar köld, hunger och trötthet för att gå ut på gården för att se på solnedgången! På samma sätt kan en medfånges sång innebär en möjlighet att glömma, eller snarare att stärka sin själsstyrka. Frankls beskrivning av skönhetens betydelse vidimeras av liknande berättelser i Levis böcker. Sådan är alltså styrkan i konsten och det sköna!
Frankl redogör också med tydlighet för hur viktigt det är att ha en mening med sitt liv. Den fånge som inte längre kunde se en mening med livet var ofta den som var död nästa morgon.
Vad är då meningen med livet som Frankl talar om? Frankl avvisar Freuds vilja till lust och Adlers vilja till makt genom att peka på att ingen av dessa principer kan förklara hur människan reagerar i koncentrationslägret. Ett exempel: varför vägrade en grupp på 250 fångar att utlämna en fånge som stulit mat även om det innebar att samtliga fångar fick gå utan mat i ett antal dagar? Detta beteende kan inte förklaras utifrån vare sig vilja till lust eller vilja till makt.
Viljan till mening är unik för varje individ och tar sig ständigt nya former enligt Frankl. Konkret innebär viljan till mening ett ansvar att i varje ögonblick ge svar på de frågor som livet ställer. Det går lika lite att ge ett en gång för alla giltigt svar på frågan vad är meningen med livet som att svara på frågan vilket är det bästa draget i schack?
Detta innebär att meningen med livet är unik för varje människa i varje ögonblick vilket sammanfattas i logoterapins kategoriska imperativ: “Lebe so, als ob du bereits das zweite Mal lebtest und das erste Mal alles so falsch gemach hättest, wie du im Begriffe bist, es zu tun!”
Det handlar med andra ord om att ta ansvar för sitt liv genom att 1) agera, 2) uppleva ett värde eller 3) lida. Den tredje punkten kan synas märklig men Frankl anser att det vi kan välja är hur vi förhåller oss till ett lidande och att detta innebär en mening.
Det bör noteras att Frankls syn på meningen med livet i mångt och mycket går stick i stäv med den tidigare så populära framgångs- och motivationsläran som väl framför allt kännetecknar USA. Enligt denna lära är det ett misslyckande att inte vara lycklig. Det vill säga att vara olycklig är i sig ett skäl att vara olycklig.
Enligt Frankl är det viktigare att finna sin mening i lidandet än att till varje pris söka (en fiktiv) lycka.
Jag ser mycket positivt i Frankls existensialism och i logoterapins grundsatser. I och med att den utgår från människans verklighet i en omvärld som består av både ont och gott kan den ange en metod för att förhålla sig till denna värld som utgår från människan, hennes förmågor och beteenden. Eller som Gandalf skulle säga: “And that is a comforting thought.”.
 |  |  |  | |