Susan Kaplans doktorsavhandling “Children in the Holocaust” (97-7265-452-X) handlar om personer som var barn under Förintelsen. Kaplan har genomfört ett antal intervjuer med dem i vuxen ålder för att förstå hur deras upplevelser påverkat och påverkar dem.
Utifrån sitt material kan Kaplan beskriva två förhållningssätt till det upplevda traumat: ett där händelserna ses som något isolerat eller något som brutit in i eller av livet och ett där händelserna ges en plats i längre livsperspektiv. Människor som förhåller sig på det första sättet har en tendens att ständigt återuppleva traumat och att koppla ljud, symboler och till och med sin egen kropp till det inträffade vilket gör att personerna ständigt påminns om traumat som om det skedde igen. Detta leder ofta till skuldkänslor och/eller överdriven misstänksamhet senare i livet. Personer som ser händelserna som något isolerat kan också hantera sina känslor genom att försöka glömma, tränga undan och/eller dölja sina känslor. Dessa personer får ofta svårigheter att hantera sina upplevelser och minnen vilket påverkar deras liv långt efter själva händelsen.
Personer som sätter händelserna i ett bredare perspektiv lyckas bättre när det gäller att hantera sin upplevelser. De kan inte bara återberätta vad som hänt utan också reflektera över det som hänt och tolka det som hänt. Detta underlättar för dem att gå vidare i livet. Kaplan visar att personer i denna grupp oftare hade lyckades bibehålla en någotsånär normal relation till vuxna under tiden traumat pågick, att många hade en från början stark relation till sin far, att de hjälpte och/eller fick hjälp av andra barn samt att de tydlig för sig själv och andra markerad sin ålder, ofta i relation till sin familjs historia.
Kaplan visar i sin avhandling hur massiva trauma får bestående effekter på barn. Kaplan visar också att det finns sätt att mildra effekterna av traumat på längre sikt. Det här är viktiga resultat som har bäring bortom Förintelsen.
Avhandlingen hade dock vunnit på om Kaplan hållit en tydligare distans till sin forskning. Jag tycker att Kaplan blir för engagerade i personerna hon intervjuer och i deras livshistoria. Detta gör, i sin tur, att jag ibland får en känsla av att hon övertolkar sina data. Dock inte i en sådan omfattning att det påverkar avhandlingens slutsatser. Avhandlingen hade också vunnit på en mer genomtänkt layout. Det finns alldeles för mycket rubriker med oklara relationer. Läsvärd är avhandlingen icke desto mindre för den intresserade.
