Vissa böcker jag läser tar ett par år att avsluta. Ibland beror det på att de är tråkiga, oftare på att de är svårlästa och ibland så är det som så att det “bare blir”. Boken “The Art of Loving” av Erich Fromm tillhör den tredje gruppen.
Jag läste de första cirka 30 sidorna när jag fick boken men sedan verkar den ha sjunkit ner i boktravarna vid sängen. Häromveckan flöt boken i alla fall upp igen och jag tog mig kragen och läste ut den. Det kunde jag möjligen ha låtit bli.
Boken är, till att börja med, en intressant analys av vad kärlek är. Fromm utgår från tesen att människans största skräck är att vara ensam vilket är en tes jag skriver under på rätt av. Fromm beskriver därefter hur människan genom sin utveckling försökt övervinna sin ensamhet och rädsla. Först genom att “återvända” till naturen (schamanism) och under senare tid genom att inte avvika från flocken (konformism). Fromms grundläggande hypotes leder således fram till ett mycket fruktbart resonemang kring människans utveckling och varför vi uppträder som vi gör. Det här är spännande läsning tycker jag för det strävar efter att förstå och förklara våra grundläggande mänskliga drag.
I slutet på sin exposé presenterar så Fromm det som till slut kan rädda oss från ensamhet: kärlek. Här ger sig Fromm in i en mycket intressant diskussion om vad kärlek är, vad som skiljer olika typer av kärlek och hur man kan få kärlek att växa och utvecklas.
Huvuddragen i Fromms analys av kärlek är att kärlek är en process och inte ett mål. Vi kan inte “fall in love” men vi kan “stand in love”. Vidare avfärdar Fromm idén om den ende/a rätte/a. Här gör han en koppling till kapitalismen (som den uppfattades på 1950-talet) som absolut har sina poänger men det är också här Fromm kommer ut på den tunna isen.
Det var ungefär så här långt jag kom i min första läsning och det är, som det kom att visa sig, ungefär så här långt som boken känns aktuell och fräsch. Texten efter denna punkt är nämligen mindre analytisk och mindre filosofisk och i stället mer politisk och mer moraliserande. Detta gör att texten blir mindre intressant. I vissa delar känns den till och med nattstånden i synen på man och kvinna trots att jag fått för mig att Fromm på många andra sätt var progressiv i just denna fråga.
Det finns en del intressanta punkter längre in i boken bland annat i kapitlet som hur man kan älska sig själv utan att bli arrogant.
Sammantaget är det The Art of Loving en intressant och tänkvärd bok. Den första tredjedelen är utmärkt. Övriga två tredjedelar har sin poänger men kan läsas mer översiktligt.
 |  |  |  |  |