Umberto Ecos roman Rosens namn gjorde ett stort intryck på mig i min gröna ungdom. Den lyckades kombinera en spännande historia med lärdom och ett budskap om vikten av kunskap, rationalitet och humor. Även Foucaults pendel minns jag som en spännande bok om än betydligt mer otillgänglig.
Jag har inte läst Ecos följande böcker men när jag såg “Begravningsplatsen i Prag” (ISBN 978-91-7337-390-6) hos den lokala bokhandlaren slog jag till och köpte ett exemplar i förhoppningen om att få en ny läsupplevelser. Tyvärr blev jag rejält besviken.
På nästan 550 sidor berättar Eco historien om en man som försörjer sig genom att skapa till synes äkta juridiska dokument, i första hand testamenten och avtal men även andra, mer sinistra, verk. Vår huvudperson ansätts också av en stark anti-semitism som han mer eller mindre ärvt av sin farfar. I boken får vi följa huvudpersonens liv från barnaåren tills han i 60-årsåldern beger sig ut för att genomföra ett bombattentat.
Jag förmodar att Eco vill berätta en historia om hur lögner föder lögner och hur fördomar och missuppfattningar ger upphov till hat och ond bråd död. Dessvärre fungerar det inte alls. Boken är långsam och tråkig. Boken bygger på en mängd sanna personer och händelser och vacklar därför mellan faktabok, faction och ren fiction.
Ecos viktiga tanke om hur lögnen fungerar döljs i en sorts lärdom för lärdomens skull, ett visst effektsökeri och, tro det eller ej, matrecept. Jag tror att en stor andel av bokens läsare inte ser de många bottnarna och därför också med viss sannolikhet går miste om Ecos budskap. Den som läser boken så kan, tvärtemot Ecos intentioner, snarare se boken som en bekräftelse på riktigheten i den mest osande anti-semitism och misogyni. Ironi är ett tveeggat vapen …
Vad gäller bokens form så känns den nästan som ett plagiat av E.T.A. Hoffmanns böcker. Huvudpersonens personlighetsklyvning påminner om Djävulelixeriet och det berättartekniska greppet att blanda två (eller om vi räknar in berättaren) tre “författare” som skriver parallellt finns i Katten Murrs tankar om livet.
Jag önskar att jag kunde skriva att Umberto Eco skrivit en angelägen bok om lögnens och fördomens väsen men tyvärr kan jag bara konstatera att Eco gått vilse i Prag. (Även om SvD håller med mig så finns även andra uppfattningar som t.ex. i DN).