Sommarens läsning fortskrider planenligt. Här och nu måste jag dock göra ett förtydligande till tidigare post: alla böcker på läsbordet var inte sådana jag skulle börja läsa i sommaren. Några hade jag redan påbörjat och några hade jag nyss avslutat när posten gick upp. Därför kan jag här och nu recenserar hela fem böcker.
Om vi tar dem i åldersordning så börjar vi med En vinter i Paris av Jules Janin, tryckt i Jönköping 1845 (andra boken från vänster). Janin var född under Första kejsardömet och dog när Frankrike gick in i Tredje republiken. En vinter i Paris är skriven ungefär mitt i Janins liv när han var väletablerad som kritiker och författare. Till formen en utländska besökares vandring genom Paris (vilket i sig ger rika möjligheter att med en karta till hands reflektera över stadens utveckling under 170 år) ger boken en detaljerad och inkännande bild av Frankrikes historia och dåvarande politiska läge mitt emellan revolutionsåren 1830 och 1848. Janin observerar och kommentarar stort och smått, högt och lågt. Han besöker riksdagen, akademin, sjukhus och fängelser. Janins sympatier ligger hos mannen på gatan. Han uttrycker förståelse för massans vilja till revolution och förändring men är själv ingen revolutionär, tvärtom. Janin ger också uttryck för åsikten att ju mer makt och pengar någon har desto större krav och desto mer ansvar kan man utkräva av honom att verka för landets och folkets bästa. Boken är givande läsning som ger en inblick i ett samhälle som ligger långt bort i tiden men samtidigt delar många utmaningar med vårt tid. (Så långt bort i tiden är det kanske ändå inte; när min mormorsmor pratade om Kriget med stort K tänkte hon på Tysk-franska kriget.)
Nästa bok är Eldbränder och gnistor (läs på Projekt Runeberg) som är en samling av H.B. Palmærs arbeten sammanställda av Arvid Ahnfelt 1876 (boken längst till vänster). Palmær är en föregångare vad gäller korta satiriska texter på svenska. Palmær var en rastlös och orolig själ vilket inledningsvis påverkade hans karriär (bland annat fick han lämna en tjänst på Aftonbladet eftersom han inte levererade den stipulerade artikeln per månad). Ett mer bestående resultat är däremot Östgöta Correspondenten som Palmær grundade 1838. Även Palmær är en skarp observatör som med nöje och finess gisslar den uppblåste och den inskränkte och uppskattar sällskapet av den “enkle” mannen som ser och tar världen som den är. Boken innehåller korta och långa stycken. Särskilda värda att nämna är En liten lustresa, skildrad i bref till Wilhelm von Braun och Palmærs skildring av sin tid i Riksdagen.
Svea folk-kalender (längst till höger, finns också på Projekt Runeberg) kom ut årligen mellan 1844 och 1907. Varje nummer av Svea rymmer en spännande blandning av dikter, aktuell debatt, “skizzer”, biografiska skildringar m.m. Många kända personer, detta år (1886) bland annat Carl Larsson, medverkade i Svea. Mest läsvärt är Karl Warburgs text Från årets konstverld. Här beskriver Warburg inledningen till den strid om konstens former och framtid som under drygt 30 år skulle pågå mellan Konstakademien och det nybildade Konstnärsförbundet.
Striden mellan akademin och förbundet är intressant av flera skäl. Det första är att den visar vilken stor roll konsten spelade under denna tid. Flera starka aktörer agerar för sin syn på konsten, stora offentliga upphandlingar diskuteras och debattörer från olika delar av samhället engagerar sig. Det andra är att striden är ett lärorikt exempel på hur behov av förändring uppstår och hur nya krafter kan initiera förändring men också på hur strukturer består, förhoppningsvis strukturer som förändrats. Det är sällan något nytt ersätter något gammalt, det är vanligare att någon form av syntes uppstår. Det tredje är att det är de konstnärer som ville förändring som vi minns idag, inte de som fick akademiens stipendier då. Det bör leda tanken till viss ödmjukhet hos dem som idag bekläder viktiga positioner inom kulturlivet.
Den fjärde och femte boken (tredje och fjärde från höger) innehåller tre berättelser av Gustaf Jansson: Nils Dobblare, Paradiset och Affären Costa Negra. Här är det spänning och äventyr hela vägen. Det är hyfsat rappt skrivet men med en viss stelhet i skildringen av de nog så dramatiska händelser som kännetecknar samtliga tre berättelser. Den berättelse som håller bäst är Nils Dobblare som är en historisk skildring av kriget mot Ryssland i Svenska Estland 1570. Berättelsen beskriver en del av Sveriges och Estland historia som idag är tämligen okänd. Även om formatet är en äventyrsberättelse, ja, näst intill en pojkbok, så får man en bra introduktion till perioden, politiken och villkoren för en svensk soldat i ett blodigt krig.
Affären Costa Negra håller, i historiens ljus, inte på samma sätt måttet. Unga amerikanska män som med vapen i hand skapar affärer i Mellanamerikanska länder och som medel härför störtar (i och för sig skuraktiga) presidenter har visat sig inte vara något bra sätt att driva politik eller skapa affärer (annat för de amerikanska männen). Paradiset börjar dramatiskt med ett skeppsbrott och utmynnar i en hyllning till människan som lever sitt eget liv i naturens sköte utan samhällets begränsningar och bojor. Visst kan vi idag sympatisera med tanken att människor inte ska hindras att leva som de vill av samhällets normer men att lyckan skulle uppstå på en öde ö är en ren önskedröm.
Sammantaget fem intressanta böcker. Skulle jag välja att återkomma till någon bok eller författare så väljer jag Jules Janin och Svea.
PS Jag vill i sammanhanget slå ett slag för en av mina tidigare poster: Sluta läsa böcker från efter 1950.