Gårdagens bok: Maurice Maeterlincks “Döden”. Maeterlinck var en produktiv författare inspirerad av symbolismen (inte minst Mallarmé och de l’Isle-Adam) och är kanske mest känd för sagospelet Fågel blå.

Detta lilla verk är dock något annat, nämligen en djupdykning i vad som händer med oss när vi dör. Maeterlinck utgår från teosofin och spiritismen. Maeterlinck förhåller sig skeptiskt, om än ej helt avvisande, till bägge inriktningar.

Utifrån ett förment logiskt resonemang baserat på (mer eller mindre) rimliga postulat kommer Maeterlinck fram till att själens förintelse är lika orimlig som att själen består som den varit.

Slutsatsen blir att vår själ / ande / medvetande kommer att bli en del av “det universella medvetandets mysterium” och “enär det är omöjligt, att det oändliga är till för att vara olyckligt, skola vi icke heller vara olyckliga i det”.

Ni som nöjer er med detta kan fortsätta med det ni gör. Vi andra får fortsätta sökandet …