Nu har det varit tyst i några dagar men det finns sannerligen giltiga skäl för detta. Jag har nämligen just läst färdigt Heimskringla eller Nordiska kungasagor av Snorre Sturlasson. Det, mina vänner, innebär (i denna utgåva) hela 1075 sidor späckade med fornnordisk historia och saga i god blandning.

Utan vidare spisning sammanfattar Sturlasson, med hela djupet av sin kunskap och hela bredden av sin författarförmåga, ca 350 år, fram till slutet av 1100-talet, av främst norsk och svensk men även dansk, engelsk och, nog så aktuellt, storfurstendömets Kiev historia.

Det är en tid av politiska och personliga strider, erövringar och slag men också av snabb samhällsutveckling, långväga resor som tillför länderna i norr nya erfarenheter och kunskaper samt minnesvärda dikter och sentenser (t.ex. “Norge ur dina händer, konung!”).

Fascinerande är hur man reste på denna tid. Området mellan Grönland, Nordkapp, Kiev, Konstantinopel, Nordafrika och Irland är den arena vikingarna rör sig på. En resa från Trondheim till Kungahälla eller från Kalmar till Irland väcker ingen förvåning.

Tre sagor är särkilt värda att nämna: Olav den heliges saga för sin detaljrikedom, berättelsen om Sigurd Jorsalafar med sin skildring av många olika länder och händelser samt Olof Kyrres saga.

Den sista är minnesvärd för att det är den kortaste av alla sagorna i Heimskrigla och för att den handlar mer om Olof den heliga än om Olof Kyrre. Likväl vara Olof Kyrre en av de kungar som regerat längst i Norge och om vilken man kan läsa: “Han var en mycket omtyckt kung och Norge hade blivit mycket rikare och fått större heder under hans välde.”

Skälet till att hans saga likväl är kort anses vara att Olof Kyrre inte krigade eller uträttade andra “stordåd”. Detta säger någon, inte helt smickrande, om vad som ger rykte och då även om människans natur …

I vilket fall, Heimskringla är väl värd att läsa även idag (och kanske just idag).