Márquez tillhör de författare som på ett mästerligt sätt kan beskriva en tid, en plats, en människa eller en stämning. Även i ett kylslaget Stockholm känner du hettan mellan de vita husen längs floden. Du kan höra fåglarna i träden vid torget, det torg som snart kommer att bevittna ett dödsfall. Du känner dofterna och ser människorna på väg till bryggan där biskopens båt kanske snart lägger till …

När en handling ska läggas in på scenen uppstår svårigheter: namn och platser läggs på allt större hög, handlingen löper fram i flera parallella spår som korsar och möter varandra och till slut kollapsar allt, i alla fall för mig. Jag kom ca 50 sidor i Hundra år av ensamhet och kortare än så i Kärleken i kolerans tid. Arbetet med att reda ut vem som är vem och vad som pågår motsvaras inte, för mig, av en lust, nyfikenhet eller vilja att veta vad som kommer att hända; handlingen engagerar inte tillräckligt.

I den betydliga kortare Krönika om ett förebådat dödsfall, med sitt begränsade persongalleri och dramatiska händelseförlopp, uppstår dock en nästintill perfekt balans där du vill veta vad som hände och hur det kommer att gå (trots att du redan vet det) samtidigt som miljön och människorna står tydliga för dig.

Och detta är kanske det viktiga med denna post: olika författare tilltalar oss olika. Det finns oändligt mycket läsvärt och vi både kan och får ha olika smak. Jag läser gärna Márquez igen och kommer då att prioritera hans kortare verk som synes falla mig bättre i smaken.