Den återkommande besökaren och läsaren vet att jag har ett gott öga till böcker skrivna före (det godtyckligt valda) året 1950. I denna post reflekterar jag kring tre böcker med ett antal år på nacken (den nyaste publicerades 1613). Det som slår mig vid läsningen av dessa böcker är
- att människor i olika tider, länder och kulturer är mer lika än olika,
- att den som gör sig besväret att lyssna och läsa kan lära sig mycket om vad som är rätt och fel, vad som är klokt och oklokt (och här tänker jag inte minst på en hel konkarong av dagens politiker som tycks tro att vulgaritet är tecken på övertygelse och att okunnighet visar på personlig integritet)

Den första boken är också en av de första europeiska böckerna. Historien är mer eller mindre känd skulle jag gissa: hjälten Odysseus ska ta sig hem till ön Ithaka på Greklands västkust efter Trojanska kriget. På kartan är resan rimligt kort men på grund av olika händelser, vissa självförvållade, andra inte, får Odyssus och hans besättning kryssa runt på Medelhavet i tio år.
Att läsa Sången om Odysseus ger många små och stora upplevelser. En ligger i formatet, rytmen: boken består av ungefär 12 000 verser på daktylisk hexameter. Detta ger läsningen en behaglig rörelse som svarar mot berättelsens vandringar, färderna på havet och dynamiken mellan personerna i berättelsen. Här finns också utmärkta uttryck som man gärna kan använda: “vad lät du nu slippa över dina tänders stängsel?”
En annan ligger i den detaljerade skildring av världen för ca 2700 år sedan. Hur var man klädd? Vad åt man? Hur sov man? Det är ju fullt möjligt (till och med troligt) att boken inte är exakt i alla historiska detaljer men varför skulle man fabulera kring färgen på kläder eller hur maten tillreds? Jag väljer att tolka dessa detaljer som överlag sanna och inser samtidigt att detta inte kan utsträckas till andra delar av berättelsen som är uppenbart sagolik. Icke desto mindre kan man via beskrivningen av detaljerna känna en stor samhörighet med dem som levde för länge sedan: de var som du och jag.
Sången om Odysseus är vacker och mäktig läsning. Tord Bæckströms översättning känns följsam och med en form och ton som känns kärv, stark, fast och ömsint där så ska vara.

Giordano Bruno brändes på bål, troligen mindre för vad han sade än för vem han var: en (alltför) självständig person som vägrade inordna sig, på många sätt ro- och rotlös. Jag är (ännu) inte redo att redogöra för Brunos filosofi, hans förhållande till Thomas ab Aquino eller Erasmus av Rotterdam, till sakramenten, inkarnationen och den heliga treenigheten.
Det som däremot inte går att förbise, och som på sitt sätt är själva huvudpoängen i Askonsdagsmåltiden (La Cena de le Ceneri från 1584), är vikten av att tänka fritt och utan förutfattade meningar.

Breven om solfläckarna publicerades första gången 1613. Boken är en sammanställning av ett antal brev som skickades mellan Marcus Welser och Galilei. Temat är en tidigare bok om solfläckarna som publicerats under pseudonymen Apelles latens post tabulam.
Författaren hävdar att solfläckarna är planeter som passerar framför solen. I botten ligger idén att solen, som kan tolkas som en symbol för Gud, inte får eller kan ha några fläckar. Galilei visar genom snillrika tolkningar av tillgängliga data att fläckarna verkligen är solens egna. Han kan placera dem där de hör hemma: på solens yta. Han beräknar även deras livslängd och rörelser. I förbifarten visar Galilei att månen inte är genomskinlig och att det dess yta måste vara ojämn.
Boken är med sina dryga 400 år på nacken fortsatt läsvärd och en strålande beskrivning av hur den naturvetenskapliga metoden kan ge stora resultat och nya insikter baserat på ett begränsat antal väl valda och väl genomförda observationer.