I en tid när klyftorna i samhället ökar och när fler och fler partier verkar driva tesen att fattigdom, utanförskap, arbetslöshet, ja, till och med fysisk och psykisk ohälsa på något sätt alltid är den enskildes fel och att alla former av stöd och hjälp bara befordrar fusk och lathet kan det (som så ofta) var nyttigt att lära av historien.

Det kan man till exempel göra genom att läsa Gerhart Hauptmanns pjäs Die Weber som publicerades 1892. I pjäsen ger Hauptmann en skildring i naturalistisk stil av ett av de många uppror som skedde bland vävare i Europa under första halvan av 1800-talet. Bakgrunden till upproren – vilka kan ses som föregångare till det stora revolutionsåret 1848 – var industrialiseringen som berövade många vävare arbete och/eller sänkte ersättningen vävarna fick från uppköparna. Många vävare och deras familjer mer eller mindre svalt ihjäl.

Pjäsen Vävarna handlar om det misslyckade upproret i Peterswaldau och Langenbielau i Schlesien 1844. Många saker griper mig vid läsningen. En är den naiva, nästan fromma, tro vävarna har på att kejsaren ska ingripa och hjälpa dem mot fabrikörerna. En annan är det förakt som snickaren, värdshusvärden och andra som klarat sig bättre ekonomiskt visar för de utblottade vävarna. Fabrikörens överdåd ska vi inte tala om …

Vävarna med sina 125 år på nacken och sin skildring av en händelse nästan 180 år bort är skrämmande aktuell och pekar med stor tydlighet på vad som händer när samhällets omsorg om medborgarna saknas eller går förlorad. Detta, mina vänner, bör var och en begrunda inför höstens val.