Översättningar och olika typer av bearbetningar av texter kan fascinera och irritera mig. Jag är helt på det klara med att översättare har en uppgift där olika, ibland motsägelsefulla, mål ska uppnås. Olika översättningar kan därför, i många fall, tillföra olika perspektiv på originaltexten (detta gäller inte minst översättningar som sker när man lärt sig mer om texten och/eller författaren). Å andra sidan kan mindre lyckade översättningar förstöra en bra text. I vilket fall tycker jag det är viktigt att det framgår vem som är översättare av en bok och när översättningen skett. Nedan ser vi tre översättningar av Tolstojs Anna Karenina (från höger Oscar Nachmans, Sigurd Agrells och, ja, vem då? det framgår inte). För mig gör denna brist böckerna till vänster mindre intressanta; det finns så att säga inget sätt att säkra kvalitet i översättningen …

Bearbetningar är ändå värre, framför allt eftersom förlaget sällan berättar vad de strukit, ändrat eller, i mer sällsynta fall, lagt till. De tre översättningarna bär här syn för sägen!

Där Agrells översättning slutar på det som räknas som den åttonde bokens nittonde kapitel slutar Nachmans översättning abrupt på det som i Agrells översättning räknas som den åttonde bokens femte kapitel. Böckerna längst till vänster (de utan namngiven översättare) slutar i samma härad som Nachmans men saknar dessutom ett antal kapitel här och där. Den här typen av kapningar kan få mig att känna mig lurad.

Och det vill jag inte känna mig när jag ska läsa en bok!

PS En del av er minns kanske böckerna från Niloé vars “färg-serier” alltid var exakt 320 sidor oavsett originalets omfång. Här drev man “beskärningen” till oanade höjder! Detta hade fått mitt blod att koka idag men när jag var liten slukade jag böckerna med välbehag och lade därmed grunden till mina nuvarande goda (och mer pretentiösa) läsvanor. Se där fick jag äta upp mina tidigare argument innan posten ens hunnit svalna!