De är unga män som frivilligt tagit värvning och som därför får antas vara villiga att offra sitt liv för sitt land. Det är dock inte drömmar om ära, mod och hjältedåd som fått dem att ta detta steg. Snarare har militären varit en sista utväg från liv fyllda av tillfälliga jobb, perioder av att gå på luffen, kortare och längre fängelsestraff, rotlöshet och ensamhet.
I det militära möter de en sorts förvriden gemenskap. Det är en gemenskap där alla (eller i alla fall de flesta) söker någon form av vänskap. Allt närmande mellan män som människor förhindras dock av en omgivning som bygger på rädsla, makt, hierarkier och, inte minst, våld. I denna omgivning växer det fram en kultur som kännetecknas av en stark hederskultur (som föga har att göra med heder), av rasism, misogyny och homofobi. Allt annorlunda blir farligt, allt obekant en risk för att man ska visa sig svag vilket i sin tur leder till mer rädsla och mer våld.
Då och då finns ögonblick då män skulle kunna mötas som människor men osäkerheten, rädslan och hedern hindrar dem. Till slut blir det bara under extrema omständigheter, dvs. när krig råder, när allt det fysiska fokuserar på överlevnad som ett närmande blir möjligt. Paradoxalt på många sätt.
Sällan har en toxisk maskulinitet givits en mer inträngande, en mer obehaglig (vissa sidor kan jag bara läsa med ena ögat stängt) och mer obeveklig beskrivning än i James Jones skildring av ett infanterikompani på Hawaii just före och under attacken på Pearl Harbor.
Jones böcker visar hur illa det var på den “gamla goda tiden” med ständiga fyllor, fattigdom och skriande klassklyftor (för inte kan väl en fin flicka gifta sig med någon som “bara” är underofficer?). Den som inte glädjer sig åt de framsteg vi gjort när det gäller jämlikhet, jämställdhet och mångfald är historielös och har inget förstått. Den som inte på något sätt agerar för att skydda de framsteg vi gjort och som nu hotas från olika håll bör skämmas.
Läsning av Härifrån till evigheten var en väckarklocka och en litterär upplevelse av stora mått!