Filmen “He who gets slapped” från 1924 är ett mästerverk. Lon Chaney spelar en forskare (Paul Beaumont) som blir lurad av sin menecat och bedragen av sin fru. I sin desperation söker han sig till en cirkus där han som clownen HE i sitt paradnummer om och om igen återupplever sin förnedring.
Under filmens första 15 minuter, när man anar den annalkande katastrofen just för att allt går så bra, är det näst intill omöjligt att andas. När man följer HEs liv på cirkus svider det i hjärtat när han varje kväll åter utsätter sig för sitt ursprunliga lidande.
En dag tänds ett hopp när en ung flicka ansluter sig till cirkusen. Hoppet blandas med sorg eftersom HEs kärlek är så stark och just därför omöjlig. När han till slut, till publikens jubel, dör i manegen är tårarna inte långt borta …
Lon Chaney är en känslornas mästare. På ett avstånd i tiden på över 85 år, i en film utan ljud, gör han sin smärta, sin sorg och sin kärlek till något nästan fysiskt.
Liksom i många andra filmer med Chaney så ställer filmen frågor om kärlek, hopp och glädje. Är dessa alls möjliga känslor i vår värld? Eller är de nödvändiga just för att vår värld behöver dem? Lon Chaney spelar ut varje känsla, från sitt hjärtas innersta rum och lyckas i och med detta nå även oss …
P.S. För oss svenskar är det intressant att filmen är regisserad av Victor Sjöström (“Seastrom”) som tillsammans med Mauritz Stiller tillbringade ett antal år i USA (det gick bättre för Sjöström än för Stiller som snart återvände till Sverige).
 |  |  |  |  |